En opretentiös utmaning

IMG_4952På jobbet har jag hållit en kurs i läsförståelse för gymnasieelever med lässvårigheter. Där fokuserade vi på två saker: ordförråd och läsförmåga. I de flesta fall var det inget fel på ordförrådet, men läsförmågan lämnade utrymme för förbättring. Tillsammans läste vi texter och besvarade frågor och övningarna syftade till att öka elevernas förmåga att läsa mellan raderna.

”Varför går han ut och handlar just nu?” frågade jag och eleverna svarade. Då kom följdfrågan: ”Hur vet vi det? Står det i texten eller måste vi läsa mellan raderna?” Dessa verktyg kan hjälpa eleverna att bli mer uppmärksamma läsare och inte missa viktig information.

Som vuxna, vana läsare är vi hejare på att läsa mellan raderna. All information måste inte stå utskriven för att vi ska förstå vad det handlar om, utan tvärtom blir vi lätt irriterade när vi blir skrivna på näsan med sådant vi redan fattat.

Men hur bra är vi på att skriva mellan raderna? Hur mycket eller lite vi vill utelämna är förstås en fråga som hör samman med stil, genre och målgrupp, men en väl gestaltad text säger inte allting rent ut. Någonsin.

Därför slänger jag nu ut en utmaning! Bara på skoj.

  • Skriv mellan hundra och tvåhundra ord och gestalta någon sorts interaktion mellan två karaktärer. Kanske hatar de varandra, älskar varandra, har älskat varandra. Kanske möts de för första/sista gången? Är situationen vardaglig eller spektakulär?
  • När texten är slut ska du ha fått dina läsare att klura på följande saker: vad kan vi säga om karaktärerna (ålder, konflikt, egenskaper, yrke, preferenser) och vad har de för relation till varandra?
  • Inget ska vara självklart och lämna gärna utrymme för tolkning.
  • Tryter inspirationen så ta avstamp i ett minne och hitta sen på – det gjorde jag.

Den som törs lägga sin text i kommentarerna får bonuspoäng! Låt oss öva ihop och tolka varann! Respons är en bra uppfinning och utmaningen är så långt från blodigt allvar som man kan komma. En kul grej – jag hade aldrig vågat vara med annars – och jag hoppas ni törs också!

Här är mitt ödmjuka bidrag, tillverkat i all hast:

Ur en flottdränkt högtalare vid spisen sjöng pojkbandet stämsång och de sjöng båda med. Huset hade hört rösterna ihop förut. Lök hackades och vatten bubblade medan hans tankar rann ur munnen i snabb följd. Imponerad log hon till svar, tills skratt överröstade högtalaren. Hon borde sjunkit ner längs köksskåpen till en fnittrande hög som hon brukade. Istället rörde hon ut smöret i stekpannan, fastän det inte smält än.

Om hon inte varit upptagen med att lyssna hade hon berättat om sin dag. Med honom tordes hon prata om skolan. Förr hade han också haft idioter efter sig, för att han var kort, av alla anledningar. Det var han inte längre och hade aldrig varit i hennes ögon.

Musiken tystnade innan en gitarr introducerade hans favoritlåt. Hon skulle flytta skärbrädan till diskhon när han fattade hennes hand med bägge sina. Höll den kvar. Blekblå ögon fångade henne medan han sjöng de första orden i sången och gjorde dem till sina. Tillägnade henne.

När pappan kom in en kvart senare och avbröt deras duett med sin önskan att de skulle prata med små bokstäver lovade de att vara tystare. Men ingenting som hände i köket var någonsin smått.

(Och ja, jag har bytt foto. Äntligen är officiell porträttbild tagen!)

10 reaktioner på ”En opretentiös utmaning

  1. Så skojigt med en utmaning! Här kommer min lite sent omsider. Jag lyckas inte vara så fåordig som jag hade velat, men håll till godo!

    Gestaltning

    Märket på väggen satt kvar. Svartsolkigt påminde det henne om hur tunt ”förlåt” blev när det upprepades nästan varje morgon. Den gången hade till och med nageln fått sig en törn tvärs igenom gymnastikskon och det hade värkt inte bara i hjärtat.

    Det var inte märket i sig. Väggar går att måla om, även om hon inte tänkt göra det så snart igen. Luckorna i schemat när Lillen sov middag hade hon på den tiden valt att fylla med tapetsering och målning. Nu var det lämning på tre olika ställen och hämtning på lika många ställen efter arbetsdagar utan luckor. Nu var energi att ägna åt renovering lika knapp som tiden om morgnarna.

    Men den här morgonen skulle bli annorlunda. Redan kvällen innan var filen det enda som saknades på frukostbordet och gympapåsarna stod på rad i hallen jämte datorväskan. Väckarklockan ställdes en halvtimma tidigare och ottan var målet, trots Lillens mardrömmar som skulle beröva henne sömn.

    Kanske var det just därför som det misslyckades även denna morgon. Under den obefintliga tiden mellan tandborstningen och ytterkläderna fanns det tydligen plötsligt tid för jage och tre höga barnaskratt klingade. Avgrundsrytet slet sig ur hennes hals, gick inte att hålla tillbaka av alla goda föresatser. Skratten gav vika för stövlar, vantar och tre par dunkla ögon som skyggade för hennes bottenlösa svarta. Igen. Fler märken i väggen undveks, men inte fler märken på insidan av de finaste hon hade.

    • *rys* Snyggt att få med en vändning på så kort text. Jag antog först att förlåtet kom ur barnens munnar och led desto djupare med huvudkaraktären när min förförståelse ställdes på ända. Tjusigt att gestalta antalet barn genom att nämna hur många ställen det är att hämta/lämna på. På så vis får du gestaltat två saker samtidigt. Ser fram emot att läsa din bok när den kommer!

      Och jag har alls inte glömt: BONUSPOÄNG! Tack för ditt modiga bidrag! Som jag skrev till Oskar finns det ingen tidsgräns här, utan alla bidrag är välkomna.

  2. Jag gillar övningar! Är du lärare för ungdomar med dyslexi? Jag gick Tibbles samsam dyslexi linje, tog studenten 2003. Tyckte det var lite svårt att hitta på något inspirerande men här är nåt i alla fall:

    ”Hej.”

    ”Tja.”

    ”Ska du gå upp?”

    ”Ja, tänkte spela en stund. Är han vaken?”

    ”Nej, så du får vara tyst. Jag ska bara gå till affären, kommer om en stund.”

    ”Ok.” Han vänder sig om och börjar gå mot porten. Det brun blonda håret rör sig i takt med stegen.

    ”Vill du ha något förresten?”

    Han vänder sig inte om. ”Nej, lugnt.”

    Jag slänger tygpåsen över axeln, jackan fladdrar till i vinden, drar ner mössan över öronen och går mot affären.

    pezeru.wordpress.com

    • Jag har jobbat som specialpedagog på gymnasieskola i svenska och engelska de senaste månaderna och har alla möjliga elever. Jätteroligt och utvecklande!

      Snyggt fångat ögonblick ur vardagen. Relationen känns svår att reda ut, men det verkar finnas ett sovande barn en trappa upp. Är det barnets föräldrar som talar, som numera glidit isär, eller är det en mamma och en rumskompis av något slag? Tonen är bekväm, men ändå frostig. Kul bidrag!

      Och så förstås: BONUSPOÄNG! Tack för att du vågade vara med!

    • Du fyllde ju år och allting. Du var ursäktad. =) Men alla bidrag är välkomna, även ”sena”. Det finns ingen tidsgräns här.

  3. Kan det vara en syster och bror? De tycker om varandra, förstår varandra. Väldigt fint formulerat. Jag fick läsa några gånger för att bestämma mig för vad jag trodde det var.

    Min är nog lättare:

    – Hur ser du ut? sa han och pekade på hennes fläckiga gula dräkt. Varför har du inga skor på dig?

    Det brände i Annas bröst och hon kunde inte hejda en djup hostning. Hon undvek hans blick genom att stint titta ner i marken.

    – Var har du varit?

    Hon suckade djupt, höjde sakta huvudet och lät blicken vila i luften vid sidan av hans högra öra. Anna frös, stod och trampade med fötterna i marken. Tårna hade stelnat i det iskalla gräset.

    – Ingenstans speciellt, mumlade hon och drog upp axlarna mot öronen.

    – Ingenstans speciellt?

    Saliv bubblade i hans mungipor.

    – Nej, sa hon och riste till i en rysning. Jag måste gå in nu. Jag fryser.

    Matthet strömmade genom hennes kropp. Hon tog ett steg framåt och började gå uppför trappen. När hon trängde sig förbi honom för att komma in i hallen, tog han ett hårt tag om hennes ena överarm.

    • Oo, jag älskar den här! Väcker så många frågor om var hon varit och vad som ska hända härnäst. Snyggt jobbat. Jag gissar att det är en ung tjej och någon sorts auktoritär fadersfigur det rör sig om, men inte nödvändigtvis en biologisk pappa. Fantasin skenar lite när jag försöker reda ut det – precis som det ska. Härligt!

      Bäst av allt: BONUSPOÄNG! Tack för att du delade med dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s