Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå

Herreys medverkar i Melodifestivalen 2014

Herreys medverkar i Melodifestivalen 2014.
Per Herrey i mitten.

Per Herrey är mest känd för sin seger i Eurovision 1984 med sina dansande bröder och gyllene skor. Numera arbetar han som jurist i musikerförbundet och det är just den rollen som huvudkaraktären har i hans debutroman Skuldens pris. Idag skriver han om sin resa på Debutantbloggen.

För drygt 30 år sedan befann jag mig i en inspelningsstudio tillsammans med Torgny Söderberg. Han hade precis fått ihop en melodi som vi båda trodde mycket på. I stället för att skriva ner melodin på noter (som sällan görs med poplåtar) sjöng jag in en så kallad ”blaha-text” med rätt intonationer så att de blivande textförfattarna skulle veta hur rytmen i texten skulle gå. Döm om min förvåning när vi efter att ha fått tillbaka textförslag från fyra olika individer upptäckte att en av dem behållit början av min och Torgnys blaha-text ”Diggiloo-Diggiley”. Min spontana reaktion var väl inte så värst positiv, ska jag erkänna. Jag tyckte det kändes lite halvfånigt. Men när jag fick smälta saken insåg jag att det kanske inte var så dumt, trots allt. Resten är idag, som de flesta känner till, musikhistoria.

När jag för fyra år sedan började skriva min spänningsroman Skuldens pris hade jag inte tänkt att ge ut boken på eget förlag, men så blev det. Jag tryckte upp en första upplaga av boken strax före julen 2012 och fokuserade enbart på tre städer som hade viss koppling till boken; Sollefteå, Växjö och Ljungby. 700 sålda böcker där gav mig möjlighet att finansiera tryck av en andra upplaga och samtidigt korrigera en del småfel som slank igenom i första upplagan. Jag tänkte lite ”musikbransch”, att med en bok i handen skulle det vara lättare att närma sig bokbranschen – något som visade sig vara svårare än jag trott.

Skuldens Pris-omslag fram

Skuldens pris av Per Herrey

Bokhandeln var mycket mer centraliserad än vad jag kunnat ana och att komma som ”kändis” hjälpte föga då man var ett oskrivet kort som författare. Det krävdes dessutom kraftiga ekonomiska muskler för att bjudas in till bokhandlarnas middagsbord. Jag var naiv och trodde att bara jag hade en bra bok som läsarna tyckte om så skulle den väl gå att sälja in till vilken butik som helst. Icke!

Vid det här laget hade jag trots allt fått tillräckligt med indikationer på att boken inte bara funkade, utan läsarna ville dessutom ha mer. Det gav mig ändå visst hopp och bar mig vidare. (Skuldens pris var tänkt som den första delen i en trilogi). Stärkt av läsarnas reaktioner beställde jag plats på bokmässan i höstas och tänkte att det skulle vara en utmärkt plats att få ut budskapet. Men man kan nog aldrig tillräckligt överskatta vikten av att förbereda sig ordentligt om man ska få ut goda resultat av bokmässan. I mitt fall landade det på – si så där. Jo, jag lyckades sälja hyfsat med böcker för att vara debutant, men inte knyta de kontakter jag hade hoppats på och inte heller nå igenom det mediala bruset. Jag befann mig fortfarande någonstans i författandets ingemansland.

Jag kände mig villrådig och visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare. Trots att få visste om att jag skrivit en bok och att mediabevakningen varit relativt blygsam med mina mått mätt, tyckte journalister att boken var ”old news” eftersom jag ursprungligen släppt den tio månader tidigare. (Det går undan i den här världen minsann). Mitt i detta tillstånd, som från ingenstans, kom så en överraskande ljusglimt som lyste upp en aspirerande författares något modfällda hjärta. En kvinnlig recensent från tidskriften Kulturen, hade mig ovetandes, införskaffat ett exemplar av Skuldens pris på mässan och gav mig en bättre recension än jag vågat drömma om.

Okej, det blev kanske inte i det stora hela som jag hade tänkt mig med egen bokutgivning, men jag hade trots allt, utan stort förlag i ryggen, lyckats med konststycket att få min roman, Skuldens pris, utnämnd till en av de bästa spänningsromanerna under förra året av en seriös kritiker. Det var en karamell som smakade väldigt gott. Som grädde på moset damp det ner ett brev från ”Myndigheten för tillgängliga medier” att man läst in Skuldens pris och gjort den till talbok. I första hand avsedd för synskadade men tillgänglig även för andra. Helt utan kostnad för min del och dessutom får jag betalt vid utlåning.

Per-halvkropp

Så på något märkligt sätt blev det ändå rätt bra till slut. Nöjda läsare, nöjda recensenter och en talbok utan ansträngning. Inte så illa när allt kommer omkring. Sälja som Läckberg, det får man drömma om en annan gång!

http://www.perherrey.com

Det här inlägget postades i Egenutgivning. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå

  1. Vibeke skriver:

    Bliver den solgt i Danmark

  2. Katrin Höglund skriver:

    Intressant att läsa så ingående om din resa, Per! Hoppas det bara blir bättre och bättre!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s