Det är nära nu. Boksläppet. Och jag funderar på det värsta som skulle kunna hända. Drama queen som jag är. Katastrofscenarion för debuten (peppande, visst?) far genom huvudet och ungefär så här går tankarna: Att boken inte ska levereras i tid från tryckeriet. Att ingen kommer att vilja läsa boken. Att jag bara får dåliga recensioner eller i värsta fall inga recensioner alls. Att ingen kommer att gilla det som de läser. Att boken inte berör. Och någonstans här börjar det brännas. Att boken inte berör.
Jag läste en kritikerrosad feelgoodroman för ett tag sedan. Den var välskriven, hade ett bra driv och det var en mysig historia. Ändå lämnade jag ifrån mig boken med en besviken axelryckning. Berättelsen grep aldrig tag i mig och efteråt kände jag mig blåst på konfekten.
För oavsett vad jag känner när jag läser, vill jag känna någonting. Ilska. Sorg. Glädje. Rädsla. Empati. Irritation. Och även om jag är en sucker för lyckliga slut, finns det många fantastiska romaner, som jag avslutat med tungt bröst och med tårarna brännande bakom ögonlocken.
Just därför går jag omkring med en stor klump i magen och tänker att det värsta som skulle kunna hända (förutom att ingen köper boken) är att Tills kärleken skiljer oss inte engagerar läsaren. Att historien om Susanna, David och Philip, passerar förbi betraktarens ögon, utan att göra avtryck. Att storyn inte är medryckande och fängslande. Att karaktärerna varken väcker irritation eller medkänsla, eller något annat heller för den delen. Att läsaren förblir likgiltig och inte vill veta hur det ska gå. Och här bränns det ytterligare och klumpen i magen växer till oanade proportioner.
För jag vill så gärna … Att Tills kärleken skiljer oss ska väcka en hunger som bara kan stillas genom att läsa vidare. Att den ska framkalla ett intensivt behov av att läsa sida upp och sida ner. Att det ska kännas i kroppen när du läser. Att det ska banka, kittla och slita. Att dina kinder ska blossa och att din mage ska bli varm. Att du ska le och därefter fälla en tår eller två. Att du ska svettas floder. Att du ska … Men vänta nu här. Jag kan inte bestämma hur du ska reagera när du läser min roman. Och det fantastiska med böcker är just det. Att alla tycker olika. Att ens egen bakgrund och ens eget livsbagage, och var man befinner sig i livet, präglar ens läsupplevelse. Att det som är slätstruket för mig, skapar en inre glöd hos dig. Att det som får mig att känna genuin lycka, inte ens får dig att dra på munnen.
Men det är också det som skrämmer mig. Att jag inte har en aning om vad du kommer att tycka när du läser min roman. Och i mina mardrömmar hör jag tystnaden efter boksläppet. Varken hurrarop, jubelklang eller illagnisslande och svidande kritik. Ingenting alls utom jag och tystnaden. Jag släpper en knappnål och den landar på parkettgolvet med ett dån. Jag ropar och ekot från min röst sprids genom mitt eget tomma och stilla landskap. Jag sträcker ut en hand och den enda som är där att omfamna den är jag själv.
Men sedan vaknar jag upp till en ny dag. Småfåglarna sjunger glatt utanför sovrumsfönstret. Solen har tagit sig en bra bit upp på den klarblå vårhimlen och när jag öppnar altandörren värmer den mina nakna vinterbleka fötter. Barnen stojar uppe på övervåningen. Det puttrar hemtrevligt från kaffebryggaren och dofterna av java, fuktig jord och spirande knoppar, ger hopp om bättre tider. Jag tänker på de som redan har läst Tills kärleken skiljer oss och inte har kunnat sluta läsa den. På de som har lovordat och besjungit boken till sådan grad att jag blivit generad. Klumpen i magen löses upp och jag ler för mig själv. Och jag tänker att det blir nog bra det här. Ändå.
Debutantbloggen 
Pingback: Tills kärleken skiljer oss | Feelgoodbiblioteket
Åh ja men ååå vad jag känner igen mig! Nästa vecka är det dags för att visa min lilla kärlek… min bok! Jag älskar den! Men för den sakens skull behöver inte andra göra det
Vilken fin bok det verkar vara som du skrivit. Kollade just in! 🙂 Kul att du känner igen dig! Jag älskar också min bok, men för det behöver inte alla andra göra det. Men förhoppningsvis några åtminstone. 🙂
Denna vånda! Både lider och njuter med dig. Läskigt! Men som både du och Åsa säger har alla olika smak och det får man vara beredd på (hur man nu lyckas med det i praktiken, för i teorin går det rätt bra). Vackert skrivet! Lycka till.
Tack snälla Hanna!! Ja denna eviga vånda. Och som du säger i teorin går det rätt bra att förbereda sig på det som komma skall, men i praktiken är en annan sak … Antar att man få försöka bli lite hårdhudad och inte ta åt sig av allt. Samtidigt ser jag otroligt mycket fram emot det här! Snart är du också där, kul!
Kommer såklart att gå hur bra som helst. Lysande bra. Men som ”gammal i gamet” kan jag intyga att de där kommentarerna som går ut på ”inget särskilt”, ”inget speciellt” och ”Varken bra eller dåligt” känns lite extra jobbiga. Du har en klok inställning, alla kan inte älska allt, alla går inte igång på samma grejer. That’s the name of the game. Ingår i jobbet. Med detta sagt: no worries!
Tack Åsa för support och skönt att höra dina ”visdomsord”! Och som du säger, ingår i jobbet. Den som gett sig in i leken får leken tåla … Kan tänka mig att just de här mer intetsägande kommentarerna blir jobbiga att hantera, de som varken säger bu eller bä … Men det ska helt klart bli otroligt spännande det här!