Vid vägskälet, del 1

porträtt johannes1

Jag befinner mig vid ett vägskäl: vartåt ska jag ta mitt skrivande härnäst?

Jag ska i dagarna göra en lättare rewrite av ”Vackra kyrkor jag besökt” innan redaktören sätter sig ner med rödpennan (har upptäckt en och annan grej som behöver justeras – nyttan av att låta texter ligga till sig).

Har skrivit klart en kortroman som ska putsas till.

Har ännu en kortroman som är genomskriven 100 sidor, men som efter en grundlig översyn ska börjas om med, och enligt plan bli klar till sommaren.

Men sen då?

Jag behöver ett projekt som ska ligga till sig i bakhuvudet medan jag jobbar klart det andra. Någonting att ladda och brinna för. Gärna lite mer ”episkt”, dvs storymässigt längre och bredare och mer kryllande.

När jag radar upp de idéer framför mig som jag har i mappen med ”möjliga kommande projekt” så finns det en himla massa som jag brinner för. Den färdiga och den knappt påbörjade nästa-romanen var det så med. De var koncept som legat till sig i bakhuvudet ett par år utan att jag egentligen aktivt behövt göra nånting. När jag då, tidigare, letade efter nånting, så var det de som dök upp och krävde att bli skrivna. Och jag valde dem eftersom de var för bra för att säga nej till.
Men de var relativt korta historier. Och de var ”singlar”, dvs en avslutad historia utan fortsättning.

crossroadvinjett

Kommersiell genre eller inte?

Nu när jag står vid vägskälet till mitt nästkommande projekt så söker jag runt i min mapp med ”möjliga kommande”, och jag letar efter nånting att brinna för. Jag tänker att jag, där jag står, har nya alternativ som jag inte haft förut; dels för att jag landat i en känsla att jag numera vet ungefär vad jag håller på med när jag sätter pennan till papperet, och därför kan lägga ribban lite högre. Dels för att jag nu vet att jag har en roman som ska publiceras under året, vilket kommer ge mig en helt annan plattform att stå på att nå ut, och samtidigt sätter lite mer press på mig att åstadkomma nånting av lite större vikt. Så hur ska jag besluta mig?

Under några onsdagar kommer jag att fundera på olika alternativ som jag kommer att väga in i mitt funderande. Det första alternativet är:

Vägval 1: kommersiellt gångbar genre

Kriminalromaner. Young adult. Två lösenord som öppnar många dörrar. De går tretton på dussinet, och alla har såklart inte samma framgångar som Kepler eller Strandberg/Bergmark Elfgren. Men kan man blanda en nödvändig skicklighet med ett visst mått av tajming och tur, så finns här (förutom att få skrivet en bra roman) möjlighet att nå ut till en större läsekrets.

Men hallå? Säger någon då. Vem vill lägga sig i kommersialismens stupstock, slänga sina ideal och glömma bort grunden för allting – lusten – för att sälja upplagor och samtidigt sin själ?

Måste det ena utesluta det andra? Om man nu får en briljant idé, nånting som går i linje med den typ av litteratur ens hjärta vill skriva, OCH dessutom råkar röra sig i deckar- eller YA-territorier – varför ska man INTE skriva den?

Jag har faktiskt redan ett idé som jag för nåt halvår sedan gav 70 sidor innan jag la det åt sidan, jag hittade inte rätt i storyn. Men genrern som jag valde att kalla supernatural crime kändes ändå för bra för att vilja diskvalificera idén. Nu är jag inte först på banan med supernatural crime-tänket, exempelvis här finns det en uppsjö inom samma genre. Vilket visar att det uppenbarligen finns ett intresse där ute.

Man får bara inte bli förledd av en pyrande förhoppning att det man skriver kommer att bli en kommersiell hit. För det blir det som bekant väldigt sällan. När romanen inte blir en kommersiell hit, eller ens upplockad av ett förlag, så ska året man arbetat med den vara mödan värt, man ska fortfarande stå för boken och kunna se folk i ögonen när de frågar varför man skrev den.

Dessutom: att stiga på populärgenretåget ska inte innebära att du måste byta genre. Det går att mixa. Jag tänker att om jag ska skriva en kriminalroman eller en YA, så ska den fortfarande ha sitt avstamp i min skräckgenre. Tonen spelar mindre roll, den kan för all del skrivas med gott humör och en hel del humor om det råkar passa idén. Men jag skulle aldrig kunna försöka kalkera av exempelvis en deckare av Kepler eller Läckberg – jag är för ointresserad av genrern för att vilja göra nånting som BARA är just det.

Sen är det ju alltid svårt att försöka tajma in det som är gångbart. Det som förlagen budar på idag kan vara iskallt imorgon. Det som folk köar för idag kan samla damm imorgon. Så det gäller att inte dras med i nån hysteri. Att tänka på att inte glömma bort sin egen unika röst.

Min egen röst fungerar alltid i den värld som är min. Så det är den jag måste utgå ifrån, oavsett vilken väg jag sen väljer!

17 reaktioner på ”Vid vägskälet, del 1

  1. Pingback: Vid vägskälet, del 6 – att inte kunna välja väg | Debutantbloggen

  2. Pingback: Vid vägskälet, del 4 | Debutantbloggen

  3. Pingback: Vid vägskälet, del 3 | Debutantbloggen

    • Tre deckare, ja, tillsammans med Alfred Hitchcock. Det var en favorit! Man kunde kanske göra en motsvarande svensk variant: fyra deckare och Richard Hobert löser… Eller nä förresten, jag hoppar nog över det 🙂

  4. Pingback: Vid vägskälet, del 2 | Debutantbloggen

  5. Vad produktiv du verkar vara! Tänker att Stephen King egentligen måste vara en av de största YA-författarna. Slukade King alldeles extra mycket i 15-årsåldern 🙂

    • För mycket ideer, för lite tid 🙂 Men det kan nog stämma om King, jag läste också en rasande massa av hans böcker i tonåren. Väldigt få av hans böcker är dock ”om tonåringar för tonåringar”, så jag vet inte riktigt om man skulle kunna klassa honom som en YA-författare. Men han har glatt en stor del av västvärldens tonåringar, det är en sak som är säker.

  6. Ser fram emot de andra alternativen i vägskälet också, och kommer säkert tycka att du ska välja allihop. Det här första låter underbart tycker jag. Att berika världen med lite spännande crossover-böcker är ju en välgärning, inte att sälja sin själ. Skruvad skräck-kriminalare, jag kommer stå först i signeringskön! 🙂 Intressant att få ta del av de här funderingarna!

  7. Jag har också tänkt i dessa banor. Jag gillar bra deckar, både gamla polisdeckare som Beck och Wallander, klassiker som Sherlock Holmes, eller nyare varianter av t.ex Dennis Lehane. Så varför skulle deckare inte vara något för mig och dig. Känner dock som dig att det får bli med egen touch, är helt ointresserad av vapen och annan polisutrustning eller utbildning, etc., så polisdeckare skulle det aldrig bli. Kör på det om du har idén!

    • Nä, traditionella deckare är nog varken för dig eller mig. Men med våra resp egenheter som författare tror jag att det skulle kunna bli kul att se vad som skulle hända om man slängde in ett mord (eller flera) som måste lösas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s