När blir jobbet gjort?

porträtt åsa1”Jag är kulturarbetare så man kan säga att jag jobbar hela tiden.” Detta sades en gång av en person i den s.k. kultursvängen. Well…säger jag.

Sant är att en hel del av arbetet sker AFK (away from keyboard). Men inte h-e-l-a t-i-d-e-n. Icke.

Ibland tänker jag mig att det ska arbetas en massa och ganska lite blir gjort. En annan gång har jag satt mig vid datorn  i fem minuter på väg till något annat och fått ihop mer än jag fått på flera timmars koncentrerat arbete. Då har jag gjort en del av arbetet IMH (in my head).

Exempel på platser/tillfällen då saker i genren kreativt skrivande blir gjorda:

* tågresor

* i duschen

* promenader

Exempel på platser/tillfällen då ingenting i genren kreativt skrivande blir gjort:

* tågresor med barn

* tågresor med X2000 (p.g.a mår illa)

* promenader med barn

* merparten av tid som spenderas med barn

* framför teven/webben då det är livesändning av danskt/svensk/engelskt kungabröllop, utnämning av ny påve eller extrainsatt konselj från hovet samt presskonferens om Vasaloppskriser (när jag tänker efter gäller detta alla extrainsatta presskonferenser oavsett ämne, undantaget budget samt skattereformer)

Det som fruktlöst gidande (obs! dialektalt)  vid tangentbordet däremot ger är att karaktärerna hålls levande och det fortplantar sig till promenaden, tågresan och ja, ni fattar. Kanske får man en briljant idé på förmiddagspromenaden. Då är det som att man stelnar till, inga hastiga rörelser och måtte jag inte möta någon jag känner på vägen hem. Kallprat är döden för briljanta ideér. Nej, jag går i jämn takt, lite hastigt och bär den briljanta idén som vatten i mina kupade händer, livrädd att den ska skvalpa ut och överlycklig om åtminstone några droppar finns kvar när jag slutligen når tangentbordet.

Nej, jag jobbar inte hela tiden. Men ibland jobbar jag utan att jag vet det.

Annonser

Om asptjarn

Jag skriver. Både bok och sketcher. Emellanåt pluggar jag.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till När blir jobbet gjort?

  1. Ann skriver:

    Ett annat bra tillfälle att tänka: Byt ut vargtimme-tankarna klockan 4 på morgonen mot intrigerande för en bok. Man somnar tyvärr garanterat, till skillnad om man ägnar sig åt vargtimme-tankar. Ska man undvika att somna får man stiga upp och skriva ner det man tänker. Och så kan man sitta och skriva i ett tyst hus tills klockan är 6.

  2. Ethel skriver:

    Håller helt med! Skrattar högt här i min ensamhet. Underhållande skrivet. Ibland när jag löptränar kommer jag på saker. Då upprepar jag idéen i mitt huvud hela vägen och hoppas på, precis som du, att ingen under vägen ska avbryta min tankegång. Isf är det risk för att allt är helt och hållet bortblåst när jag kommer hem.

    • asptjarn skriver:

      Tack Ethel! Konstigt att de där ideérna är så sköra, att det är som en länk från huvud till händer till tangentbord som absolut inte får brytas. Bra med löpträning då så man kommer till datorn snabbt!

  3. Susanne Olars skriver:

    Ett sånt fantastiskt inlägg! Håller helt med om kallpratsdöden, som direkt tar kål på varje nyväckt idé. Det är en konst att se tillräckligt stressad/ upptagen/ tankspritt blind ut för att få gå ifred hem. Kanske förbränningen ökar under såna promenader? 😀

    • asptjarn skriver:

      Tack Susanne! Jag man kan ju hoppas att den höga koncentrationen och ökade gångtaktenhar en positiv bieffekt 🙂

  4. Ann skriver:

    Oj, nu är det andra inlägget du gör på raken som jag kan känna igen mig så hundraprocentigt i. Får nog se till att sätta väckarklockan så jag inte missar några. 🙂 Mycket givande. Tack!

  5. Ann-K skriver:

    Jag kan hålla med dig till stor del i det du skriver om att skapandet sker näst intill överallt där barn inte är. Men när nöden inte har någon lag – som när en deadline hänger över huvudet – så är det attans vad duktig man kan bli på att skriva med barnen omkring sig, precis som Hanna Höglund säger. 🙂 Även om det inte är optimalt. Men det finns positiva saker med att skriva med barnen nära. Min dotter på 3 år vill numera inget hellre än att skriva härhemma och jag kan tänka mig att det är mitt knattrande på tangentbordet som inspirerat. Tror jag räknar det till plussidan 🙂

    Ann-K

    • asptjarn skriver:

      Hej Ann-K!
      Det är ett otroligt plus! Och visst håller jag med om att ibland måstemåste man och då går det såklart. Jag tycker väl inte om att vara närvarande-frånvarande som Hanna skrev, eller så kan det vara så att jag skriver bäst i total tystnad och det kan man inte kräva av de små liven precis.

    • Ann skriver:

      HÅller också med dig, Ann-K. Precis som barn följer den vuxnes vanor kring läsande, så följer de oss säkert i skrivandet. De två av mina som nått mellanstadiet sitter nästan lika ofta som jag och skriver, det blir noveller och början på böcker. Ibland får jag läsa, ibland inte. Visst är det en fantastisk gåva, att få ge sig ut på äventyr i sitt eget huvud!

  6. Kära Syster skriver:

    Det är detta som gör det så himla svårt att prissätta sitt arbete. Även om man vet vad tiden kostar, kan det vara svårt att avgöra hur mycket tid man verkligen lagt ner. *stänger av hjärnan och slutar tänka eftersom pengarna i projektet är slut*

    /Anna

    • asptjarn skriver:

      Ja, jösses ja! Sedan kanske stimulerande projekt berikar ens liv på annat sätt än pengar… Men jag håller helt med dig om att kultursvängen (som jag så vanvördigt uttryckte det) sällan/aldrig ger betalt för all den tid man lägger ner. Mitt perspektiv var mer introvert.

  7. Hanna Höglund skriver:

    Håller med i mångt och mycket, men jag har blivit ruskigt bra på att skriva med barnen omkring mig. Fiffigt. Man får mer gjort än om man ska vänta tills alla sover. Nackdelen är min rädsla att de en dag kommer stirra på mig och säga: du var aldrig med oss när vi var små. Du bara skrev. (Vilket inte är sant, men jag kan liksom inte bestämma vilken del av deras barndom mina barn ska minnas). Men jag måste stjäla mig tid. Hela tiden. Hur skulle jag annars hinna?

    Balans. Det är en bra grej. Hur tänker du där?

    Och duschar äger! De allra flesta knutar i ploten har fått sin lösning i duschen.

    • asptjarn skriver:

      Fast jag kan inte när barnen är med (om jag inte måstemåstemåste). Jag blir lättirriterad. Det är den enda gången jag önskar att jag var en crazy-cat-lady som levde helt ensam någonstans, när jag har en briljant idé som måste fullföljas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s