Redigeringstips 1: stegring

Du sitter där med världens bästa manus. Kanske har det plitats på under flera år, kanske är det ett resultat av NaNoWriMo. Men nu har du satt punkt, tagit ett steg tillbaka och det är dags att börja redigera.

Oavsett om du skriver med hjälp av synopsis eller freestylar din väg fram, kommer det att finnas behov av redigering. Innan du kan börja räkna adverb och stryka onödiga stycken och meningar, måste du titta på strukturen. Det är steg ett.

Att en berättelse får en början, en mitt och ett slut är inget jag behöver tänka på när jag skriver. Själva historien brukar byggas upp ömsom i synposisfasen och ömsom i skrivfasen i stort sett av sig själv och det är den delen som jag upplever som magisk med skrivande. Detta till trots, gör jag stora förändringar i strukturen i redigeringsfasen. Idag delar jag med mig av tips nummer ett: kontrollera att handlingen stegras.

Strukturen på en roman handlar om händelsernas följd och uppbyggnad. Det handlar om att boken ska ha en inledning som följs av en stegring och sen ska det finnas både en och två vändpunkter samt ett slut. Kurvan som detta bildar kallas för dramaturgi, men idag ska jag inte tala om själva kurvan, utan om ett användbart redskap. Du vill inte att din bok har en platt kurva, utan frågetecken, spänning eller läsdriv. Du vill att det som händer ska leda någonstans.

Lorena Goldsmith skriver om detta i den utmärkta redigeringshandboken Selfediting fiction that sells. Hon säger att vi ska undvika ”dagboksanteckningar” och med dagboksanteckningar menar hon att först händer A1 och sedan B1 och sedan C1, oberoende av varandra. ”Först hände det och sen hände det och sen hände det.” Som i en dagbok.

Istället, säger Goldsmith, ska vi skriva enligt principen A1, A2, A3 osv. Detta innebär att det andra som händer, händer som en direkt följd av det första, och det tredje är därefter en konsekvens av det andra. En sådan struktur skapar automatisk spänning.

Detta var den primära förändring jag gjorde när jag skrev om originalet till Ljus som varit dolt i min första stora redigeringsvända för tre år sedan. Jag ville att det som hände skulle hänga ihop mer, att händelserna skulle leda till varandra, vara konsekvenser av varandra och boken stegrades bättre efter det.

Men modellen är naturligtvis en förenkling. Min bok följer absolut inte modellen A1, A2, A3, A4 eftersom den innehåller många trådar som vävs om varann. Det är lite mer A1, A2, B1, A3, B2, C1, A4 över det hela. Men det stegras fortfarande och inte bara det: det finns en kausal baktanke som antingen märks direkt, eller vartefter man läser och allting faller på plats.

Sen finns det scener som inte stegrar boken alls men som ändå får vara kvar för att de förklarar världen eller bygger karaktär. Många sådana scener saktar ner en bok och tar vi bort dem allihop får vi en bok som rasar i tempo och aldrig är stilla en sekund (som Dan Brown kanske, eller något annat thrillerexempel). Avvägningen däremellan beror på genre och målgrupp, men i min bok har jag dokumenterat (ja, på riktigt, ni kan läsa om det här) varje scen och varje tråd och fattat aktiva beslut på varenda, litet avsnitt.

Vissa scener strävar kanske inte framåt i handlingen, men leder istället framåt i förståelse för att de antingen förklarar hur min fantasyvärld fungerar, bygger karaktär eller vanligare bygger relationer. Men sådana scener får inte bli för många och får aldrig komma i klump. Berättelsen måste hela tiden röra sig framåt.

Nästa vecka kommer tips 2!