Vid vägskälet, del 3

porträtt johannes1

Ombyte förnöjer. Brukar det sägas. Det kanske kan vara nåt…

Under några onsdagar har jag funderat kring det där med att ta sitt skrivande till en ny nivå. Att stå vid vägskälet, obeslutsam om vartåt man ska gå härnäst när man är klar med det man har för händerna. Men att inte bara skriva på på samma sätt som tidigare, utan försöka tänka nytt och fräscht. Inte för att det är tråkigt att skriva samma, men att det kan vara kul att drömma lite större och längre med sitt skapande. Det har handlat om att välja en kommersiell genre, och att tänka längre med en bokserie.

Idag grunnar jag på några saker kring skrivprocessen:
Att det är en ensam syssla att vara författare.
Att det är roligt att stöta och blöta det man skriver med någon annan.
Nog vore det väl roligt att lösa det ena med det andra?

Vid det här laget har jag hittat in i mitt skrivande rätt bra. Jag vet ungefär hur jag fungerar, under vilka förhållanden jag vill arbeta, vilket tempo jag kan hålla, vilka turnons och turnoffs jag har i samband med att effektivt få ner bokstäver på papperet.  Det är tryggt och känns bra. Men är det lite FÖR tryggt och bra? Vore det inte kul att testa en annan form för skrivandet? Få in lite nytt blod? Ett nytt perspektiv? En ny … skrivarpartner?

Vägval 3: skrivarpartner

Japp, jag när en dröm om att någon gång skriva tillsammans med någon annan. Inte som ett alternativ till att skriva själv, utan som ett komplement. Jag kommer alltid att ha mina egna projekt som är för mycket… mina egna. De som jag bara kan köra på med utan att be om lov, och som jag kan forma efter mitt eget huvud.

crossroadvinjett3

Skrivarpartner eller inte?

Men samarbeten är så väldigt givande! Som kollaborationsekvationen så riktigt säger: 1+1=3. När två personer kommer samman och spånar och diskuterar och väger för och emot, då kan nånting magiskt uppstå, nånting som upphäver logiska lagar – då adderas nånting extra som inte går att ta på, men som kan ge projektet det där lilla extra. Det vill säga om samarbetet stämmer. Har jobbat med en och annan person i mina dagar (inte inom romanskrivande utan i andra kreativa sammanhang) där samarbetet inte alls fungerat eftersom personkemi och mål inte överensstämt.

Det är viktigt att veta vad man vill så att man som individ inte försvinner i samarbetet.
Att båda går in i projektet med samma målbild och samma engagemang och samma förutsättningar.
Att man ligger på ungefär samma kreativa nivå och är ungefär lika skickliga på att skriva.
Att man har samma genuina intresse för det man ska berätta, och den värld och de karaktärer som man ska mejsla fram.
Och inte minst att man kompletterar varandra så att man är lagom lika för att få till en homogen berättelse, men samtidigt tillräckligt olika för att kunna se saker ur ett lite annorlunda perspektiv. För om man var FÖR lika kunde man ju lika gärna skriva boken själv och sen låta den andra personen läsa och kommentera.

Tempomässigt borde det dessutom rimligen vara ett uppköp. Om man är två personer som delar på säg 400 sidor, så blir det efter lite huvudräknande 200 sidor förstaversion per person. Och DET – det är intressant!

Ett ”problem” är såklart att det inte bara ligger på mig själv; som i alla väl fungerande relationer ska umgänget vara ömsesidigt. Den jag vill skriva med måste vilja samma sak, annars blir resultatet svajigt. Så det är inte säkert att det här valet ens dyker upp vid vägskälet. Men då tar man bara en annan väg, för det här är ett val som egentligen kan dyka upp när som helst, oberoende på om jag redan arbetar med en annan bok eller inte. Som med andra relationer kan den dyka upp när man minst anar det, och då är det bara att haka på.

För som sagt – det är inte ett alternativ utan ett komplement. Ett komplement till en inrutad skapandeprocess såväl som ett komplement till det ensamma skrivandet på kammaren. Och det tror jag alla mår bra av vara en del av någon gång.

9 reaktioner på ”Vid vägskälet, del 3

  1. Pingback: Återbloggare: Johannes Pinter | Debutantbloggen

  2. Pingback: Vid vägskälet, del 6 – att inte kunna välja väg | Debutantbloggen

  3. Pingback: Vid vägskälet, del 4 | Debutantbloggen

  4. Jag har också jobbat ihop med någon annan och det var tokroligt! Men man måste hitta rätt partner. Min kollega och jag var av en gemensam tanke, men med olika styrkor. Jag älskar karaktärer och dialoger, han älskar miljö och research. Jag byggde strukturen för romanen medan han ritade planritningar över fort. Jag skrev känslosamma scener och han skrev actionscener. Det var verkligen perfekt och efterhand blev språket mer och mer sammansvetsat. Tyvärr var timingen fel och livet kom i vägen för oss, men om du någonsin för chansen så ta den! Det är uppiggande och lärorikt.

    • Det låter som ett sällsynt kompletterande samarbete, Hanna! Om man kan hitta någon som drar åt samma håll och fyller i de luckor man själv har på det sättet så kan det inte bli annat är givande och roligt! Blev ni klara med projektet?

      • Nej. Vi kom fem rätt långa kapitel, sen satte familjerna och livet käppar i hjulet. Men ingen av oss har gett upp drömmen. Det var ju en sådan bästsäljare! =)

  5. nu blir jag ju också inspirerad 🙂 PS jag har jobbat ihop med andra. Och min erfarenhet är att det snabbar upp processen något oerhört. Allt blir faktiskt bättre. …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s