Vikten av att välja sin berättare

porträtt hanna1Svenskläraren i mig känner ett behov av att reda ut begreppen efter den enkätundersökning som gjordes på Debutantbloggen i lördags. Hoppas ni vill hänga med!

1:a person singular, eller kort och gott jagform.

Fördelar: När en och samma person berättar hela historien ur sin egen synvinkel blir bokens röst enhetlig. Berättarren – som i en jagberättelse ofta är bokens huvudperson – kan utforskas i alla sina vrår och läsaren kan komma riktigt nära.

Möjligheter: Eftersom läsaren inte vet något om vad någon annan tänker, finns många överraskningsmöjligheter. Kanske är antagonisten inte alls så hemsk som berättaren tror, kanske finns det fler bottnar i karaktärerna runtomkring som kommer att påverka händelseförloppet på ett sätt som berättaren inte alls räknat med, och därmed inte läsaren heller.

Nackdelar: Vi kan inte flagga för något som ska hända, eller hemligheter som andra karaktärer bär på, döljer, eller känner till. Perspektivet är begränsat med en enda utväg: att låta berättaren berätta sin historia långt efter det att den utspelar sig. Då kan berättaren säga saker som ”om jag blott då anat vad som väntade” eller ”det skulle jag komma att ångra.” En förstapersons berättelse med en ramberättelse kring, ger oss nästan samma möjligheter som en historia berättad i tredjeperson.

3:e person singular, Hon och Han.

Fördelar: Det blir lättare att välja hur nära vi ska komma en karaktär när det inte är karaktären själv som berättar. Naturligtvis kan en jagberättare välja att undanhålla information från läsaren, men det blir inte lika trovärdigt som det blir i ett 3e personsperspektiv.

Möjligheter: Här kan vi välja att vara en kamera i ett rum, någon som distanserat beskriver det som händer i rummet. Vi kan skriva vad folk säger, hur de ser ut när de säger det, men inte säga ett ord om vad de tänker. Vi kan välja att gestalta historien på ett sådant avstånd att varenda karaktär blir en gåta och på så vis låta gåtfullheten bli en del av läsdrivet.

Men vi kan också välja att gå in i huvudet på en karaktär eller allihop. Vi kan vara en allvetande berättare – en smått utdöd berättare som var vanligare förr – eller vi kan välja ett karaktärsnära perspektiv som i princip blir detsamma som jagformen, men här har vi möjligheten att skifta mellan karaktärerna eller kliva in som författare och flagga för det som ska komma eller det som karaktären inte känner till än. Spektrat mellan kameran i rummet och det karaktärsnära perspektivet där vi får veta alla tankar och känslor ger det här perspektivet större möjligheter, vilket jag tror är anledningen till att det är vanligare.

Nackdelar: Språket och perspektivet – ens om det är så karaktärsnära som det kan bli – blir inte lika utpräglat karaktärens språk som det blir när karaktären själv berättar. Vad vore till exempel Douglas Foleys underbara böcker om Habib utan Habibs eget språk? Det finns många berättelser, kanske framförallt för barn och ungdomar, som lämpar sig bäst i jagform.

2:a person singular. Du.

Va? tänker ni nu. Man kan väl inte skriva i du-form? Jodå! Jag tänker ge två exempel.

I PC Jersilds Calvinols resa genom världen finns ett kapitel där Calvinol åker tåg tillsammans med en herre som han samtalar med. Men de båda är inte ensamma i kupén för snart dras nämligen läsaren in i texten och de för ett samtal alla tre. Jersild utmanar här det litterära tänkandet och greppet fungerar förvånansvärt bra. Men det är inte lika magiskt som mitt andra exempel.

Prologen i Nattens cirkus av Erin Morgenstern är skriven helt och hållet i du-form. Läsaren själv förvandlas till huvudperson. Det är läsaren som står utanför cirkusen och väntar på att den ska öppna. Spänningen som byggs upp här är mästerlig och språket gnistrar. Jag hör den magiska klockan ticka, jag ser tälten och ljusen, men framförallt känner jag cirkusstämningen lika tydligt som om en orkester spelade cirkusmusik intill soffan där jag läser och jag kan garantera att inget av det hade varit lika överväldigande om det hade berättats ur något annat perspektiv.

Sammanfattningsvis vill jag säga att berättarperspektivet alltid bör vara ett aktivt val. Vi som författare bör betrakta vår historia och ta en funderare kring hur den presenteras allra bäst. Vem ska berätta och varför? Som jag nämnde i mitt korta svar i lördags har jag skrivit en roman med två röster – en i första person och en i tredje – och bokens tema gestaltas i relationen mellan dessa röster. Valet av berättare säger något om sin historia.

Min ungdomsserie är skriven i tredje person eftersom jag vill få mosaikupplevelsen: om alla i historien berättar något får läsaren veta allt. Det är vad jag kallar för den moderna allvetande berättaren och det fungerar i min berättelse. Fördelen är att läsaren tycker sig veta mer än karaktärerna och på så vis skapas en spänning mellan vad läsaren vet och vad huvudpersonen vet. Dessutom är det både roande och informativt att beskriva min huvudperson ur någon annans ögon än hennes egna.

Men någonstans längs resans gång poppade en fristående historia upp och bönföll om att bli skriven. Den utspelar sig i samma värld som min serie, parallellt med Liannes, men det är inte hennes historia, utan någon annans.

Denna historia berättas i första person och hade aldrig kunnat berättas på annat vis. Rösten kom av sig själv och var sin egna, vitt skild från resten av serien och jag älskade den för att den var ny och fräsch – men mest älskade jag den för att den gav läsaren en nyckel i seriens gigantiska pussel. Just den här karaktärens historia måste berättas i första person eftersom det säger något om hens roll i det stora hela.

Så tänk efter en extra gång. Vem ska berätta just din historia och hur nära ska du komma dina karaktärer? Vad vill du visa upp och vad vill du hålla dolt? Vilket vinner historien på?

/Svenskläraren, nyfiken på er respons.

Advertisements
This entry was posted in författarens hantverk, Hanna Höglund. Bookmark the permalink.

21 Responses to Vikten av att välja sin berättare

  1. “Intern fokalisering” – där lärde jag mig något nytt idag oxå! Det perspektivet ska jag utforska nästa gång. Tack för intressanta inlägg!

  2. Och apropå det där med att skilja jaget i berättelsen från sitt eget privata jag. Just nu har jag löst det genom att använda olika jag-personer som sinsemellan är rätt olika. Genom att göra det tänker jag att det blir svårare att se mitt eget jag, eftersom de har olika röster och har upplevt en mängd olika saker som inte kan vara sanna samtidigt.

    Det är givetvis en chimär. Alla texter avslöjar oerhört mycket om författaren och det finns inget skydd för det, vare sig man skriver i första, andra eller tredje person. Men för mig har det varit nödvändigt att låtsas att ett sådant skydd finns. 🙂

    /Liv igen.

    • Hanna Höglund says:

      Om jag ska vara brutalt ärlig så har det hänt lite för många gånger att jag insett något om mig själv när jag läst en bok jag skrivit. Något i mig har smugit sig dit utan min vetskap och år kan gå innan jag ser sambandet. Vi vävs in i våra historier, vare sig vi vill eller ej. Men visst är det skönt med knep som kan stilla vår oro och inbilla oss något annat. =)

  3. Tack för ett bra inlägg (som vanligt)! Ytterligare en variant av berättarperspektiv finns i början av Anders Björkelids “Ondvinter” (första delen av hans ungdomsfantasyserie Berättelsen om blodet). Det är en slags korsning mellan jagform och viform (eller första person singularis och pluralis), mer kan jag inte säga utan att avslöja för mycket om handlingen. Men läs den om du inte redan gjort det. Jag tycker att det är ett jättespännande exempel på hur man kan använda berättarperspektivet för att gestalta sin historia. Kanske särskilt i fantasy finns ju alla möjligheter att låta världsbygget synas även i språket.
    /Liv

    • Hanna Höglund says:

      Tack, Liv! Och tack för boktips, det här låter spännande. Ska leta rätt på boken när tid finns och sen kanske rentav pracka den på mina elever. Och visst öppnar fantasy, eller fantastik övh, upp dörrar för en berättelse på alla nivåer, inte bara den innehållsmässiga.

  4. Linda says:

    Jag håller med om att det alltid måste finnas en tanke från början med vilket berättarperspektiv en väljer. För mig är språket i berättelser otroligt viktigt och berättarperspektivet är en del av det. Ibland kan språket berätta mer för mig än vad innehållet i meningarna gör.

    När jag började skriva på min nuvarande berättelse, som jag hoppas ska bli en bok i framtiden, var berättarperspektivet så självklart att det inte fanns något val. Jag skriver i Jagform. För mig är det inga problem att skilja på mitt eget Jag och min karaktärs Jag. Självklart hämtas delar ur mitt eget Jag men det hade skett även om jag skrivit i tredje person. För min del är det oundvikligt att inte lägga delar av mig själv i mina berättelser eftersom berättelserna är en del av mig.

    //Linda

    • Hanna Höglund says:

      Ja, det finns alltid delar av oss själva i våra manus, det går inte att komma runt. Faktum är att jag nyligen fick frågan om en av karaktärerna var en “Hannas alter ego” och jag svarade att ingen av karaktärerna är baserade på mig, men det finns lite av mig i alla.

      Språket ÄR viktigt och berättandet en stor del av själva historien. Det tål att tänkas på både en och femtio gånger vilken presentation som gynnar just vår historia.

  5. Ethel says:

    Spännande och uttömmande inlägg! Mycket intressant! Just denna fråga om perspektiv uppehåller min hjärna fortfarande (det har ju inte gått såå många dagar sen det tidigare inlägget :-)). Har fått tips på en bok som skulle kunna underlätta mitt beslut: “Aldrig mer” av Sophie Hannah. Ska låna den.

    • Hanna Höglund says:

      Vad bra med tips! Läsning öppnar ögon minst lika mycket som självrannsakan. Hoppas du finner det du letar efter!

  6. Har märkt att jag lättast får flyt i skrivandet när jag skriver i jag-form. Men det gäller att hålla “jaget” lite ifrån sig, så att det inte uppfattas som en tjuvkik i den egna dagboken 😉

    • Kära Syster says:

      Det där tycker jag är jätteintressant! Jag har själv väldigt svårt för att skriva i jag-form just för att jag tycker att jag hamnar inne i vätskorna på min karaktär. Som om jag hör bruset från blodomloppet och sånt. Så det där med att “hålla jaget ifrån sig” får du jättegärna utveckla om du har lust. Eller någon annan för den delen. Hit me med era bästa jag-formsargument och hur man förhåller sig till sin karaktär i jag-form.

      /Anna

      • Jag gillar känslan av att höra bruset från blodomloppet! Jag tror att jag håller jaget på lagom avstånd genom att skriva om sådant som helt uppenbart inte kan vara jag 😉 I varje fall inte jag idag. Hittills har jag använt det när jag haft ungdomar som målgrupp.

        • Hanna Höglund says:

          Jag håller med! Tycker också om att höra bruset från blodomloppet, känna karaktärernas känslor och uppsåt inuti mig själv. Men jag ser inte ett problem kopplat till perspektiv… Ett karaktärsnära tredjepersonsperspektiv (intern fokalisering som det kallas) går karaktärerna lika nära som ett Jag men alltså… ibland får jagformen mer pondus och som sagt, i just ungdomsböcker funkar det mycket bra – se bara på Åsas bok!

          Hoppas det flyter på för dig Ann-Charlotte även fortsättningsvis!

        • Katrin Höglund says:

          Bruset från blodomloppet, vad söta ni är. Ni t.o.m. allittererar liksom alldeles automatiskt. Det är därför jag gillar att hänga här.

  7. Kära Syster says:

    Perfekt! Precis vad jag saknade i lördags:)

    Jag älskar förstås Night Circus-exemplet, men tänkte faktiskt på ytterligare en roman med annorlunda berättarperspektiv. Jón Kalman Stefánsson lyckas i “Sommarljus… och sen kommer natten” berätta i Vi-form. Helt fantastiskt! Jag inser nu att jag pratar alldeles för lite om den här boken, för den är enormt inspirerande.

    I övrigt: Jag skriver själv helst i tredje person, men gillar att krydda med avsnitt som dyker in i berättelsen från ett annat, kanske oväntat, håll. (Jag har testat både första person, andra person och – erkänner – denna vi-form. Alla med skiftande och kanske inte helt lyckade resultat). Om jag får till det i slutändan får väl någon redaktör på något förlag någon gång i framtiden besluta.

    /Anna

    • Hanna Höglund says:

      Vad lustigt, jag pratade just med en kollega igår om vi-perspektivet som tas upp i våra läroböcker, men jag valde bort det i inlägget eftersom jag inte råkat det som läsare. Vad roligt att du tycker det funkar!

      Det där med att dyka in i berättelsen från ett annat oväntad håll är något jag kör med också och det är väl det jag gillar med tredjepersonsvarianten. Men jag har utmanat mig själv att någon gång skriva i tredje person, fast på ett helt annat sätt, men kameran längre bort, utanför min bekvämlighetszon. Visst är det roligt att leka med det?

    • Katrin Höglund says:

      Tack, Anna för exemplet på vi-form. Jag kände inte till den boken. Är den läsvärd alltså?! Jag gissar på isländsk författare? Nu blev jag lässugen.

      Det blev jag av inlägget åxå, Hanna, så snälla tack igen för inspirerande inlägg. Du är himla bra på att reda ut begreppen med en och annan krydda som jag kanske inte smakat förut. Det uppskattas!

      • Hanna Höglund says:

        Vad roligt! Jag kan inte dölja nörden i mig som njuter av såna här djupdykningar, men visst är det nyttigt.

  8. Johannes Pinter says:

    Skriva i 2:a person? Hmmm… Mycket intressant. Jag fick just uppslag till en novell. Tack Hanna 🙂

    • Hanna Höglund says:

      Varsågod! Det är precis sådant laborerande som kan ge nya uppslag eller den där twisten vi behöver. Kul!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s