Att skola om sig till författare

porträtt johannes1

Mitt förra uttryckssätt var film.
Alla har sitt speciella sätt att få utlopp för sitt kreativa behov och förmedla sina idéer och drömmar. Väva, måla, komponera musik eller gjuta otympliga saker i betong. Den där strömmen av kreativitet inom en själv som behöver få kanaliseras ut på något sätt, för annars sprängs man.
Mitt uttryckssätt var film.

Jag har alltid tänkt i bilder. När jag var liten ritade jag jättemycket (det gör jag fortfarande till husbehov). När jag närmade mig tonåren tyckte jag om att gå på bio, och bäst gillade jag att gå på bio själv och bli helt uppslukad av upplevelsen (det gör jag fortfarande).
Tidigt väcktes drömmar om att själv göra film. Men detta var på den tiden då video bara nånting som man tittade på, och som teve gjorde skräckpropaganda om när filmer som Motorsågsmassakern dök upp i videobutikerna. Skulle man filma själv fick man göra det med super-8-kamera och skicka iväg rullarna för framkallning, och sen klippa ihop filmen med klippmaskin och tejp, och sen ljudlägga på ett monoljudspår som satt fastklistrat rent fysiskt på själv super 8-remsan.
Först när jag var runt 20-årsåldern dök de första video-8 och VHS-kamerorna upp, och jag började göra film som kunde bearbetas direkt och var betydligt mer lättvisat än S-8. När jag tänker på det i efterhand kan jag inte fatta att jag orkade, speciellt som slutresultatet oftast blev så sjukt dåligt rent tekniskt.

Men grejen är den att man står ut. Man ser till att hitta sätt att lösa det hela på eftersom man bara måste hålla på. Och jag är glad att jag bara fortsatte. För jag gjorde alla misstag i boken, och sakta men säkert lärde jag mig berättandets ädla konst.

Jag började arbeta på ett videoproduktionsbolag, och där fick jag tillgång till professionell videoutrustning som jag och mina kompisar kunde låna på helgerna. Jag skrev manus, först jättekorta filmer och sen längre. Och plötsligt blev filmerna bra, både tekniskt och storymässigt. Vi åkte på filmfestivaler med dem och vann priser.
Av en händelse träffade jag en norsk producent som jag gjorde ett klippjobb åt, och han fixade fram pengar så att jag plötsligt fick göra min första långfilm ”Sleepwalker”, som kom år 2000, regisserad av mig, skriven av min vän Johan Brännström. Och DEN vann pris utomlands, i Frankrike.
En Oscarsvinnande producent i Hollywood (Mark Johnson bakom bl.a ”Rainman” och ”Breaking bad”) köpte remake-rättigheterna på ”Sleepwalker”, och genom det fick jag en manager i Hollywood, och plötsligt sprang jag på möten i Los Angeles och jagade regijobb.

Sleepwalker-french

Den franska DVD-utgåvan av ”Sleepwalker”

Men nånstans här, i samband med långfilmandet, tappade jag bort filmmanusskrivandet, för jag hade inte så stor koll på det där med långfilmsstruktur. Jag hade massor av bra idéer, men när jag inte kunde fixa fram någon som vill skriva mina manus på spec, så var det dags att seriöst ta tag i filmmanusteori-biten.

Filmmanus är en ädel konst som kräver sin man eller kvinna, och åtminstone inom den kommersiella filmen så finns det en hel del lagar och regler att förhålla sig till. Det är storyarcs och vändpunkter och karaktärsutvecklingar och en massa andra saker som gör en film till den underhållande bergochdalbana som biopubliken idag är bortskämd med. Detta kommer jag att ta upp i kommande inlägg under året, så vi lämnar det för nu.

Jag började läsa manusböcker. Och gå på föredrag. Och diskutera manus med andra filmvänner. Och skrev och skrev och skrev. Och så småningom började få grepp om det.
Bland annat var jag och Johan Brännström över i Hollywood och skrev två okrediterade drafts för filmen ”Pathfinder” (remaken av norska ”Vägvisaren”). Jag jobbade på en norsk rysarteveserie kallad ”Riggen” (som aldrig blev av). Jag var en av två manusförfattare till filmatiseringen av Roslund & Hellströms ”Odjuret” för SVT. Jag var en av två manusförfattare till min egen ungdomsactionlångfilm ”Skills” som kom 2010. Jag skrev åt ett produktionsbolag ett tiotal versioner av en thriller kallad ”Accident man” som inte blev av.
För så är det i filmbranschen. Saker händer ibland, men oftast inte.

Man kan skriva färdigt ett filmmanus och det kan ha blivit hur bra som helst. Grejen är den att när manuset väl är skrivet så BÖRJAR arbetet. Att hitta produktionsbolag/producent. Ett antal miljoner kronor i budget. Regissör. Skådisar.
Jämför det med att skriva en roman: när den är färdigskriven så har man nått mål
!

Lite siffror: År 2012 kom det ut 1225 svenska bokverk av vilka ca 40 var debutanter (ett överslag gjort av branschkunnige Dag Öhrlund på Författare på Facebook), självpublicerare ej inräknat. Samma år kom 42 svenska långfilmer, av vilka ca 11 stycken var debutanter.
Vad kan man utläsa här då? Det är större konkurrens på bokmarknaden än på filmditon för debutanter. Men bokmarknaden är större, med en större möjlighet att ändå komma ut även om inget förlag är intresserade. För som sagt, blir man klar med manus så kan man självpublicera, men om ingen filmproducent visar intresse för din filmidé så är det en väldigt lång väg att själv göra filmen – och sen finns det ändå ingen garanti för att filmen kommer ut, om man inte lägger upp den på Pirate bay.

Så detta var de saker som gjorde att jag en dag bara kände att ”nä, nu är det dags att börja skriva skönlitterärt”. Jag hade så mycket idéer, och att försöka förvalta dessa som film var mer eller mindre meningslöst. Att däremot skriva dem som noveller eller romaner var ett alternativ som inte bara kändes görligt, utan väldigt roligt och givande.
Tanken att skriva skönlitterärt hade slagit mig ett par år tidigare. Men man måste vara redo. Det var jag inte då, men det var jag nu. Det var årsskiftet 2011-2012, och jag fann att Skrivarakademien höll kurser i att skriva skräck under Anders Fagers ledning. Så jag anmälde mig bums. Och det har jag inte ångrat en minut.

För jag skulle nog vilja säga att mitt nya uttryckssätt är prosan.

Annonser

Om Johannes Pinter

Författare, filmmanusförfattare, regissör, filmklippare. Det är roligt att vara en kreativ människa med flera strängar på lyran!
Det här inlägget postades i filmmanus, Johannes Pinter, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Att skola om sig till författare

  1. Ethel skriver:

    Oj vilken erfarenhet du har! Jag är imponerad och så kul att få läsa om. För mig är film en främmande värld.Jag gillar jättemycket att se på film, men jag inte har en aning om hur det går till. Så igen intressant att få ta del av genren.

    • Johannes Pinter skriver:

      Min plan är att skriva lite ”hands on”-inlägg under året, som är tänkt att ge de författare som önskar det lite mer insikt i filmmanusskrivande. För många är det en djungel, och man har ingen aning var man ska börja närma sig ämnet. Då kanske mina tips kan vara till hjälp. So stay tuned!

  2. Susanne Olars skriver:

    Redan titeln på inlägget grep mig, eftersom jag pluggar skrivande. Prosan är DEFINITIVT mitt uttryckssätt. Och tänk då den explosion det blev att släppa det fritt, efter att i tio år ha trängt tillbaks allt för ett ”vanligt hederligt jobb i kommunens famn”. Nu provar jag för katten till och med skräck, det trodde jag aldrig om mig själv. 😀 Det kreativa går inte att stänga in, det misstaget gör jag aldrig om!

    • Johannes Pinter skriver:

      Oj, bra jobbat Susanne!!! Inte så plågsamt kan tänka, att gå från kommunalt skrivbord till skrivandet 🙂 Men det är precis som du säger: det kreativa går inte, FÅR inte, stängas in! Hoppas få höra om din debut vad det lider – kanske vi till och med får lämna över debutantblogg-stafettpinnen till dig nästa årsskifte!

  3. Kära Syster skriver:

    Vilken resa, vilket arbetsliv! Jag gick på Skrivarakademien, kanske -03, med fokus på de delar av kursen som handlade om filmmanus. Jag skulle äntligen lära mig att skriva för film! Det hade jag gjort lite tidigare och producerat några kortfilmer, så det fanns ingen tanke alls på att jag skulle skriva prosa, jag förstod mig inte på den konstformen. Men blev helt hooked! Filmmanuskursen var tråkig och oinspirerade medan allt som hade att göra med prosa, lyrik, att leka med ord och begrepp, var som en dröm. Jag har försökt mig på att skriva för film även efter det, men har insett att andra gör det bättre. Och jag hittar fortfarande inte riktigt lusten i det där styrda skrivandet, så är det ju också.

    /Anna

    • Johannes Pinter skriver:

      Så är det ju, att man har tillgång till fler verktyg i verktygslådan när man skriver litterärt – hela det inre universumet ligger öppet framför en bara att exploateras. Det är viktigt att hitta sitt uttryck. Men det måste jag poängtera (även om jag hoppas det framgår i texten) att jag kände aldrig att filmmediet var FEL för mig – det har alltid varit rätt. Men där jag befinner mig nu har jag upptäckt att det litterära är snäppet mer rätt, inte minst för att det är lättare att ta till nästa steg (dvs få färdigt och nå ut med och få publicerat).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s