Vikten av att välja sin berättare

Svenskläraren i mig känner ett behov av att reda ut begreppen efter den enkätundersökning som gjordes på Debutantbloggen i lördags. Hoppas ni vill hänga med!

1:a person singular, eller kort och gott jagform.

Fördelar: När en och samma person berättar hela historien ur sin egen synvinkel blir bokens röst enhetlig. Berättarren – som i en jagberättelse ofta är bokens huvudperson – kan utforskas i alla sina vrår och läsaren kan komma riktigt nära.

Möjligheter: Eftersom läsaren inte vet något om vad någon annan tänker, finns många överraskningsmöjligheter. Kanske är antagonisten inte alls så hemsk som berättaren tror, kanske finns det fler bottnar i karaktärerna runtomkring som kommer att påverka händelseförloppet på ett sätt som berättaren inte alls räknat med, och därmed inte läsaren heller.

Nackdelar: Vi kan inte flagga för något som ska hända, eller hemligheter som andra karaktärer bär på, döljer, eller känner till. Perspektivet är begränsat med en enda utväg: att låta berättaren berätta sin historia långt efter det att den utspelar sig. Då kan berättaren säga saker som ”om jag blott då anat vad som väntade” eller ”det skulle jag komma att ångra.” En förstapersons berättelse med en ramberättelse kring, ger oss nästan samma möjligheter som en historia berättad i tredjeperson.

3:e person singular, Hon och Han.

Fördelar: Det blir lättare att välja hur nära vi ska komma en karaktär när det inte är karaktären själv som berättar. Naturligtvis kan en jagberättare välja att undanhålla information från läsaren, men det blir inte lika trovärdigt som det blir i ett 3e personsperspektiv.

Möjligheter: Här kan vi välja att vara en kamera i ett rum, någon som distanserat beskriver det som händer i rummet. Vi kan skriva vad folk säger, hur de ser ut när de säger det, men inte säga ett ord om vad de tänker. Vi kan välja att gestalta historien på ett sådant avstånd att varenda karaktär blir en gåta och på så vis låta gåtfullheten bli en del av läsdrivet.

Men vi kan också välja att gå in i huvudet på en karaktär eller allihop. Vi kan vara en allvetande berättare – en smått utdöd berättare som var vanligare förr – eller vi kan välja ett karaktärsnära perspektiv som i princip blir detsamma som jagformen, men här har vi möjligheten att skifta mellan karaktärerna eller kliva in som författare och flagga för det som ska komma eller det som karaktären inte känner till än. Spektrat mellan kameran i rummet och det karaktärsnära perspektivet där vi får veta alla tankar och känslor ger det här perspektivet större möjligheter, vilket jag tror är anledningen till att det är vanligare.

Nackdelar: Språket och perspektivet – ens om det är så karaktärsnära som det kan bli – blir inte lika utpräglat karaktärens språk som det blir när karaktären själv berättar. Vad vore till exempel Douglas Foleys underbara böcker om Habib utan Habibs eget språk? Det finns många berättelser, kanske framförallt för barn och ungdomar, som lämpar sig bäst i jagform.

2:a person singular. Du.

Va? tänker ni nu. Man kan väl inte skriva i du-form? Jodå! Jag tänker ge två exempel.

I PC Jersilds Calvinols resa genom världen finns ett kapitel där Calvinol åker tåg tillsammans med en herre som han samtalar med. Men de båda är inte ensamma i kupén för snart dras nämligen läsaren in i texten och de för ett samtal alla tre. Jersild utmanar här det litterära tänkandet och greppet fungerar förvånansvärt bra. Men det är inte lika magiskt som mitt andra exempel.

Prologen i Nattens cirkus av Erin Morgenstern är skriven helt och hållet i du-form. Läsaren själv förvandlas till huvudperson. Det är läsaren som står utanför cirkusen och väntar på att den ska öppna. Spänningen som byggs upp här är mästerlig och språket gnistrar. Jag hör den magiska klockan ticka, jag ser tälten och ljusen, men framförallt känner jag cirkusstämningen lika tydligt som om en orkester spelade cirkusmusik intill soffan där jag läser och jag kan garantera att inget av det hade varit lika överväldigande om det hade berättats ur något annat perspektiv.

Sammanfattningsvis vill jag säga att berättarperspektivet alltid bör vara ett aktivt val. Vi som författare bör betrakta vår historia och ta en funderare kring hur den presenteras allra bäst. Vem ska berätta och varför? Som jag nämnde i mitt korta svar i lördags har jag skrivit en roman med två röster – en i första person och en i tredje – och bokens tema gestaltas i relationen mellan dessa röster. Valet av berättare säger något om sin historia.

Min ungdomsserie är skriven i tredje person eftersom jag vill få mosaikupplevelsen: om alla i historien berättar något får läsaren veta allt. Det är vad jag kallar för den moderna allvetande berättaren och det fungerar i min berättelse. Fördelen är att läsaren tycker sig veta mer än karaktärerna och på så vis skapas en spänning mellan vad läsaren vet och vad huvudpersonen vet. Dessutom är det både roande och informativt att beskriva min huvudperson ur någon annans ögon än hennes egna.

Men någonstans längs resans gång poppade en fristående historia upp och bönföll om att bli skriven. Den utspelar sig i samma värld som min serie, parallellt med Liannes, men det är inte hennes historia, utan någon annans.

Denna historia berättas i första person och hade aldrig kunnat berättas på annat vis. Rösten kom av sig själv och var sin egna, vitt skild från resten av serien och jag älskade den för att den var ny och fräsch – men mest älskade jag den för att den gav läsaren en nyckel i seriens gigantiska pussel. Just den här karaktärens historia måste berättas i första person eftersom det säger något om hens roll i det stora hela.

Så tänk efter en extra gång. Vem ska berätta just din historia och hur nära ska du komma dina karaktärer? Vad vill du visa upp och vad vill du hålla dolt? Vilket vinner historien på?

/Svenskläraren, nyfiken på er respons.