Någon sa en gång att perception är själva grunden för det som vi författare sysslar med. Vi skapar bilder i andra människors huvuden och vi målar dessa bilder genom ord.
En av de få saker som mina betaläsare var överens om under den stora betaläsarmiddagen jag hade för ett antal år sedan, var att de ville ha mer. De ville att jag skulle beskriva platser och personer mer än en gång och de ville ha mer detaljer. Mer av allt.
Jag som inte gillar böcker som är för beskrivande själv, såg deras poäng och skrev om sådant som behövde bli fylligare. Tydligare.
Vilken funktion fyller miljöbeskrivningar och hur viktiga är de? Som Oskar skrev i förra veckan vill vi inte ha beskrivningar utan vi vill gestalta, men det gäller i första hand karaktärer. Platser då?
Jag har funderat massor på detta eftersom jag skapat en värld med ett antal olika länder som inte finns på riktigt (ledsamt, jag vet, men alltsammans är hittepå). Dessa länder har olika kulturer, olika sedvänjor och arkitektur, olika väder. Att ge länderna och deras invånare en identitet och förmedla den till läsaren är viktigt för mig, men hur vet jag att läsaren ser det jag ser, framförallt när jag inte kan dra paralleller till vår värld?
Länge hade jag svårt för att hitta de rätta orden och känna mig trygg i att mina läsare skulle se rätt sorts plats. Länge hade jag svårt med balansen: vad var för mycket och vad för lite?
”Om någon säger ‘röd’ och det är femtio personer som lyssnar, så kan man utgå från att det är femtio olika nyanser de har i sinnet. Och man kan vara säker på att alla dessa röda färger är väldigt olika.” – Josef Albers
När mina elever ska analysera romaner brukar vi tala om två begrepp när det kommer till miljön: den fysiska och den sociala miljön. Den fysiska miljön, eller rummet som den också kallas, är platsen där boken utspelar sig. Det kan vara ett piratskepp, en förort, en rymdfärja eller ett medeltida slott. Den sociala miljön är däremot något helt annat. Den handlar om stämningar i boken, maktstrukturer och relationer. Om ni frågar mig är den senare intressantare att utforska och dessutom lättare att gestalta.
Men vi kan inte hoppa över den fysiska miljön, i alla fall inte i min genre (portalfantasy). Byggnader, klädstilar och inredning spelar en roll eftersom de målar en skarpare bild i min läsare. Världen blir verklig, får en identitet. Men det får inte ta över.
Publiceras med konstnärens tillstånd
Igår kom min tioåring med en teckning hon gjort. Den föreställde ”vindandarna” som hon berättade hade gjort sönder pappas paraply när hon var ute med hunden, men hon berättade att det dessutom var så här hon föreställde sig en viss varelse som förekommer i min serie.
Jag tittade på teckningen. Den var inte lik min mentala bild överhuvudtaget. Jag öppnade munnen och hörde mig själv säga:
”Vad roligt att det är så du föreställer dig dem. Det ser verkligen läskigt ut.”
”Är det fel?”
”Inte alls,” sa jag. ”Det är ju därför det är roligare att läsa böcker än se på film, för när man läser får man hitta på lite själv, bestämma hur man själv tycker det ser ut. Vad jag ser i mitt huvud spelar ingen roll. Det finns inget rätt eller fel.”
I samma stund som jag sagt det, visste jag att jag skulle skriva om det idag. För det är viktigt. Jag kan noja över mina platser och mina ord, men i slutändan är det läsaren som bestämmer. När vi som författare insett det, lägger vi kanske lite extra krut på den sociala miljön: stämningarna, relationerna och maktstrukturerna. Sådant kan vi gestalta istället för beskriva och där kan vi också skapa något mycket häftigare än en bild i våra läsare. Vi skapar känslor.
”Description begins in the writer’s imagination, but should finish in the reader’s.” – Stephen King
Debutantbloggen 
Bra sagt till dotra di!
Där fick jag en del att fundera över, Hanna.
Och tror att du har rätt Katrin.
Vad roligt! Att skapa nya tankegångar och ruska om är alltid nyttigt.
Väldigt bra sagt och förklarat! Jag tänker att om det är perception som är grunden för författarens jobb så är det väl även grunden till varför vi läser och inte istället ser allt på film. Och jag tror att det finns risk till att förmågan till perception hos unga läsare håller på att försvinna om man inte är en läsvan sorts person. Man är så van att allt är färdigtänkt att man tycker det är obekvämt att föreställa sig. Och det är hur sorgligt som helst, för vi som älskar att läsa vet ju att det finns inget bättre än att försvinna in i en annan värld.
Jag älskar hur du svarade din dotter. Professionellt – både utifrån ett mamma- och ett författarperspektiv!
Perception och läsvana, vilken intressant koppling. Min lärarhjärnhalva och författarhjärnhalva kolliderar och håller med. En sådan grundläggande konst får absolut inte gå förlorad, för om vi inte kan föreställa oss det som vi läser, kan vi heller inte analysera och fundera vidare själva och vad har det i sin tur för konsekvenser?