Att lära sig gå igen

porträtt oskar1Det händer att jag sticker ut och springer. Eller händer och händer, det blir runt fem rundor i veckan så det har snarare blivit en rutin än något annat. Löpning är en sådan där sak som jag snöat in på, det händer att jag gör det ibland. Att skriva är ett annat exempel på insnöing. På ytan finns det inte många likheter mellan löpning och skrivande, men jag har upptäckt att om man skrapar lite på den där berömda ytan så finns det framför allt en sak som följer samma mönster. Jag ska försöka förklara.

Häromdagen var jag ute och sprang en lite längre runda, och eftersom jag inte lyssnar på musik när jag springer har jag tid att tänka på saker. Och vad ska man tänka på när man springer, om inte… nej, inte skrivandet, utan… ja, just det: Löpning. Ibland hör jag personer som menar att löprundor eller promenader är ett utmärkt sätt att frigöra konstruktiva textidéer som ligger och trycker i bakhuvudet. Eller att man efter en lång promenad har löst problem med karaktärer eller handling. Men så är det inte för mig. När jag springer är det spring jag tänker på. Spring och inget annat.

Nu överdriver jag igen. Jag tänker såklart på annat också, men förvånansvärt mycket tankar viks åt höfthållning, fotisättning, armpendling och kilometertider.

”Fram med magen”
”Rulla på tårna”
”Kom igång med axlarna”
”4,02, känner mig stark”
”4,50, är jag sjuk?”

198

”Spring, Oskar, spring!”

Just här hittar man likheten. När jag började springa kontinuerligt  klarade jag vissa tider på rak arm, tack vare en grundkondition efter år av jagande efter en boll. Men ju mer jag sprang och ju snabbare det gick, desto trögare gick framstegen. Tiderna låg kvar på samma nivå månad efter månad, och jag började fundera på om jag gjorde något fel. Bokmal som man är började jag läsa. ”Born to Run”, av Christopher Mcdougall, och ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”, av Haruki Murakami, lästes, och gav framför allt motivation. Men det jag behövde var egentligen inte motivation, utan nya vägar att gå (springa). Löparmagasinet ”Runners World” och ”Det perfekta löpsteget”, av Thomas Reckman gav mig detta. Det var dags att slipa tekniken.

Och att slipa tekniken för löpning utgår egentligen efter samma princip som att slipa tekniken för skrivandet. De flesta kan redan löpa och de flesta kan redan skriva, så för att utvecklas måste man lära sig att löpa och skriva igen. Glömma vad man lärt sig och se på hantverket med nya ögon. Det är det som är läxan. Spring inte med sittande rumpa och gestalta istället för beskriv. Gör om, gör rätt.

Vill man utvecklas måste man lära sig gå på nytt. Sudda och vässa pennan.

(För övrigt är min korrekturläsare för blogginlägg på blombukettsbindarkurs, och därmed tar jag inget som helst ansvar för eventuella felaktigheter i texten…)

14 reaktioner på ”Att lära sig gå igen

  1. Ja, jag tror aldrig man blir klar egentligen, inte ens ”de stora” kan unna sig att falla tillbaka på gamla meriter. Men det är väl som livet i allmänhet kan jag tro. Hur går det med framfotalöpningen då? Jag fick ont i vaderna ett tag, men det har gett med sig.

  2. Pingback: Nu springer och skriver vi! | Debutantbloggen

  3. ”De flesta kan redan löpa och de flesta kan redan skriva, så för att utvecklas måste man lära sig att löpa och skriva igen.” Så himla sant! Bra sagt.

  4. Vad roligt att du skrev det här inlägget. Springer också mycket. Fast jag tycker i och för sig att löpningen hänger ihop med skrivandet. Även om jag oftast tänker mest på löpningen i sig när jag springer, rensar träningspasset ändå huvudet och frigör nya idéer efteråt. Det är lite som att ”sova på saken”. Jag bearbetar skrivarproblem fast jag inte vet om det. 🙂

  5. Jag springer inte så mycket längre, men maskin-motionerar en hel del på gymmet. För mig funkar träningen himla bra för att få ideer eller lösa problem med texter som jag arbetar med. Vet inte hur många gånger saker löst sig för mig där, små som stora, men det är säkert hundratals.

    • Den är fantastisk, ett utmärkt exempel på att det går att skriva kvalitativ litteratur som handlar om idrott, inte alltid det går hand i hand annars.
      Tack så mycket!

  6. När jag springer tänker jag inte på något alls, konstigt nog. Hjärnan är tom. Fast förstås, jag upplever starkt olika dofter, betraktar alltid alla jag möter. Och funkar löpningen, då kan jag till och med njuta en stund. Om eventuellt några tankar tar sig upp till ytan, precis som du talar om, är det uppmaningar till mig själv att upprätthålla rätt löpteknik (för att orka runt).

    Enligt vissa finns det inget som kan kallas grundkondition. Kondition är en färskvara. Däremot är en fördel för den som tidigare t.ex. spelat fotboll och därmed sprungit mycket. Det går fortare att komma i form eftersom denne redan kan tekniken, har kunskap.

    Samma för skrivandets konst? Nja… jo till en viss del tror jag. Att om en inte skrivit på många år behöver en komma i form genom att skriva mycket och länge, öva upp känslan, fantasin, tekniken.

    • Ja, du kan mycket väl ha rätt angående grundkondition, det kan vara tekniken som istället finns där i bakhuvudet och gör det lättare.
      Och det är nog samma sak för många grejer egentligen. Köra bil, laga mat, spela TV-spel, etc.
      Jag njuter faktiskt ganska ofta när jag springer, tycket verkligen om det.

  7. Intressant koppling! Jag har också läst Born to Run och har tränat framfotalöpning sedan i höstas. Samma med skrivandet. Känner nu när jag har en ny idé att jag först måste lära mig skriva igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s