Alla vet att berättelser ska gestaltas och inte berättas. Om någon glömt skrev Oskar ett utmärkt inlägg om gestaltning för ett tag sedan. Nu tar vi det ett steg vidare idag.
Redaktören och författarcoachen Lorena Goldsmith, som jag nämnde häromveckan, talar om fällan att både gestalta och berätta under rubriken ”show and tell” i sin fantastiska redigeringshandbok.
Minns ni scenen i Return of the King när Aragon kommer med den smarta idéen att marschera mot Mordor för att Sauron ska ha sitt öga fixerat på hotet vid Svarta porten och på så vis inte se Frodo när han smyger in i Domedagsberget? Aragon presenterar sin idé och Gimli säger nåt och kanske Gandalf också och sen kommer Legolas med tilläget: ”A diversion.”
Den där repliken irriterar mig och min man lika mycket varje gång. Tack vad fint, säger vi, att Legolas förtydligar att det rör sig om en skenmanöver för det förstod inte vi av det som alla andra sa. Snacka om att dumförklara sina tittare!
Detta är mitt bästa exempel på övertydlighet. Först visar scenen vad som är på gång och sen berättar Legoas ifall det var någon som inte begrep.
Att först visa och sen förklara är något av en kardinalsynd i skrivande, har jag förstått.
Lorena Goldsmith menar att litteratur är interaktion. Vi som författare serverar konst som ska tolkas av den som konsumerar konsten. Vi ska inte kliva fram i vår text och tala om för läsaren hur gestaltningen ska tolkas. Goldsmith förklarar vidare att författare innerligt gärna vill göra sig förstådda och frestelsen att förklara och dra slutsatser åt läsaren är därför enorm. Men vi får inte falla för frestelsen.
Eftersom jag stör ihjäl mig på Legolas filmreplik måste jag hålla med om att vi bör hålla oss ifrån att både gestalta och förklara. Istället borde vi lita på två saker: våra läsares förmåga att på egen hand tolka vad vi menar samt vår egen förmåga att gestalta så att läsaren förstår.
Då kommer min fråga: gäller det även barnböcker?
Jag fick tillbaka mitt manus av min redaktör i förra veckan (mer om det i ett senare inlägg) och han gav ett par bra exempel på ställen där jag använder både Show and Tell helt i onödan. Ställen som jag lätt kan åtgärda.
Men resten av boken, vars öde ligger i mina egna händer, blir jag osäker på.
Goldsmith ger rådet att författare som skriver för ungdomar över fjorton år inte behöver oroa sig för att förklara någonting eftersom hon lovar att en fjortonåring förstår gestaltning. Men hon säger att en elvaåring kan behöva en och annan förklaring.
Min bok är skriven för 12+. Jag står inför mitt livs svåraste avvägning, känner jag. Jag vill inte att kritikerna ska såga min bok som dåligt gestaltad, men jag är nog ännu mer rädd för att ungdomarna som läser min bok inte ska förstå vad som sägs mellan raderna och missa viktig information. Å andra sidan vill jag inte dumförklara dem och få dem att känna som jag gör när Legolas kör sin ”A diversion.” Jag vill bara en enda sak, och det är att unga ska lockas av min värld, börja läsa min bok och sen läsa klart den hela vägen till slutet och bli en läsupplevelse rikare.
Deras åsikt är viktigare för mig än kritikernas. Det är för barnen jag skriver.
Debutantbloggen 
Bra inlägg. Detta känner jag igen – gestalta, berätta, förklara. Jag har skrivit boken Kalle är mobbad – aktionsgruppen ingriper som i dagarna kommer ut på Idus förlag. Jag vill gärna förklara eftersom jag har skrivit för 12-15-åringar. Men kanske jag har varit övertydlig på vissa ställen och borde ha gestaltat mer. Vi får se vad läsarna säger. Det blir spännande.
Faktiskt tycker jag man SKA show AND tell, bara inte samtidigt. Tell är inte enbart av ondo, det finns tillfällen när berättande passar alldeles utmärkt, och dessutom skulle det bli väldans långa böcker om man skulle gestalta precis allt, böcker som ingen skulle orka läsa. Så show and tell alltså. Men först lära sig när man ska göra vad.
Instämmer helhjärtat! Skulle vi gestalta varje liten grej skulle böckerna aldrig sluta växa i sidor så visst ska vi varva show och tell. Vad jag ville lyfta fram här var att inte göra båda samtidigt och på så vis misskreditera läsarna. Goldsmith har ett klockrent exempel i sin bok där en karaktär skäller på sin man och kastar saker omkring sig, andras ryckigt och hela kittet och sen avslutas stycket med ”Hanna was in a fowl mood” – ett fullständigt onödigt tillägg till i övrigt bra text.
Men visst berättar jag, både här och där (och inte bara för sidantalet, utan för att jag tror man tröttnar på folk som lägger pannan i veck, suckar och lutar sig hit och dit stup i kvarten istället för att bara säga att de fick ångest). Så stort tack för att du kikade in här och vågade säga ifrån, för det vet jag inte om jag som liten debutant hade vågat. =)
Det måste få finnas transportsträckor.
Det här att det är för läsarna man skriver och inte för kritikerna tror jag är helt rätt inställning! Och går du på magkänsla, vad dina läsare kommer att tycka om, kommer det att bli bra.
Tack, Anna! Jag litar på mig själv och gör som jag känner – egenutgivningens både fram- och baksida. Men det ska sägas, att när jag läser Goldsmiths bok – hur fantastisk den än är – känner jag starkt att om alla följde alla råd slaviskt skulle alla böcker vara likriktade och tråkiga. Det måste finnas mod och plats att ha en personlig röst, bara en trimmad sådan.
Ditt tips om Lorena Goldsmiths bok ”Self-editing Fiction That Sells” var himla bra, oavsett om man ska ”editera” sin egen bok eller bara är intresserad av att förstärka sin text medan man aktivt skriver den. Stort tack!
Varsågod! Jag vill passa på att förtydliga att boken inte är skriven för indieförförfattare i första hand som man kanske kunde tro, utan den är avsedd att vara verktyg åt alla aspirerande författare som vill slipa sina manus innan det skickas till förlag. Det var en god vän som också skriver som tipsade om den som den bästa skrivarboken (och hon har läst många) och sen dess har den blivit min bibel. =)
Det ‘r em knepig balansgång, precis som du skriver. Den kommer in på jättefrågan om att barn- och ungdomsböcker tidigare var så didaktiska. Men alla vet att Astrid Lindgrens storhet (även när hon skrev för din åldersgrupp) bl.a. bestod i att hon inte underskattade sina läsare och inte skrev dem på näsan, utan förmedlade insikter genom gestaltning. Hon showade, alltså.
Vi gestaltar ju antingen personer eller miljö eller handling. Jag tror frågan du ställer är viktigast för persongestaltning. Kan man kanske bena ut det här genom att konstatera att kombinerad show och tell är på olika nivåer. Det lägsta, men väldigt vanlig, är att i dialog ha en säge-sats där antingen verbet uttrycker det som repliken faktiskt showar, eller ett adverb gör samma sak. Kanoniskt exempel: ”Men vad ska vi göra”, sa hon osäkert. Såna show+tell tycker jag man ska jaga, men allt behöver inte gestaltas.
Nästa nivå är att man förmedlar insikter om en person genom dess sätt att bete sig, prata osv, men också låter berättarrösten säga hur det ska tolkas. Antingen direkt före eller efter. Inte så bra heller. Man kan ju ge läsaren tips, tex. att huvudpersonen funderar på något om en annan person.
Däremot tror jag att det kan vara bra med sammanfattande avsnitt, tom. kapitel, där huvudpersonen får reflektera och tolka i inre monolog vad hen har upplevt tidigare. Ungefär som detektiven sammanfattar sina slutsatser i en deckare. Då får läsaren jämföra sina intryck och det blir andhämtningspauser.
Kanske dina läsare vill läsa om din bok när de läst ut den, och då ser de saker de inte såg första gången? 🙂
Tusen tack för insiktsfull kommentar! Du sätter ord på vad jag tänkt när jag analyserat under helgen. Vem vill inte lära av Astrid? Underbart.
Just reflekterande avsnitt är ju något jag kör med (eftersom min huvudkaraktär råkar vara en grunnande person, så lämpligt :)) och det har jag faktiskt inte tänkt på, att det är okej att låta karaktärerna tolka händelser, istället för att jag gör det. Något jag alltså redan gör rätt! Att unga läsare tolkar gestaltning av karaktärer fel är trots allt inte lika förödande som att feltolka själva handlingen.
Och visst vinner min bok på att läsas om igen. Lite som filmen Sjätte sinnet kommer alla händelser i nytt ljus när man läser den med mysteriets nyckel i hand.
Men tack igen! Jag ska bära med mig det här när jag kikar vidare.
Jo, angående ditt exempel med anföring: Håller med! Det är just vad jag refererade till när jag skrev ”sådant som är lätt att åtgärda”. Kommer ta upp anföring mer noggrant senare.
Bra! Ska jag tänka på nu när jag ska spela in mitt manus och sen lyssna. Ett bra tillfälle.
Vilken idé! Spela in manuset. Är det bara för dig själv som du spelar in det? Jag tycker att jag hör mycket när jag läser manus högt för diverse familjemedlemmar, så absolut kan man upptäcka felaktigheter i det läget.
Ja det är bara för mig själv. Bara för att inte bli trött på min egen röst har vi bestämt att vi spelar in vartannat kapitel, min man och jag. Riktigt kul!