Min bebis har snart bakats klart – är redo att förlösas

porträtt anna1Redigering. Omskrivning. Ändring. Kalla det vad du vill, men det är det jag ägnar dagarna och kvällarna åt just nu. Visst förstod jag att jag skulle få göra ändringar i mitt manus efter att det hade blivit antaget. Det får alla, mer eller mindre. Jag hade också hört flera rutinerade författare prata om att det var först när förlaget högg tänderna i manuset, som arbetet började på allvar. Jag var alltså förvarnad och var beredd på det slit som väntade om jag blev antagen. Eller fel. Jag var inte bara beredd, jag visste att jag skulle ge upp nästan vad som helst för att få manuset i det skick som ett eventuellt förlag bad om. Så länge min dröm blev sann.

För cirka ett halvår sedan kom antagningsbeskedet. Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket. Jag var på jobbet och gick slentrianmässigt in på mina privata mejl. Dagarna innan hade jag fått flera standardrefuseringsbrev och fastän jag visste hur svårt det var att bli utgiven, var jag deppig. Det skulle inte bli något med det här manuset. Det var jag alldeles övertygad om. Och jag undrade hur jag skulle gå vidare. Skriva om? Skriva nytt? Ge upp? Det sistnämnda var inget egentligt alternativ. Jag ville det här mer än så. Jag ville det här mer än allt annat. Men det är lätt att misströsta i den här branschen, och det här var en sådan dag när tankarna var av mindre positiv sort. Då jag var tyngd av Jante. Vem var jag att tro att någon skulle tycka om det jag skrev så pass mycket att de ville ge ut det? Varför skulle just min text beröra mer än någon annans? Hur skulle jag kunna slinka igenom det minimala nålsögat för antagna spontanmanus?

Jag stirrade håglöst på skärmen framför mig när jag fick ett mejl från Ewa Åkerlind på Ordberoende Förlag. ”Vilken spännande roman du har skrivit.” Hjärtat hoppade till. Någon, eller inte bara någon, utan en förläggare tyckte om min roman. Minuten efter kom ett nytt mejl. ”Har du blivit antagen av ett förlag ännu?” Pulsen ökade. Svetten bröt fram i pannan. Och jag blev så torr i munnen att jag nästan inte kunde andas. Ändå lyckades jag sansa mig nog att skicka ett svar. ”Var roligt att du tycker om min roman. Nej, jag har inte blivit antagen ännu.” Sedan andades jag ut lite och väntade ivrigt på vad som skulle komma härnäst. Men nu lös plötsligt mejlen med sin frånvaro. Sekunderna gick. Blev till minuter. En kvart. En halvtimme. Jag återgick till mina arbetsuppgifter samtidigt som jag resonerade med mig själv. Okej, nu vet jag åtminstone att ett förlag gillar det jag skriver, tänkte jag. Det är bra. Riktigt bra. Mer än jag någonsin hade vågat hoppas på för mitt första inskickade manus. Och kanske skulle jag till och med kunna ta mod till mig och fråga den här förläggaren efter mer information. Vad jag skulle kunna förbättra i mitt manus för att nå ända fram. Nästa gång.

Precis när jag hade övertygat mig själv om hur bra det här beskedet faktiskt var, kom mejlet som fick mig att flyga upp från stolen och skrika rakt ut i kontorslandskapet. Det som i ett endaste slag förändrade allt. ”Jag vill ge ut det här.”

Efter antagningsbeskedet, kontraktsskrivningen och ett och annat glas bubbel, tog månader av hårt jobb vid. Och jag är nu inne i den sista skälvande redigeringsfasen, innan romanen ska färdigställas för tryck. Men jag har gladeligen gjort det här jobbet. Gör det fortfarande. För att det blir så mycket bättre varje gång jag skriver om. Och så här i sluttampen av arbetet, då det bara är finliret kvar, när jag mejslar fram de allra finaste dragen i min text, slår det mig plötsligt. Separationsångesten som jag kommer att ha när jag lämnar manuset ifrån mig. Det stora jobbet var jag beredd på innan, men inte svårigheten att skiljas från mitt manus. För den här gången är det på allvar. Min bebis har snart bakats klart. Är redo att förlösas.

18 reaktioner på ”Min bebis har snart bakats klart – är redo att förlösas

  1. Att släppa boken ifrån sig måste vara superläskigt! Är man klar?? Men som du säger måste vi göra det för att bli lästa. Hur som helst, tack för härlig läsning!

    • Tack Hanna! Ja, superläskigt är ordet. Blir man någonsin klar? Det gäller väl att bli så pass färdig som det går att bli antar jag …

  2. Åh, att ha en sån bebis, ”färdig” att släppas ut i världen även om förälde… författaren själv inte känner sig redo! 🙂 Men nu är det dags att du delar med dig till oss väntande längtande läsare att ta hand om den! 😀

  3. Låter som tortyr att vänta på det där slutliga ja:et eller nej:et när någon visat intresse. Härligt att det snart är dags för släpp även om det i sig säkert är läskigt på sitt sätt. Ser fram emot den 24 april när det smäller :-).

    • Ja, det var nästan tortyr. Som tur var behövde jag inte vänta dagar/veckor/månader på det slutgiltiga beskedet. 🙂 Ser också fram emot den 24:e. Läskigt och urkul på samma gång. 🙂

  4. Är också i redigeringsfasen, men precis i början, så vet inte vad jag ska vänta mig. Jag tar till mig av det du skriver och förbereder mig för hårt jobb 🙂

    • Precis! Kanske släpper separationsångesten då. Kan tänka mig att man blir rätt less på manuset i det läget … 🙂

  5. Åhh, jag känner hur det pirrar bara av att läsa om Beskedet. Känner igen mig, minns den där overklighetskänslan och hur man plötsligt börjar studsa upp och ner. Så glad för din skull! 🙂 /K

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s