Innan det blev allvar med boken hade jag förstått genom andra författare hur mycket socialt man får försaka om man är seriös med skrivandet. Och jag hade nickat instämmande för mig själv: ”självklart är det så.” Men som vanligt, som med allt, är det först när jag själv befinner mig i situationen som jag verkligen förstår vad de menade.
”Kommer du på fyrtioårsfesten i helgen?”
”Nja, du vet, jag har en deadline med manuset …”
”En afterwork vore trevligt.”
”Ja, verkligen. Men tror du att vi kan ta det om si sådär två månader? Väldigt mycket med boken nu.”
”Grattis! Du har fått en heldagskurs i konsten att lära dig göra chokladefterrätter.”
”Men tack. Fantastiskt roligt. Verkligen.” Ler stelt. Förbaskade skit. En hel skrivardag som försvinner. Det är ju inte en present. Snarare ett straff.
”Vi åker och badar nu då”, säger familjen.
”Visst”, mumlar jag och fortsätter skriva.
”Anna, nu kommer jultomten …”
”Ska bara avsluta den här meningen först.”
Kanske överdriver jag lite nu. Men att jobba heltid och samtidigt vara debutant är ett hårt slit, och meningen ”ska bara”, ploppar allt oftare ur min mun. ”Jag ska bara vrida och vända på det här stycket ytterligare några varv.” Och ”jag ska bara gestalta om den här scenen, återkommer om en timme eller två, eller kanske tio, när jag är klar.”
För det finns ett problem när det gäller skrivandet. Det går aldrig att säga när man är färdig. En enkel mening kan ta timmar att skriva om, och ibland går den inte ens att ändra, och då stryker man den helt. Så. X antal timmars jobb i papperskorgen. Bara sådär. Ändå fortsätter man. För att man brinner för det. För att man är envis. För att när man till slut får meningarna, styckena, kapitlen och boken på plats, så uppfylls man av en sådan eufori, att man vill ta hela världen i sin famn. Och liksom en OS-idrottare som lagt ner blod, svett och tårar på att få sin medalj, inser man att det är värt det. För att det blev bra i slutändan. För att det var det här man hela tiden kämpade för att uppnå.
Det gäller att ta till vara på de där små ögonblicken när man känner så. För sedan kastas man tillbaka. Till skrivarstugan och nya projekt. Nya tveksamheter. Ny kamp. Ytterligare en träningsomgång börjar. Och du vet inte ens om slutresultatet kommer att bli bra. Om det kommer att bli guldmedalj eller ens medalj överhuvudtaget. Den här gången. För du kanske stöter på patrull på vägen. Som att ingen vill ge ut det du skriver. Att du hur du än kämpar med orden, bara sjunker djupare ner. Att du efter ett helt manus inser att du skrev fel historia. Och det är de gångerna, när det är som svårast och tyngst, som det gäller att fortsätta streta på. Motgång föder framgång. Okej, jag hör själv att jag låter som någon slags väckelsepredikant eller mental coach nu, men ni förstår säkert vad jag menar. Och det ligger faktiskt något bakom de orden.
Om det är någon som undrar var jag har tagit vägen, så har jag flyttat. Men inte särskilt långt. En trappa upp bara. Till rummet där jag skriver. My name is Anna, and nowadays I live on the second floor.
Debutantbloggen 
Tålamod, tålamod och lite tålamod till … Och så tron på att det faktiskt kommer att bli något riktigt bra, värt allt slit och alla gråa hår. Jag ska villigt erkänna att det kan kännas likadant på förläggarsidan. För det är så himla roligt. Man läser manus, uppslukas, kastas in i fantastiska berättelser och glömmer nästan verkligheten runt omkring. Att låsa dörren till kontoret och gå hem finns liksom inte. För alla orden, alla bilderna, alla funderingar kring vad som ska hända sedan följer med hela tiden, vart man än går, vad man än gör. Ni berör med det ni skriver och det är lika uppslukande som skrivandet måste vara för er, även om det naturligtvis inte tar flera år att läsa ett manus som tagit just så många år att skriva. Bara ett perspektiv, en tanke från ”andra sidan”.
Tack för att du delade med dig från ”andra sidan”! Känns befriande att höra att det är ungefär på samma sätt. Både det här med tålamodet och slitet för att det ska bli bra, och sedan att det skrivna ordet följer med en, vart man än går. För precis så är det. Jag skriver och gör sedan något annat. Men det jag just har skrivit, det jag ska skriva och det som kanske aldrig ens kommer att bli skrivet fortsätter att bearbetas inom mig. Som sagt, värdefullt att höra en förläggares vy!
Jag läste en dag en författare som skrev att hon arbetade på sin debutroman ett år för länge, att boken var bättre ett helt år tidigare. Det gjorde mig nervös. Men jag förstår precis vad du menar. Man sliter och och svettas och river bort saker man lagt timmar på utan att blinka.
Men vi vill att det ska bli så bra som möjligt. Det är vi skyldiga både texten, oss själva och läsarna.
Ja, så är det. Vi vill att det vi skriver ska bli så bra som det bara går, för ”allas” skull. Men nu när jag börjar närma mig slutet av redigeringen tror jag faktiskt att det går att överbearbeta texten. Precis som författaren du läste om verkade ha gjort. Jag har kommit till det stadiet nu, att jag funderar på att ändra tillbaka vissa meningar och ord till min tidigare version. Handlar bara om små detaljer, men tror ändå att det är det som är definitionen på klar. 🙂
Det är så svårt att veta när meningarna är klara, menar jag. Händer ofta för mig att jag tycker att jag är klar med en text, men lik förbenat upptäcker jag oklarheter eller ändringar jag vill göra. I all oändlighet. När är jag klar? Frågar Ethel som bor på tredje våningen :-.).
Precis. Egentligen tror jag aldrig man blir klar, men till slut måste man ”ge sig” och inse att det är tillräckligt bra. Annars går det att ändra i all oändlighet. 🙂 Tredje våningen låter som en bra skrivarplats. 🙂