Rock på skånska

porträtt oskar1För över tio år sedan bildade jag ett rockband med två vänner och en flickvän. Vi spelade rock! Punk- och grungeinspirerad rock! Vi (läs jag) ville vara hårda och tuffa och det kunde varit sämre kvalité på musiken än det var, om ni frågar mig. Men någon musikkarriär blev det aldrig, så förmodligen är jag inte rätt man att fråga. Vi spelades en (!) gång på P3, i ett program som lyfte fram band utan skivkontrakt. P3 Demo hette det, om jag inte minns fel. Det var vår största framgång.

Men jag lärde mig i varje fall att spela gitarr och skriva låtar. Och framför allt blev det en ingångsport till skrivandet. Visserligen skrev jag på engelska och texter till musik påminner mer – eller kan kanske till och med likställas med – poesi, snarare än skönlitteratur. Men knep och knåp och klipp och klistra med bokstäver och ord började någonstans där.

Vad sägs om nedan mästerverk:

I wonder about those faces, that cause all this confusion, it takes me off the ground, disappointed with their choices

Eller detta:

I heard about a secret place today, where you can be famous in a thousand way

Tja, kanske inga mästerverk förresten, men kul var det. Såhär i efterhand gjorde jag ett par kardinalfel när jag skrev texter till våra låtar.

1. Jag skrev på engelska (vi skulle ju slå utomlands), ett språk jag inte är i närheten av att behärska. Texterna är fyllda av grammatiska genvägar, nödrim, och textrader jag överhuvudtaget inte begriper när jag läser dem idag. Ett exempel:

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

När det begav sig.

I´m a marine, floating under water

MARINE!! Det är ju för f-n en marinsoldat, och varför skulle jag vara en marinsoldat? Som dessutom flyter under vattnet – UNDER VATTNET!?? Det går som bekant inte att flyta under vatten! En möjlig förklaring till denna nonsenstext kan vara att jag trodde marine var något helt annat än en soldat, och att undervattensflytning var ett försök att vara djup (men jag flöt) – vilket osökt tar oss vidare till punkt två.

2. Jag ville vara nästa Kurt Cobain, vilket jag inte var (se ovan textrad). Jag var helt enkelt pretentiös och svår. Texterna blev fulla med klyschor och ärligt talat skäms jag för en hel del av dem. (Och ändå bjuder jag på ovan textrad. Försöker jag vara rolig och underminera skadan detta inlägg tillfogar denna annars välrenommerade blogg?)

Vad jag skulle gjort var att skriva texter på svenska. Dessutom skulle texterna behandlat egna erfarenheter – och jag skulle naturligtvis sjungit på skånska. Inget slår ett rockband på skånska. Men det fattade jag inte då. Visst, jag tyckte om (tycker om) Bob Hund, men att begränsa sig till en karriär inom det svenska språkets hemisfär fanns inte i min föreställningsvärld. Världsherravälde var det enda som var värt något.

Men ungdomligt oförstånd kan man aldrig klandra. Jag ansåg att mina engelska texter var alldeles utmärkta och det måste man få tro när man är 20 år. Det går att dra paralleller till Cornelis Vreeswijk. Han kom till Sverige som trettonåring och blev en mästare i den svenska formuleringskonsten – varför skulle inte jag kunna bli en mästare i den engelska formuleringskonsten? Jo, av den självklara anledningen att jag var och är inget geni, det har jag lärt mig den hårda vägen. Jag är bara en vanlig tjomme som får vara glad om jag lyckas producera en låttext som rimmar. En låttext eller en sida läsbar prosatext, som jag sedan kan lägga på en annan sida läsbar text, som läggs på… och så småningom blir en historia som möjligen kan roa någon.

Förhoppningsvis är jag på rätt väg om jag bara håller mig till skånskan.

Annonser

Om oskaredvinsson

En 34-åring som jobbar på det där med att så småningom skriva på heltid. Debuterade förra året med den skönlitterära boken Klubb Hjärta.
Det här inlägget postades i Debut, Klubb hjärta, Låttexter, Oskar Edvinsson. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Rock på skånska

  1. Ping: Visst är det bätter, men int´ är det bra | Debutantbloggen

  2. Kära Syster skriver:

    Igenkänningen i det här alltså, oboj jag tror inte jag hade vågat dela med mig av texterna/dikterna/låtraderna jag skrev som tonåring. Det där allvaret du nämner, hjälp alltså.

    Tack för förmiddagens skratt! Tack för påminnelsen att man faktiskt kommit en bra bit på vägen att hitta sitt uttryckssätt och sin röst.

    /Anna

  3. Ethel skriver:

    Känner igen mig i unga människors självklara uppfattning om livet. Svar på allt och rätt i allt. Det tog ”några” år och fallande i egna gropar innan jag förstod hur komplicerad världen och hela universum är. Och jag har, med stigande ålder, mer och mer insett att det inte går att förstå särskilt mycket. Det är bara att, som klyschan lyder, gilla läget :-).

    Någon sa att talang existerar inte, men däremot energi och tålmodig lust att lära sig, t.ex. att skriva.

    • oskaredvinsson skriver:

      Håller med. För att dra en parallell till idrottsvärlden. Zlatan var inte ens bästa 15-åring i Malmö FF när det bagav sig. 5 procent talang och 95 procent jävlar anamma kan ta en långt…

  4. Ha ha, stackars 20-årige Oscar! Men just detta, att släppa det pretensiösa, är en insikt jag också kom fram till under min egen författarresa, min höga ålder till trots … 🙂

    • oskaredvinsson skriver:

      Nåväl, så hög är den väl ändå inte 😉 Jo, det är nog viktigt att släppa taget om klassikerna och försöka hitta sin egen röst, även om just uttrycket ”hitta sin egen röst” också känns lite uttjatat.

Lämna ett svar till Hanna Höglund Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s