Ljus som varit dolt är riktad till åldern 12-15. Jag kan inte säga att det är en barnbok eller ungdomsbok för målgruppen ligger på gränsen mellan de båda. Läshungriga tioåringar kan läsa den men likaså sextonåringar.
Idag frågar jag mig vem som kan skriva för barn och vilken skillnad åldersgruppen gör för skrivandet?
Språk
Originalversionen av boken hade ett språk som var riktat till något yngre barn. Berättandet var både pratigt och förklarande för att alla skulle hänga med, men det höll inte. Inte alls. När jag skrev om boken var språket en av de stora förändringarna. Jag valde att gestalta mer och trots att gestaltningen ibland går en tioåring över huvudet, har boken vunnit på det. Nu skriver jag efter devisen att om inte jag kan intressera mig själv kan jag heller inte intressera någon annan – även om det råkar vara barn.
Men visst märks det på språket att det är en barnbok. Såklart. Ändå har jag en testläsare som påpekat att jag ibland använder svåra ord som barn inte kan och varje gång har jag svarat med en svensklärares allvar: Det är därför barn ska läsa! Det är så de lär sig nya ord.
Innehåll
Vad får man skriva om i barnlitteratur? Nog måste man anpassa innehållet efter målgruppen. Man kan väl inte skriva om vad som helst?
Jo. Nästan.
I min fantasyserie förekommer svärdskamp, krig och död. Jag har inte hukat eller hymlat, inte slätat över. Tvärtom är smärtan i förlusten av någon närstående lika verklig för barnen i serien som för de vuxna och jag tror att i bokform kan mötet med det hemska ge ett nyttigt men tryggt avstånd. Sen har jag naturligtvis undvikit att vara för grafisk i mina beskrivningar av det som trots allt klassas som våld, men det finns där ändå och både svärd och folk blir blodiga.
Men det finns en annan aspekt som jag tycker är minst lika viktig när det kommer till innehåll. Som barnboksförfattare får vi inte vara rädda att ta med det som är hemskt eller gör ont, men vi måste också våga ta med det som vuxna ser som trivialt. Allt det där som är stort, orättvist och smärtsamt i ett barns ögon men som vuxna ofta viftar undan, det vill jag också kännas vid och bekräfta.
Så vem kan skriva för barn? I min mening är det viktigare att minnas sin egen barndom och sin egen världsuppfattning från den barndomen än att ha egna barn eller jobba med barn. Visst har jag barn, men min serie är baserad på en värld jag skapade redan som liten. Ur minnen av barndomsljus och lekar har jag öst min historia.
Men denna historia är ingen sanning. Trots att jag tar upp en del större frågor och trots att jag problematiserar de klassiska elementen i fantasygenren, är detta först och främst en saga.
För var det något jag älskade som barn, var det fantasiplatser att rymma till och gömma mig i när verkligheten var jobbig, ledsam eller bara långtråkig. Berättelsen jag skapat är därför just en sådan magisk plats, för både stora och små.
Debutantbloggen 
Dessutom finns det väl många barn som faktiskt _tycker om_ svåra ord? Jag var en sådan i alla fall. Så fort jag lärt mig ett nytt ord, ville jag använda det i var och varannan mening: Vilken abnormt stor bil. Det här mattetalet är abnormt svårt… etc etc. Möjligen var jag ganska irriterande som barn. 🙂
Haha, *många* barn kan nog ifrågasättas, men det är klart att sådana barn finns. Och hur kan vi förvänta oss att någon ska klara högskoleprovet om de aldrig möter nya ord i skönlitteratur?
Du låter som ett barn jag hade kunnat bli kompis med när jag var liten. Samla ord, smaka ord, stila med svåra ord och låta vuxen…
Intressant inlägg! Jag tror att det är precis samma förmågor som är viktiga oavsett vilken ålder man skriver om; språkkänsla och empati. Helt enkelt förmågan att leva sig in i berättelsen och karaktärerna. Skriver man om barn innebär det förmågan att leva sig in i hur det är att vara barn, eller att minnas sin egen barndom.
Däremot tror jag att barn är mindre förlåtande för när författaren brister. Jag tror att det är svårare att skriva barn- och ungdomslitteratur än att skriva vuxenböcker såtillvida att barn aldrig kommer att gilla något som de inte helt och hållet köper. Enstaka svåra ord däremot, det tror jag inte är ett problem. Så var jag åtminstone jag som läsare när jag var barn. Försvann drivet i berättelsen så tröttnade jag. Tyckte jag att något var dumt kunde jag dissa hela boken. Å andra sidan; böcker jag gillade verkligen älskade jag. Med åren har jag blivit både mer förlåtande och mer kräsen. Jag kan se kvaliteter i böcker som jag skulle ha lagt ifrån mig när jag var yngre. Samtidigt är det färre böcker som jag känner en himlastormande och oreserverad kärlek till. När jag var liten hände det ofta.
/Liv
Du har så rätt! Långsamt tempo förlåter barn sällan, men om ett ord är okänt eller någon mening obegriplig, så läser de bara vidare och får förhoppningsvis med sig något nytt.
(Och nu när jag har skrivit detta måste jag gå och tugga på mina naglar – duger tempot och läsdrivet i boken? Tur att den inte ska tryckas nu. Än finns tid för småpill.)
Älskar för övrigt din formulering kring att det viktiga för barnboksförfattare är att förmågan att leva sig in i att vara barn. För att lyckas med det måste man inte ha barn. Vi har alla däremot varit barn.
Jag tror inte att du behöver vara orolig. Du har ju läst din bok för barn, högt dessutom, och det gick bra. Alltså kommer det gå bra sedan också! 🙂
TACK, Liv. Jag är i en fas av extremtvivel som jag försöker gömma undan i hopp om att en ny våg av mod ska infinna sig.
Jag tycker du gör helt rätt i att använda lite svårare ord ibland även om det riktar sig till barn eller ungdom. Hur ska de annars lära sig nya ord? Och att skydda dem från att döden existerar är bara de vuxnas svårighet att hantera situationen. Föll själv i fällan när jag högläste för min dotter (då 8 år) och censurerade bort beskrivningarna av zombiezarna. När hon förstod det blev hon jättearg. Sedan när jag läste att larver trillade ur de tomma ögonhålorna och köttslamsorna hängde löst på skelettet mös hon. De förstår att det är fiktion. Vi får inte fördumma barnen utan lita på deras förnuft och är det så att det blir för jobbigt så är det bara att lägga undan boken och läsa den när de blir lite äldre.
De förstår att det är fiktion – mycket bra sagt. Det är min erfarenhet också. Jag påverkas mer av det hemska än vad mina barn gör, men det där är naturligtvis olika från barn till barn. En del har större inlevelseförmåga än andra.
Jag håller med om att minne och närhet till sin egen barndom är det viktigaste. Min bok Det går bara inte föddes ju ur en period då jag gick och tänkte mycket på mina egna tonår. Jag behövde helt enkelt göra något med alla de känslor och minnen som dök upp och det blev en bok.
Vad roligt att höra att du har en liknande bakgrund. Klart vi måste utgå från oss själva i vårt skrivande, annars blir det inte äkta.
Så ett bra minne är viktigare än kontakt med barn? Intressant. Själv har jag alltid trott att jag skulle skriva för barn, eller ungdomar. Och jag vet fortfarande inte vem som egentligen är målgrupp för min historia. Jag tror att intresse är viktigare än ålder i mitt fall, men den är inte skriven så att barn ska förstå, man måste nog åtminstone vara i övre tonåren. Barnsliga vuxna, kanske. Jo det är nog för dem jag skriver. Sådana som jag själv.
/Anna
Jag tycker faktiskt det. Jag tror att man landar fel om man skriver med intentionen att roa barn. Som Liv säger handlar det om att kunna leva sig in i sina karaktärer och göra dem trovärdiga och om karaktärerna då råkar vara barn måste väl det viktigaste vara att man varit barn själv en gång.
Skriver vi inte alla för sådana som oss själva? =)