Som när jag såg duschscenen i Psycho…

porträtt åsa1

Av en slump sitter jag i soffan klockan 8.15 en tisdagsmorgon framför teven och inser att det är dags för bokrecensioner. Helt snabbt blixtrar tanken i mitt huvud: ”Tänk om…”. Detta är en ganska förmäten tanke, då jag 1: har skrivit en ungdomsbok och 2: är debutant.

Men jo, den ligger där, underst i högen. Handen börjar skaka så att morgonkaffet nästan skvalpar ur och jag ställer ifrån mig den samtidigt som jag kryper ihop i soffan med en filt uppdragen upp till näsan. Det är som när jag såg duschscenen i Psycho första gången, då jag kikade genom knapphålet i min kofta som om scenen skulle vara mindre skrämmande om jag liksom krympte synfältet. För jag vill inte, vill inte men jag vill ändå så sjukt mycket se vad han, recensenten ska säga.

 En tidningsrecension finns ju där, tryckt på tidningssidan och den kan man välja att läsa eller inte (fast man nio av tio gånger läser om man inte är typ Paul Auster och kan kosta på sig att skita i det). Man kan läsa kanske två rader, resa sig upp och djupandas, innan man sätter sig igen och läser vidare.

 Men att sitta i soffan samtidigt som någon, i direktsändning, ska avge ett omdöme om ens bok, muntligt inför hela världen och det finns ingenstans att ta vägen mer än att begrava ansiktet i täcket.  Så börjar han prata och jag förstår ganska snabbt att det här går bra, det här blir ett, om inte livsavgörande ögonblick, så i alla fall något riktigt fint och världen är inte så hemsk ändå. Och det han säger är så svindlande positivt och fantastiskt att jag bara sitter och fånler under täcket.

 Är jag ensam? Nä, jag tror inte det, eller jag är helt säker på att det sitter två femtonåringar där bredvid mig i soffan. Den ena är lång, gänglig och lite finnig och den andre betydligt resligare och rödhårig. Det är Emanuel och Tore, mina grabbar, alltså mina bokgrabbar. Det känns som vi är tre stycken som har gett oss ut på en resa tillsammans där vi ska bli bedömda, tyckta om och allra helst omtyckta.  Kanske tänker jag så för att det ska kännas mindre ensamt. Men det känns fint.

Om du vill se vad vi tittade på så kolla länken 🙂

http://www.svtplay.se/klipp/1729734/en-mycket-bra-bok

27 reaktioner på ”Som när jag såg duschscenen i Psycho…

  1. STORT grattis!! Vilken underbar upplevelse att du fick se det i direktsändning, att du var där och inte stängde av utan vågade lyssna. Hurra!

    • Tack Elin! Ja, det kändes som ”once in a lifetime”. Som så mycket annat på den här resan. Det är så det känns, att man får försöka fånga varje ögonblick och spara.
      Åsa

  2. Vilken fantastiskt bra recension! Inte bara att Utvik gav ett himla bra betyg, han pratade om boken och tog upp exempel som gjorde att man verkligen vill läsa den! Grattis!

  3. Jag såg programmet härom morgonen och tänkte när Magnus Utvik nämnde ditt namn att henne känner jag ju till! Från den fantastiska debutantbloggen som jag läser med stor behållning varje morgon. Grattis till den jättefina recensionen och grattis till den jättefina bloggen.

    • Tack! Ja, visst känns det som om vi är ett sällskap här som man liksom lär känna. Så har jag också känt när jag tidigare följt bloggen.
      Åsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s