När en av testläsarna hade läst ut seriens tredje bok när den var nyskriven (för fler år sedan än jag törs nämna) var den initiala kommentaren en av fascination.
”Hur kan du hålla reda på allting och få ihop det så snyggt?”
Visst växte jag av att höra det där, men sanningen är ju att det inte är lika svårt sett från författarens håll som det kanske tycks från läsarens. Jag sitter inte och hittar på slumpartade trådar som jag sedan försöker trassla ihop någonstans på slutet och gärna på ett rafflande vis.
Nej. Det är ju tvärtom. Jag hittar på slutet först. Sen berättar jag min historia och gör min plantering. Naturligtvis.
Plantering är något som roar mig så till den grad att jag faktiskt tror att mina böcker tjänar på att läsas två gånger: en gång för att förvånas och en gång för att fnissa med mysteriets nyckel i hand.
Som jag ser det är plantering ett mynt med två sidor: dels använder vi planteringen för att skapa ett läsdriv och ge små smulor längs vägen till den stora avslutande festen. Vi ger ledtrådar. Hintar. Bygger upp.
Men jag använder plantering lika mycket tvärtom. För att vilseleda.
Varje bok i min fantasyserie innehåller något sorts mysterium som måste döljas. Därför ägnar jag en del av min tid åt att lägga ut villospår som min hjältinnan kan följa. I arbetet med att vilseleda henne vilseleder jag även läsaren och på så vis kan jag få ett tillfredställande slut.
Sen finns förstås varianten där läsaren begriper mer än karaktärerna och läsdrivet bor då i förväntan. När ska karaktärerna fatta det som läsaren räknat ut för längesen och vad kan tänkas hända då? Den använder jag också, främst i andra boken.
Men roligast är nog den dubbla vilseledningen. Den när jag får läsaren att tro att hen räknat ut det som går hjältinnan förbi – men de har båda fel.
Filar på en ny sån just nu. Det, och en graf över dramaturgin i boken. En fysisk, matematisk graf baserad på en tabell med sidnummer och specificerade trådar. Idéen är ny, men jag hoppas få se svart på vitt att varje avsnitt har substans och hur långt det är mellan toppar och dalar. Nog för att jag känner mina trådar, men den Sista Redigeringen kräver nya tankar och sådana kan behöva nya verktyg. Jag ska jobba hårt med mina smulspår innan redaktören tar vid.
Hur tänker ni kring plantering och dramaturgi?
Debutantbloggen 
En liten spänningsmodell:
http://vilsesjimmybok.blogspot.se/2014/01/vilses-diagram-modell.html
I mitt skrivande älskar jag att plantera detaljer, både synliga och osynliga. De synliga är till för att förvirra och de osynliga som du uttryckte det så bra; att fnissas över vid en andra läsning. Det bästa är när det dyker upp detaljer när jag skriver som jag inte förstår vad de är till för, förrän efter ett eller flera kapitel. Först då begriper jag den brillianta kopplingen och förundras över hur det undermedvetna arbetar och har någon sorts hemlig plan.
JA! Det du beskriver händer mig heeeela tiden och jag älskar det! Jag skriver något som jag först senare inser är en perfekt plantering för det jag ska komma till, men jag fattade det inte ens själv. Det är då manuset får eget liv och det måste ju vara det bästa som finns. =) Och att fnissa åt dold information är en stor svaghet jag har.
Tänker precis som du även om jag inte använder samma verktyg. Både dramaturgi och planteringar är viktigt. Dramaturgin har jag tänkt ut i förväg och dokumenterat i synopsis, och jag har väldigt svårt att få till bra text om jag inte vet innan hur ”svängningarna” i romanen ska se ut. 🙂
Jag tänker inte så ofta på själva kurvan när jag skriver synopsis, för det brukar komma av sig självt, men sen får jag tänka på hur många sidor varje moment förvandlas till så att kurvan ändå sköter sig.
Den matematiska grafen tilltalar mig direkt känner jag. Är ett fan av struktur, men dålig på att få till det. Ska definitivt fundera på det där. Även det där med att ha slutet klart innan boken skrivs är bra, det har jag visserligen hört innan, men lyckas inte efterleva det själv. Kan vara läge att tänka om!
Det kan det kanske vara. =) Senare kommer jag bertta i detalj hur jag gjorde den där grafen och vad den gav när jobbet med den är klart. Har ett antal manussidor kvar att gå igenom först.
Du borde hoppa på crimetåget härnäst Hanna, där kan det behövas lite frisk fläkt och klokt snärjeritänk. Och så kan du tjäna dig en miljon eller två av bara farten 🙂
Haha, crime känns inte riktigt som min genre, men om du kan utlova de där miljonerna är det kanske värt ett försök. =) Jag hade faktiskt ett bokprojekt en gång som jag trodde väldigt mycket på, men som jag lade ner när det förvandlades till en deckare. ”Jag skriver väl inte deckare, heller?” tänkte jag. På något vis (vill inte göra någon förnärmad här nu, men…) kan jag inte låta bli att tycka att man får så mycket gratis när man skriver en deckare i fråga om att hitta konflikt och dramaturgi. Men sen njuter jag lika mycket som någon annan läsare av en riktigt lyckad cimestory.
Nu skriver jag inte mysterieböcker men jag tänker precis som du. Dramaturgin i en berättelse är oerhört viktig! Hela tiden tänker jag på hur jag ska bygga en spänning i berättelsen, på vändpunkter osv, och allt planeras i synopsisstadiet. I USA är dramaturgin A och O och jag har tuggat i mig ett par böcker i ämnet.
Mycket av redigeringsarbetet i Solviken handlade just om dramaturgin, att rätta till i efterhand det jag borde ha gjort från början. Med Croissants visste jag bättre och varje scen är uppbyggd kring en dramatisk kurva.Sicken skillnad det blev! Det är knappt jag själv kan lägga boken ifrån mig. 😉
Så – mycket bra tänkt, Hanna!
Tack, Annika! Vad spännande med Croissants, märkte din redaktör skillnad också?
Jo men visst!