Jag älskar att känna hammarens tyngd i min hand, känslan av att jag bygger en hel, vid värld. Jag älskar när nya scener poppar upp i mitt huvud, när lyckade repliker fälls och när scenerna tycks vävas samman till trådar av sig själva.
Jag älskar min skrivarbubbla.
Inne i bubblan kan jag vara trygg och kreativ. Där kan jag dagdrömma, formulera och intrigera. Bubblan är den klassiska bilden av den romantiske författaren som skriver hela nätterna på sin gömda vindsvåning när resten av huset sover.
Det är inget fel på bubblan. Magiska stunder äger rum därinne – klart vi vill dit.
Men för att bli lästa måste vi våga oss ut. Måste våga leta förlag, våga skicka in och våga bli refuserade. Vi måste våga ta kritik, våga göra om, våga stryka och tänka om. För författare som bor i romantiska bubblor av romantiska drömmar kring romantiskt skrivande kan allt som har med förlag att göra vara rysligt skrämmande.
Det var därför jag skrev nya böcker efter det att serien fått avslag den där första lilla förlagsrundan. Jag tordes inte lämna min bubbla, men som bekant gick det heller inte att stanna. Karaktärerna krävde upprättelse. Historien förtjänade läsare och efter mycket eftertanke gjorde jag en plan.
Jag skulle skriva om manusen från grunden i ett tomt dokument. Jag skulle se på mitt skrivande mer professionellt. Jag skulle ta in testläsare efter den första genomgången – och inte bara min lillasyster och min bästis utan be folk läsa som var skrämmande av varierande anledningar. Jag till och med bjöd hem alla testläsarna på middag för manusdiskussion. Jag lyssnade och begrundade och gjorde om igen.
Men för mig har det tagit tid att våga mig ur bubblan. Jag kunde inte se nyktert på min text med en gång. Kunde inte se hur bristerna skulle rättas till. Vågade absolut inte fråga någon annan av rädsla för att en sådan erfarenhet skulle göra en blöt fläck av mig. Ändå tog jag mig ut.
Jag skapade min skrivarblogg som visserligen var anonym, men brutalt ärlig. Jag började läsa Debutantbloggen och hängde även med i andra forum. Jag började prata om att jag skrev istället för att hålla mitt skrivande dolt.
Det var svårt och det krävde mod, men till slut sprack bubblan och jag klev ut på andra sidan där luften var en helt annan. På andra sidan fick jag författarvänner att prata skrivande och förlag med, både publicerade och aspirerande. På andra sidan fick jag rätt avstånd till texten och kunde till slut ta bort det som måste bort.
Och nu sitter jag här, med bara dagar kvar tills jag ska arbeta heltid för mitt förlag. Den Sista Stora Redigeringen ska börja och jag är nervös – inte för att knåda texten ett varv till, utan för att texten sen ska tryckas. Sen kan jag aldrig ändra mig. Sen heter de vad de heter och årtalen är vad de är och orden kommer aldrig röras igen.
Vägen från att hålla fast vid sin bubbla och sina historier till att ta bort avsnitt hur som helst, har i mitt fall varit lång. Andra är kanske inte lika sentimentala som jag, men om det finns någon därute som är som jag, så vill jag dela med mig av ett favoritcitat ur filmen Shadows in the Sun. Efter att ha läst fyrtio sidor ur ett manus, säger den äldre, renommerade författaren till den unga: You put a lot of effort into those pages. Have enough faith in yourself and let them go.
För mig har det varit ledord. Att våga tro på att jag kan bättre, att jag kan producera annan text att ersätta den gamla med. Att tro på att jag kan klä en älskad historia i nya ord och berätta den ännu lite bättre.
Det ska jag tänka på framöver, medan jag tar bort (merparten av) alla nu, ju, lite och precis.
Jag kan bättre.
Debutantbloggen 
Pingback: Att våga och att veta hur vinsten ser ut | Debutantbloggen
Oh, den där skrivarbubblan 🙂 Jag är mitt inne i den och ibland känns det som om jag alltid kommer att stanna kvar där – trots att jag har tre publicerade reseskildringar i ryggen. För det är inte samma sak. Det skönlitterära skrivandet är annorlunda. Det ligger mycket närmare ens själv. Men jag jobbar på det. Blir imponerad av alla som vågat ta sig ur det, som du. Hoppas jag kommer dit en dag. I år kanske, vem vet 😛
Det skönlitterära skrivandet är en del av oss själva, absolut. Därför gör refuserna ont och därför borde vi inte spräcka bubblan förrän vi odlat skinn på näsan och distans till texten. Men sen. Sen ger vi oss ut i världen! Vad roligt att du redan har publicerade texter, det kommer säkert vara till nytta under resten av din resa. Stort lycka till.
Ja, reseskildringarna är visserligen fackböcker *men* nästa gång jag skriver ett följebrev kommer det att se lite bättre ut än det gjorde förra gången – då när min bok blev refuserad. Tror förlagen kanske möjligen är mer benägna att läsa ens text om de ser att man redan är ”där ute”, om än inte i samma genre. Hoppas åtminstone det 🙂
Hur ska man komma till sin skrivarbubbla? Har några idéer inne i huvudet, men vågar inte sätta dem på skrift.
// Anna
Oo, det motsatta problemet! Det är en jobbig sits. Man vill dit, men är inte riktigt där. Jag har flera knep som funkar för mig (musik jag lyssnar på, filmer jag ser, människor jag pratar med), men oftast måste jag bara vänta tills de där idéerna mognat till sig inne i huvudet så till den grad att jag inte kan hålla dem kvar därinne.
Och ibland tror jag att man bara måste våga sätta sig och skriva och följa med.
Jag har också aktivt tagit mig ur bubblan. Publicerar texter på nätet, visar utomstående mina noveller etc. Det är otäckt, men jag vet att det är nyttigt. Jag tror
att jag kan ta kritik. Men att skicka till förlag känns ändå riktigt farligt…
Duktig du är som aktivt tagit beslutet. Bara för att det är nödvändigt, gör det inte mindre läskigt. Det finns en anledning till att jag valt att döpa hela fenomenet till Förlagsmonstret. Oräkneliga arbetstimmar och ibland även kostnader i utskrift och porto och allt man får tillbaka är ett melj på fyra rader: tack och lycka till på annat håll. Det svider. Men om alternativet är att ingen någonsin får ta del av skapelsen väljer jag hellre att försöka tämja Förlagsmonstret, eller som i mitt fall, göra alltihop själv. Lycka till!
Oavsett anledning till varför man tycker att det är svårt att visa sin text för andra, är det nog bra att man ger sig själv så mycket tid man behöver innan man slänger ut sitt manus till höger och vänster. Jag tror att man får bättre kritik och lättare kan ta till sig den om man först arbetat igenom manuset ordentligt på egen hand. Det finns inga genvägar i skrivandet, är min erfarenhet. Och oavsett hur många handböcker i skrivande man läser, är det som om var och en ändå måste uppfinna sin egen skrivarteknik.
Men jag skulle nog behöva lite mer sentimentalitet. Jag har börjat ifrågasätta allt; varje scen, karaktär och skeende. ”Behövs verkligen det här?” Och: ”vad vill jag egentligen berätta med det här och hur kan det göras tydligare/bättre/snyggare?”. Det är lätt hänt att tappa lusten på det viset. Ska gå och skärpa mig nu.
/Anna
Du har så rätt i vad du säger om att man först måste jobba igenom manus för att kunna ta till sig kritik. Det är först när vi själva funderat över olika problem och möjliga lösningar som vi kan vara mottagliga för andras tankar. Ser vi inga problem med texten alls blir det något av en krock om någon annan kommer och påpekar att vi gör fel.
Men det finns en fara i att bli överkritisk, som du också beskriver väldigt väl, och i det stadiet kan vi inte vara konstruktiva och absolut inte kreativa. Kan det vara en idé att gå tillbaka in i bubblan och bli förälskad i din historia igen, innan du åter plockar fram luppen?