Vikten av bollplank

porträtt hanna1Om du surfar runt på förlagshemsidor är det många som skriver att du gärna får låta någon annan läsa innan du skickar in manus till dem. Förlagen översvämmas av manus och det är dumt att ödsla både deras och sin egen tid på manus som inte är finslipade så långt det går.

Om du tillhör kategorin aspirerande författare som vägrar låta någon läsa det du skrivit är du kanske inte redo att skicka till förlag än. Om vänners eller lektörers omdömen skrämmer livet ur dig är du inte redo att arbeta med en redaktör som sliter och petar i din älskade text. Det är åtminstone min uppfattning. Därför är det viktigt att ha bollplank för sitt skrivande.

På min skrivarresa har jag haft många bollplank. Först och främst har jag mina alfaläsare: bokslukarsystern och svensklärarsystern, som gått in i min text med olika perspektiv men bidragit med lika skarpsinniga kommentarer. Min fyrologi skulle alls inte blivit vad den är utan deras stöd i tvivlet, påhejning i både upp- och nerförsbackar och tålamod med min oändliga strid av frågor.

Men manuset dög inte efter första varvet. Blind för problemen i min text behövde jag fler ögon, men jag hade inte råd med lektör vid den här tiden och skaffade därför ett brett register av betaläsare: barn i målgruppen, vuxen som läser massor i genren, vuxen som läser massor i andra genrer och vuxen som inte läser alls. Alla var representerade och alla fick säga sitt och Ljus som varit dolt blev ack så bättre med deras input.

Om ett par veckor ska manus gå till min redaktör, en erfaren man i branschen som jag tänker skriva mer om vid senare tillfälle, men idag vill jag få sagt det här: jag hade varit långt mer nervös över att släppa manus till honom om jag inte redan lärt mig hantera respons tillsammans med människor jag känner.

Alltså: öva på att våga visa din text i trygg miljö för att våga ta nästa steg därefter. Fråga dig själv: Skriver jag för att bli läst och förstår jag vad det innebär att bli läst?

Ifall det sitter någon Debutantbloggsläsare därute i Sverige idag som inte har något lämpligt bollplank i sin närhet vill jag komma med ett tips. Jag tänker att alla kanske inte är lika bortskämda som jag med nära vänner som arbetar med språk och berättande till vardags och därför säger jag så här: fortsätt läs Debutantbloggen.

Om det är någonstans jag lärt mig branschen är det genom att hänga här, år efter år. Och då menar jag inte bara på grund av mina eminenta föregångare, utan för att här finns fantastiska skribenter som läser och kommenterar. Ja, jag pratar om er, bloggens läsare.

Kanske har ni tur liksom jag. För ett och ett halvt år sedan träffade jag en annan Debutantbloggsläsare på Debutantpicknicken och denna författarinna kom att bli ett ojämförligt bollplank och dessutom en kär vän. Vi har just tillbringat en kreativ helg tillsammans med våra manus, ostar och samtal om allt från antagonister till pressreleaser. Vad hade jag gjort utan henne?

Att vara författare borde inte vara ett ensamt arbete. Vi behöver varandra. Så våga er fram och hälsa.

Advertisements
This entry was posted in debutantbloggen, Hanna Höglund, Ljus som varit dolt. Bookmark the permalink.

13 Responses to Vikten av bollplank

  1. Pingback: Att inte vara ensam | Lugn. Det ordnar sig.

  2. Jag tycker orden alfaläsare och betaläsare är underbara, du är nog först med dem! Att korsbefrukta språk med databranschen är inte så vanligt. Men sen blir det gammastrålning 🙂

    Det problem som jag upplever som absolut vanligast hos de författare jag har kontakt med är att det är svårt att få andra att på riktigt engagera sig i att ägna tid att läsa manus. Det är kul att känna sig vara utvald och få läsa ord som få fått fästa ögonen på, men det är ansträngande.

  3. Helst vill jag ha feedback efter varje mening jag skriver men jag har upptäckt att det inte är så bra … 😉 Nu lyder jag Stephen Kings råd: skriver med dörren stängd och öppnar den när jag ska redigera.

    • Hanna Höglund says:

      Det är ett bra råd!

      Känner igen det du säger. Just därför skiljer jag på alfa- och betaläsare. Har alfaläsare som kikar in tidigt, bara för att sporra mig att gå vidare och göra klart. De kan få läsa, men de får egentligen inte tycka. Vid redigering däremot är jag mottaglig för både det ena och det andra.

  4. I början har det varit skönt att ha en mamma som vill läsa allt, enligt henne har ju varje ord varit SÅÅÅ bra 🙂 Det tröttnar man på till slut, och det blir ett lättare steg att lämna ut sina ord för en mer kritisk bedömning. Det är ju trots allt sanningen jag vill höra, men behöver jag pepp är det bara att låta mamma läsa något igen! 😀

    • Hanna Höglund says:

      Vi behöver både ock! Vi vågar inte lämna texten ifrån oss om vi inte har någon som hurrar och hejar. Konstnärssjälen är ofta för ömtålig för det. Men ju mer vi övar och ju mer distans vi får till det skrivna, desto lättare blir det att lyssna på råd.

  5. Kära Syster says:

    Du är så modig som samlat alfaläsare och låtit dem verkligen diskutera din text. Själv står jag vid den där tröskeln och stampar. “Ska bara fixa den här logiska luckan, ska bara formulera om, ska bara…” Jag har varit beredd att lämna över mitt manus till en grupp läsare alldeles för länge nu. De står redo och väntar, så varför får de inte läsa? *ska bara ska bara ska bara ska bara*

    /Anna

    • Hanna Höglund says:

      Som jag nämnt tidigare, tror jag det är lättare att lämna ut sitt manus som just det: ett manus. En början, ett utkast. Jag tror det kan bli jobbigare att ta emot respons när vi som författare börjar känna oss klara.

      Jag skulle nästan drista mig till att föreslå att du sätter ett datum för när manuset ska gå till betaläsarna. Poängen är ju att du ska få något att jobba med när de har läst, inte bara stående ovationer över din färdiga text. Eller? Våga, våga, våga…

      • Kära Syster says:

        Tack för peppen! Och jag som precis bloggat om att “våga låta bli att sätta deadline…” Men absolut, när alla kapitel ligger på plats i den version jag jobbar på nu är det dags. Hur lång tid det tar att få till (en månad?) låter jag vara osagt.

        /Anna

        • Hanna Höglund says:

          Deadline behöver inte vara ett datum. Deadline kan vara just det du säger: när de här grejerna är på plats, då är det dags. En checklista att bocka och av och sen… inga ursäkter. Lycka till!

  6. Hanna Höglund says:

    Vilken fantastisk resurs att läsa manus för en hel klass! Det är modigt, för som du säger är barn ärligare än vuxna och har inte alltid lärt sig konsten att linda in. Faktum är att det var när jag läst seriens första böcker för min dotter som den sista pusselbiten av mod och beslutsamhet lades inom mig själv och jag fattade beslutet om egenutgivning. Ifall hon tyckte om böckerna, finns det fler barn som kommer göra det, resonerade jag.

    Skrivarkurser är naturligtvis ett jättebra sätt att hitta vänner att prata skrivande med, men jag hade aldrig möjlighet att gå någon sådan och jag tror att för några kan det vara mer skrämmande än annat.

    Jag har inget svar på din fråga om barnboksläsande lektör, men har bollat den vidare ut på twitter och hoppas få napp!

    • Ann-K says:

      Ha ha, vet inte hur modig jag är men tack. En resurs är det definitivt! Ibland kommer man till en punkt där man känner att det får bära eller brista. Antingen ger man allt med ett manuskript eller så bränner man upp det. Tror också att det är lättare att läsa för en grupp elever än en dotter eller son eftersom där ändå finns ett visst mått av distans, i brist på bättre ord. Eleverna har alltid någon form av önskan att göra bra ifrån sig (läsningen är en del av läsförståelsearbetet i skolan) och måna om att säga saker som visar vad de kan samtidigt som de är ärliga. Ens eget barn, nu är mina lite för små men, det vet jag inte om jag hade vågat 🙂

      Ja, skrivarkurser är alltid skrämmande i början. Minns min första kursstart med skräck 😛 Men jösses vad jag lärde mig! Och jösses vad kul det var när man väl kom in i det.

      Får se vad Twitter ger 🙂 Tack! (Jag finns på Twitter som Tidattskriva om något intressant dyker upp.)

      Ann-K

  7. Ann-K says:

    Hej!
    Så bra att du tar upp det här med vikten av “bollplanken”. Jag är i slutredigeringen (förhoppningsvis) av en kapitelbok för läshungriga barn och som ett led i detta (och en spark i ändan till mig själv) så läser jag den just nu högt för en av mina klasser – en relativt läsvan femma. (Jag är lärare till vardags.) Redan efter tre tillfällen så har de bidragit med massor av insikter kring texten, saker som jag missat , detaljer som jag inte tänkt på och sådant som måste slipas till. Det är hittills en helt underbar upplevelse. Jag tror att ska man skriva för barn så är det viktigt att få även deras synpunkter innan man skickar iväg till förlag/redaktör. Men som du säger – det är viktigt att lära sig ta kritik. Särskilt av barn som ofta kan vara brutalt ärliga. (Skrivarkurser är ett annat bra sätt.) Jag blir lite nyfiken när du nämner lektör. Jag har i flera år försökt hitta en lektör som tar sig an barnboksmanus utan att lyckas. Det känns som den branschen är väldigt fokuserad på vuxenlitteratur (läs romaner).

    Ann-K

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s