Gästbloggare: John Ajvide Lindqvist

JAL1

John Ajvide Lindqvist
foto: Mia Ajvide

John Ajvide Lindqvist behöver ingen närmare presentation efter att ha varit Sveriges ohotade litteräre skräckkung under ett antal år.
Vad många inte känner till i samma utsträckning är att han är hyllad filmmanusförfattare. Hans första uppdrag var att omvandla sin egen roman ”Låt den rätte komma in” till långfilmsmanus som sedermera vann en manus-Guldbagge.
Här berättar han själv om hur det gick till.

Jag har blivit ombedd av direktionen att redogöra för omständigheterna kring adaptionen av min roman Låt den rätte komma in till ett filmmanus. Sorry, håller just nu på och läser in mig på Palmemordet, vittnesförhör och grejer. Halkade in i språket när jag skulle inleda det här. Men jag fick alltså en fråga. Kunde jag inte berätta lite om hur det gick till?

Det kan jag. Efter många erbjudanden och några turer med ett danskt filmbolag beslöt jag till sist att Tomas Alfredsson var den jag helst ville skulle göra filmen. Jag var enormt förtjust i Fyra nyanser av brunt, och speciellt scenen där pojken som brännskadat sin far försonas med honom. Tomas har rätt känsla för patetik. Till detta kom en god personkemi oss emellan, när vi väl träffades och började prata.

Arbetet inleddes med diskussioner, tillsammans med producenterna på Efti, kring vilken eller vilka historier som skulle berättas. Boken rymmer ju ganska många. Att den zombifierade Håkan som våldför sig på Eli inte kunde ingå visste vi från början. Rätt snart togs hela Håkans zombie-parti bort helt. Svårt att göra bra och dessutom ej nödvändigt. Håkans pedofilhistoria strök också på foten till förmån för mer oklara bevekelsegrunder. Risken fanns att filmen skulle kantra om man behandlade ett sådant ämne alltför lättvindigt.

Sammanfattningsvis så beslutade vi oss för att berättelsen skulle koncentreras på Oskars och Elis historia. Allt som inte direkt hade med den att göra, fick utgå. Där försvann både Tommy och polishistorien, majoriteten av Lackes berättelse och mycket Håkan.

Sedan skrev jag. När jag hade fått ihop kanske 40 sidor, skickade jag dem till Tomas och producenterna. Minns att jag var rätt orolig, detta var ju mitt första filmmanus. Av någon anledning hade det ändå accepterats att jag krävde att få skriva det. Berättelsen var så viktig och personlig för mig att jag skulle hata den människa som sabbade den. Skulle någon sabba den så skulle det vara jag.

Nå. Mina manussidor gillades och jag kunde fortsätta. Det bör nämnas att under dessa första månader våren 2005 var avsikten att göra två filmer. Del ett och del två som skulle ha premiär med några månaders mellanrum. Mitt första manus var följaktligen på över 200 sidor (att det blir ungefär en minut film är per sida är ett grovt riktmärke.)

John Ajvide Lindqvist och Tomas Alfredson

John Ajvide Lindqvist och Tomas Alfredson. Foto: Roger Stenberg

Sedermera visade det sig ogörligt att finansiera ett sådant projekt. Tomas uttryckte det som att varje gång han talade med presumtiva finansiärer var det som att han hade en groda i pannan och att halva samtalet rörde denna groda, det vill säga att han ville göra två filmer.

Efter en del stångande med väggar som inte ville ge vika inför grodan kom vi till den oundvikliga slutsatsen att det fick bli endast en film. Vi hade ett möte om vilka delar i manuset som kändes mindre viktiga, varpå jag gick hem och under ett par veckor fick ner det till typ 120 sidor.

Jag häpnade under detta arbete. Trots att manuset var kortat till nästan hälften så var det i grunden exakt samma historia och det kändes inte som att jag utelämnat något.

Sedan vidtog den del av processen som jag minns med störst glädje, när jag och Tomas ensamma nagelfor manuset i minsta detalj under fem, sex möten hemma hos honom och i sjöboden hemma hos mig. Han läste högt, en scen i taget, varpå vi diskuterade denna scen. Vad han upplevde som problematiskt ur en regissörs synvinkel. Sedan bollade vi det fram och tillbaka, hittade på lösningar. Bestämde vad som borde skrivas till, vad som kunde tas bort. Det är fortfarande bland de roligaste arbetsdagar jag har haft.

Jag skrev om manuset under ett par veckor och landade i en version på 100 sidor. Sedan hade vi ytterligare ett par möten där vi nagelfor detta manus. Jag gjorde några justeringar och sedan var det klart.

Och fortfarande upplevde jag det som precis samma historia, inget väsentligt hade tagits bort!

Av tekniska skäl tvingades jag sedan kapa bort ytterligare 10 sidor och där, för första gången, kände jag att jag fick stryka några grejer som jag gärna haft med.

Till detta bör tilläggas att Tomas till den färdiga filmen bara använt ungefär 70 sidor av manuset. Ändå flög de där invändningarna mot de sista tio strukna sidorna bort när jag fick se den färdiga filmen. Där är den ju, hela historien, berättad på bara en tredjedel av mitt ursprungliga manus och max en åttondel av boken.

Den allra sista delen av manusprocessen kan väl sägas vara de gånger då Tomas ringde under själva inspelningen. Något hade visat sig inte fungera eller något behövde tilläggas. Vi pratade om saken eller jag mailade några rader.

Sedan var Tomas vänlig nog att låta mig delta lite i klippningen av filmen. Men det kändes mest som att han ville ha mig med, visa vad han gjort. Han hade en tydlig bild av vad han ville göra och det skulle mycket till för att någon skulle komma och peta i det.

Jag kände heller inget behov. Allt sedan jag var uppe och besökte inspelningsplatsen i Luleå och Tomas visade mig sju minuter av lösryckta scener på sin dator och jag började storgråta för att det var så jävla vackert och så jävla rätt, var mitt förtroende för honom totalt.

Jag har alltid varit en sopa på att skriva synopsis eller treatments. Jag vet liksom inte hur det ska bli förrän jag sätter igång. Måste pröva mig fram, hitta ton. Jag kan inte att säga vilken scen som ska följa på vilken förrän jag skrivit scenerna i fråga. De måste ju lira i förhållande till varandra. På det sättet är jag väldigt ineffektiv. Å andra sidan skriver jag ofta fort.

Det som jag upplevde som svårast med själva manusskrivandet var att jag i mina böcker använder mig rätt mycket av inre dialog, folk resonerar med sig själva. Dessa svårigheter fick jag nu försöka hitta sätt att gestalta istället. Det var både det knepigaste och det skojigaste med skrivandet.

Dessutom är ju författandet en rätt ensam syssla. Jag trivs med det, men det var roligt att som omväxling behandla texten som levande materia, tillsammans med andra människor. Jag har sedan dess skrivit ytterligare två filmmanus och två pjäser.  Växelbruket passar mig fint.

Så! Nu måste jag återgå till att redigera min halvtegelsten Himmelstrand som ska utkomma till hösten.

Ha det gott, lycka till och skriv på!
/John

lat den ratte

”Låt den rätte komma in” – svenskt pocketomslag och affischen till den amerikanska releasen av originalfilmen

John Ajvide Lindqvist är född 1968 och uppväxt i Blackeberg.
Arbeten i urval: Fyra romaner, ”Låt den rätte komma in” 2004, ”Hanteringen av odöda” 2005, ”Människohamn” 2008, ”Lilla stjärna” 2010.
Två novell/textsamlingar: ”Pappersväggar” 2006 och ”Låt de gamla drömmarna dö” 2011.
Har skrivit manus till teveserierna ”Kommissionen” och ”Reuter och Skoog”, och Dramatenpjäsen ”Ett informellt samtal om den nuvarande situationen” i regi av Tomas Alfredson.
”Låt den rätte komma in” filmatiserades även i USA 2010 som ”Let me in” av regissören Matt Reeves.
Kommer ut med sin femte roman ”Himmelstrand” under 2014 på Ordfront.

3 reaktioner på ”Gästbloggare: John Ajvide Lindqvist

  1. Intressant det där, med att korta text. Ofta kan man skala bort ganska mycket och ändå inte ha tagit bort någonting, bara för man väljer att formulera sig annorlunda, med färre och mer kärnfulla ord. Men när det gäller filmminuter, då måste ju verkligen någonting bort. Skönt att höra att det kunde bli en så bra film av bara en åttondel av en bra bok. Hemligheten är kanske att det var just du, författaren, som själv skrev manus?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s