Läsprov Tills kärleken skiljer oss

Idag bjuder jag på ett läsprov ur Tills kärleken skiljer oss. Den 24:e april släpps den! Min debutroman! Och det går hett till i första kapitlet. ”Jag satt på bussen i grårusk och läste med blossande kinder och ett varmt leende på läpparna.” Omdömet som kommer från en av de som redan läst min roman, stämmer nog ganska bra.

 UTDRAG FRÅN KAPITEL 1

Susannas mobiltelefon surrade envist på nattduksbordet bredvid henne. Hon vände sig bort från ljudet, drog täcket hårdare intill sig och försökte dåsa in i drömmen hon nyss befunnit sig i. Men kroppen hade svårt att stilla sig och tankarna väcktes till liv. En bilolycka, ett hastigt insjuknande i hjärtinfarkt. Sådana saker kunde gå fort när de väl hände. I ena stunden en levande människa. I nästa en död. Hon rös, men fortsatte ändå kämpa emot instinkten att svara. Att titta på klockan, eller än värre prata i telefonen, skulle vara förödande för hennes sömn. Det skulle ta timmar att komma tillbaka till någon slags ro igen, och när det var dags att gå upp på morgonen skulle hon vara fullständigt utmattad.

I stället tryckte hon handen mot bröstet för att dämpa hjärtats hårdare slag. Men det var svårt, för att inte säga omöjligt, att få pulsen att gå ner. Och värmen från sängkläderna som låg tätt mot hennes bara hud, var med ens överväldigande. Som om hon var instängd och inte kunde andas. Hon slet av sig duntäcket och lät den svala luften i rummet omge hennes kropp. Så snart hon kylts av skulle hon dra täcket över sig och somna om. Framkalla drömmen om mannen utan ansikte. Han som börjat dyka upp allt oftare om nätterna. Som kröp ner under täcket och snusade med näsan mot hennes hals. Som kysste hennes långt ifrån platta mage samtidigt som han mumlade att hon var den mest perfekta kvinna han någonsin sett. Som smög sig vidare ner med huvudet mellan hennes ben. Använde sin tunga på det sättet Philip inte gjort på flera år. Knappt någonsin. Åt upp henne bildligt och bokstavligt. Hon rodnade i mörkret. Drömmarna om den andre kom även när Philip var hemma. När han låg bredvid henne i den stora dubbelsängen på Bomullsvägen och andades så tungt och taktfast att hon blev arg. Hans stabila sömn var som en skymf mot hela hennes väsen. Att han bara kunde sova. Medan Alva skrek. När världen rasade samman, eller åtminstone hon i ett rop av hjälplöshet och maktlöshet.

Ändå hade dotterns flytt till eget rum gett Susanna ny frihet, och mellan dotterns skriksessioner tillät hon tankarna att segla iväg och handen att smita ner under täcket, utan att den sovande maken märkte något. Funderingar som var förbjudna men fullt naturliga. Sexfantasier om en annan man. Okänd man. Vilken man som helst. Som tillfredsställde henne så länge och utförligt att hon var tvungen att skrika. Som rörde vid henne på ett sätt som hon misstänkte att hon aldrig någonsin blivit berörd. Som låg så tätt intill henne att hon kunde känna hans hjärtslag mot sitt bröst. Som var som Philip och hon hade varit. Bara det att hon inte kunde minnas när. Men visst måste det ha hänt. Att de varit ett par som njöt och gav. Inte fick nog. Som älskade. På riktigt. Hett. Nära. Med känslorna utanpå och inuti. Så att svetten lackade och åtrån pulserade genom deras alltmer ångande kroppar.

Tankarna på den okände fick det att hetta mellan benen och nu skulle hon definitivt inte kunna sova. Inte heller kylas av. Inte innan hon gjort det som var fritt fram att göra öppet när barnen sov och hon hade föräldrasovrummet för sig själv. Hon kråmade sig på lakanet och lät tankarna fara iväg. Smekte halsen och magen. Hans händer. Fast hennes. Hans tunga. Men hennes fingrar. Hon hoppade till när mobilen återigen började vibrera. Slant med händerna. Kom av sig. Nu gav den sig inte. Fortsatte outtröttligt att ljuda. Om och om igen. Det envisa darrandet som fick det lilla och svajiga nattduksbordet från Ikea att skaka.

Tänk om Alva vaknade i rummet bredvid för att hon inte svarade? Och om Alvas skrik väckte Adam. Då skulle hon ha flera timmar av tröstande och vyssjande framför sig. Först hos Alva, men sedan även hos Adam som inte skulle somna om innan han blivit nattad på samma sätt som lillasystern, trots att han var betydligt äldre och borde kunna komma till ro själv. Hon vred sig mot nattduksbordet och sneglade på displayen som lyste upp en del av rummet. Hon var kall nu. Sval som hon förut önskat. Och så pass pigg att hon inte skulle somna om, vare sig barnen vaknade eller fortsatte sova. Hon suckade och sträckte sig efter mobiltelefonen. Numret började på 0044. Det var knappast en tillfällighet att någon från England försökte nå henne. Något hemskt hade alltså inträffat. Något fruktansvärt. Hon skälvde till när skulden trängde sig på. Om hon bara hade svarat tidigare.

Copyright (©) Anna Lönnqvist 2014

8 reaktioner på ”Läsprov Tills kärleken skiljer oss

  1. Mycket laddad början som lockar till fortsatt läsning. Frågor hopar sig. Vad är det som har hänt i England? Kände skuld? Varför var det inte en tillfällighet att någon ringde just från England?

    • Kul att det lockar till mer läsande! Som du säger, många frågor att få svar på (och fler blir det …). Spännande fortsättning följer! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s