Ett kokboksrecept för att skriva en roman

porträtt anna1Att skriva är lätt. Att skriva en hel roman är svårt. Grovt understatement. Det är inte bara svårt, det är en av de mest komplicerade sakerna jag någonsin har gjort. För du ska inte bara ha en historia att berätta, du ska också kunna skildra den på rätt sätt. Och det är där det svåra kommer in.

Jag har gjort samma misstag oräkneliga gånger nu. Att jag har en fantastisk idé. Är så inspirerad och taggad att sätta igång. Att jag gör just det. Öppnar ett nytt dokument på datorn. Kastar mig över orden. Rusar iväg. Skriver, skriver och skriver för att det är så otroligt kul. För att tankarna flödar så snabbt att jag knappt hinner få orden på pränt innan fantasin drar iväg ytterligare ett snäpp. Och det händer ju sannerligen inte varje dag, att jag får flow. Snarare tvärtom. Jag måste kämpa för varje ord och mening. Får ur mig några halvkrystade rader som jag vet redan där och då att jag kommer att få redigera bort. Åsa skrev en del om det häromdagen. Så flyt ska sannerligen inte underskattas. Det är en sällan beskådad vara. Något att sträva efter när det går tungt.  Men, och det är här det stora men:et kommer in, förr eller senare tar det stopp när jag skriver på det här sättet. Orden och meningarna tar slut. Inspirationen är gone, gone, gone. Och jag har ingen aning om hur jag ska fortsätta.

Jag stirrar på skärmen framför mig och får panik. Hjälp! Och jag som hade en sådan underbar historia att berätta. Kanske försöker jag i min desperation vrida storyn hit eller dit. Vinkla till den. Men inom mig vet jag redan att den är slut.

Några gånger har jag kommit så långt som ett halvt manus bara genom att skriva på. Andra gånger några enstaka kapitel. Men jag har aldrig lyckats skriva en hel roman genom det planlösa författandet. Mitt skrivande kräver struktur, något som Oskar berörde häromdagen. Men det viktigaste för mig är inte att ha ett detaljerat synopsis där varenda scen är beskriven in i minsta detalj (det har jag provat och det fungerar inte för mig). Nej, det grundläggande är i stället att veta hur och när de stora händelserna i mitt manus ska inträffa. Hur den dramatiska kurvan ska se ut. Vad som ska driva historien framåt. Hur karaktärerna ska utvecklas. För de måste förändras om det ska finnas något att skriva om. Och en stark motståndare är otroligt värdefull för att sätta käppar i hjulet för huvudpersonen. Det är det som skapar konflikter. Drama!

Inför Tills kärleken skiljer oss plöjde jag mängder av litteratur inom dramaturgi. Sög åt mig varenda råd och tips som jag kunde tillgå. Men de två sakerna som hjälpte mig allra mest var att studera filmmanus inom samma genre som jag skriver, dvs. relationsdrama/feelgood och ett inlägg på Amanda Hellbergs blogg. Den magiska formeln för kommersiella manus ser enligt henne ut ungefär så här: Om du skriver en roman på ca 360 sidor, ska något som förändrar allt hända på sidan 85, något ännu större inträffa på sidan 180, något oändligt sorgligt ske på sidan 270 och något fullständigt underbart hända på sidan 359.

Enkelt och användbart och stämmer ganska bra på Tills kärleken skiljer oss. Förutom att den är på 330 sidor. Och att det underbara kommer ungefär två sidor tidigare. Och mittpunkten, mittpunkten … Det är där det verkligen händer. För det var ytterligare en sak som jag fastnade för när jag läste dramaturgi. En stark mittpunkt kan vara avgörande om det ska bli flopp eller succé.

Om Anna Lönnqvist

I am a Swedish feelgood writer. My first novel "Tills kärleken skiljer oss" was published in 2014. The sequel "Tjugo år till dig" was released in June 2016.
Det här inlägget postades i Anna Lönnqvist, Debut, dramaturgi, Skrivprocessen, Tills kärleken skiljer oss. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Ett kokboksrecept för att skriva en roman

  1. Om struktur i sitt skrivande: Jag gick en gång en skrivakurs för Henning Mankell på Ordfront, där han gav ut då och just hade slagit igenom. Givetvis blev den fulltecknad på fem millisekunder men jag kom med. Det jag minns mest var hans arbetsmetod, som är längst ute på skalan struktur–spontant. Åt strukturhållet, alltså 🙂 Han använder de första 3/4 av totaltiden till att skapa det detaljerade synopsis som du nämner, Ann, och själva texten föds fram på sista 1/4.

    Han har förstås sin enorma rutin och kravet att producera, men jag tror
    — olika metoder passar olika mänskor
    — den totala skrivglädje-spontaniteten, som jag mött hos många som bara går igång med en grov handling och uppfattning om gestalterna, straffar sig ofta. En roman är ett kompicerat bygge
    — gestalterna överraskar en ofta positivt under skrivandets gång.

    Det du skriver om den magiska formeln är en variant på den dramatiska kurvan. Jag brukar prata om teaterns treaktare, där mittpartiet ska ha hälften och början och slut 1/4 var. Och mittpartiet ska ha ha flera svårigheter som hjälten ställs inför. Oftast fastnar man i det, faktiskt.

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Vad intressant att höra om din kurs för Mankell! Ja, den kurva du beskriver är nog mer ”klassisk”, och det är oftast i mittpartiet man fastnar, som jag upplevt det. Just därför har jag försökt lägga in flera ”svårigheter” under den här delen av romanen, inte bara i mittpunkten. 🙂

      Jag tror också att olika metoder passar olika människor. Som du säger är det komplext att skriva en roman, och det här med struktur intresserar mig mer och mer. Även om Mankell kanske är ”extrem” tror jag att det blir lättare att skriva, om man ägnar en hel del tid att planera sitt skrivande, innan man börjar.

      • Anna, inte Ann. My mistake… Det tar kanske för mycket utrymme att beskriva hans metod utförligare, men första fjärdedelen är ett idéstadium där ett sätt är att skruva något man läser så hårt som möjligt. Det har jag läst hos andra guruer och tror är bra. Ett s.k. what-if-tänkande.

        Dessutom anser han att tid som inte används nyttigt, ofta till eget läsande, är förspilld. Ett tufft krav att ställa på sig själv!

        Glömde att säga förut om att lära av filmmanus, att jag tror det är jättebra. Och inte bara om man själv skriver/filmmanusförfattarna skriver kommersiella manus.

        • Anna Lönnqvist skriver:

          Verkligen intressant som sagt. Nu blir jag nyfiken att läsa mer om detta! Ja, han verkar ha tuffa krav på sig själv, men det är så man kommer långt. 🙂

  2. Carola skriver:

    Jag minns att jag har läst Amandas tips och tycker att det ligger mycket i det där med sidorna. Själv behöver jag definitivt jobba om mittenpartiet för att få till det. Än så länge har jag inte behövt känna att jag måste ge upp det jag skriver på för att idéerna är slut. Och det är jag enormt tacksam för. Känner nästan lite fasa över att hamna där. Så mycket tid till ingen nytta …

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Ja, tycker också att det här med sidorna är ett ganska enkelt hjälpmedel att förhålla sig till, även om det inte är någon exakt vetenskap. 🙂 Fast de gångerna jag har kört fast, har mycket av det jag skrivit kunnat bli bra material till andra manus. Så helt bortkastat har det inte varit. Snarare tvärtom, har lärt mig massor på vägen, som gjort att jag skriver betydligt bättre idag. 🙂

  3. Johannes Pinter skriver:

    Jag älskar ”recept” på hur man förhöjer sin skrivna text. Man blir inte en bättre författare av regler och lagar, men man får en stomme att binda texten runt. När man skriver filmmanus är strukturen extremt viktig, och det tänket har jag tagit med mig in i bokskrivandet (fast jag känner mig inte så bunden här som inom filmen).

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Tror att du har stor fördel av att ha skrivit filmmanus också! Och ser också på sådana här regler och råd som hjälpmedel i mitt skrivande. Man ska inte känna sig låst av dessa ”recept” utan anpassa dem till sitt eget skrivande, sin egen författarröst.

  4. oskaredvinsson skriver:

    Det där ska jag ta åt mig av! Självklart måste det vara ”höjningar” i texten och det är defitivt läge för mig att fundera på detta redan nu. Var ska de vara? Hur ska de formuleras i handlingen kontext? Hur når jag dit? Grymt tips!

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Tack! Ja, precis. Gillar det här med den ”dramatiska kurvan” och det är alltid bra att tänka på den i ett så tidigt skede så möjligt. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s