Gästbloggare: Katerina Janouch

Katerina Janouch
Fotograf: Thron Ullberg

Katerina Janouch har gett ut över 40 böcker på ett stort antal olika språk, och behöver ingen närmare presentation som författare. Här berättar hon om sin skrivarbana och om det första samtalet från bokförlaget. ”Det legendariska, där en förläggare glatt utbrister ”det här var bra – det här ger vi ut.”

Det finns händelser i livet man aldrig glömmer. Första kärleken. Första gången hjärtat krossades. Bröllop. Begravningar. När man håller sitt förstfödda barn i famnen den allra färskaste minuten av hans liv. Och så finns Samtalet Från Bokförlaget. Det legendariska, där en förläggare glatt utbrister ”det här var bra – det här ger vi ut”.

Jag är född i en skrivande familj, där bokstavssjukdomen författarskap i princip ges vidare med modersmjölken. De flesta jag växt upp med har alltid läst mycket och skrivit ännu mer. Hemma hos oss var det skrivmaskiner och papper i parti och minut och varenda ledig vägg kläddes med en bokhylla. Det skrevs konstant, allt från vetenskapliga texter och politiska sådana till översättningar, brev, essäer samt akademiska avhandlingar. Böcker om äventyrsresor och sagor för barn. Väldigt avancerade matematiska pamfletter (morfar var filosof och professor i matematik). Jag började läsa själv när jag var sex år och glömmer aldrig den morgonen jag slog upp boken som tidigare bestått av bilder och krumelurer och plötsligt fick de där svarta streckplumparna liv. Plötsligt berättade de en historia för mig. Så knäckte jag läskoden och känslan av eufori i bröstet var ny och glittrande och jag minns den fortfarande tydligt.

Det dröjde inte länge förrän jag själv började kladda på varenda papper jag kom åt. Små berättelser, sagor, tankar. Jag lekte även kassör, skrev långa kolumner i ett häfte där jag plitade ner siffror och anteckningar (kanske missade jag en karriär som banktjänsteman?). Jag reflekterade inte ens över att livet inte skulle innehålla det skrivna ordet på något sätt.

Rätt tidigt började jag drömma om att bli journalist. Helst krigskorrespondent. Äventyr och skrivande i en romantisk blandning. Läste vidare, Hemingway och Erich Maria Remarque, Stig Dagerman och Barbro Alving. Och så de mer prosaiska, Ulf Nilsson och Staffan Heimersson. Samt Jan Guillou.

Men att bli författare på riktigt? Att skriva en hel roman? Nä, det verkade både svårt och avlägset.

Journalist blev jag, dock inte en som åkte ut i krig. Barn kom emellan. Men bok bestämde jag mig för att skriva, jag behövde göra ett försök trots allt. Jag skrev ju så mycket ändå, texter som spriddes för vinden och som aldrig skulle ligga nere i gångarna på Kungliga biblioteket till eftervärldens bevarande. Och man skulle helst debutera före 30, det var jag övertygad om, då var man fortfarande Ung och Lovande. (Efter 30, den hemska åldern, blev man nämligen Gammal & Passé, tyckte jag då, i början av 90-talet.)

Den halsbrytande storyn om en sexuellt frustrerad 40-årig mor och hennes sexförnekande rebelliska tonårsdotter kallade jag ”Våta spår” och blev det manus jag skickade till Wahlström & Widstrand, ett förlag jag valde av en slump, eftersom jag hade hört talas om det och det verkade bra. Det var härifrån den glade förläggaren någon vecka senare ringde upp och yttrade de där nio orden jag aldrig glömmer.

”Det här var bra – det här ger vi ut.”

Vi talar om en tid innan mejl och sms, innan mobiler och internet (fasa). Jag skrev visserligen min bok på en tjock tung Mac vars bakdel stack ut en halvmeter och vars skärm var mindre än en iphone (så kändes det åtminstone), men boken printades ut och sändes per post i pappersbunt. Drömmarna som tog fart efter att jag fått mitt antagningsbesked var inget annat än sinnessjukt grandiosa. Nobelpriset? Åtminstone Pulitzer. Möjligen August. Jag skulle debutera som 29-åring, och min bok sorterades raskt in i ett ”ninjafeministiskt” fack, då min huvudkaraktär ”hade sex” (ett uttryck som föranledde en hel debattartikel i Aftonbladet med Kerstin Thorvall som avsändare, där hon faktiskt rasade mot oss unga kvinnliga författare som devalverat den köttsliga akten mellan två människor). Jag och en debuterande kollega – nuvarande chefredaktören på Amelia, Åsa Lundegård – intervjuades av TT och artikeln om oss publicerades i nästan varenda svensk landsortstidning. Självaste Bengt Holmquist, mycket ansedd kritiker, recenserade ”Våta spår” i Dagens nyheter och upplät stort utrymme åt en svajande sågning av min debutroman. Men att bli recenserad av Bengt var stort. Mycket stort. Oavsett vad han skrev. ”It doesn’t matter what they say – it matters that they say”, fick jag lära mig då. Tyvärr räckte inte Bengts röst för att ge mig plats på den litterära parnassen och Jessika Gedin skrev i någon ungdomstidning att det var som att äta en Big Mac, detta att läsa min bok. Man blev mätt och mådde illa.

Trots den massiva publiciteten sålde boken kanske 1500 exemplar och jag fick en tid senare brev om att köpa resten av upplagan till rabatterat pris, annars skulle den makuleras. Jag tackade nej. Några litterära priser vederfors mig icke. Ej heller ära, berömmelse, ekonomiskt välstånd eller en plats i Svenska Akademien.

Men skam den som ger sig! Jag gillar lyckliga slut. 2006 dök det upp en trevlig ung man från Pocketförlaget, gav ut Våta spår med nytt omslag och vips sålde den 30.000, något som motsvarade silverpocket. Fortfarande sker det att människor har med sig boken när jag föreläser och vill ha den signerad. Den anala våldtäkten som sker i bokens första del tycks ha gjort outplånligt intryck på en del av mina trogna läsare.

Nåväl. Det var nu 21 år sedan jag debuterade som författare. Känslan av att hålla sin egen bok i handen för första gången är obeskrivlig. Det är overkligt och stort och ja, man blir liggande nere i katakomberna på kungliga biblioteket för alltid. Enligt författarförbundet har man icke rätt att kalla sig författare förrän man har publicerat två böcker (eller blir med i översättarsektionen med översatta verk), och ändå är det så det känns redan efter en enda roman. Jag ÄR nog författare nu. Eller?

Att ge ut bok nummer två kan jag berätta, gick inte alls lika smidigt. Jag fick faktiskt nej på den smådestruktiva kärleksstoryn ”Love burger” (Ung Kvinna Söker Kärlek I Paris) med motiveringen ”som andra bok duger den inte”. Och: ”Det är faktiskt viktigare med hur en andra bok är, än en första, när man ska Bygga Ett Författarskap. Så – kalla handen. Gick hem slokörad och la författarskapet på hyllan.

Man har så många illusioner, kan jag säga med facit i hand. Att en publicerad bok per automatik är vägen till Nirvana. Att författarskap är något som ger fördelar och framgång. Att de där storsäljande succéerna är mer regel än undantag (nej, det är de inte, troligen är det faktiskt större chans att man vinner på Lotto än att man prickar in en kassako à la Stieg Larsson). Att man blir ”lycklig” när ”drömmen” slår igenom. Det finns så många myter om hur det är att vara författare. Om den där framgången. Om hur dörrar öppnas och människor tigger autografer. Om ens namn i neon kanske i Hollywood. (Ja, man kan ibland rusa iväg i drömmar, det hör väl till ens livliga fantasi.) Om att bli ”upptäckt”. Om att skriva en klassiker. Något som förändrar andras liv. Något som skapar avtryck – inte bara blir liggande som referensex där nere i mörkret på KB.

Jag skrev en halvhjärtad andrabok, en bok med frågor om sex och kärlek, den kanske sålde i 45 ex, vad vet jag. Kartonnage och ett fult foto av mig på omslaget och på tok för dyr. Med illustrationer av Emma Hamberg, de var fina. Sen gick jag hem och födde barn resten av 90-talet och var ihop med en missbrukare och levde som anhörig och orkade knappt betala mina räkningar.

Sen dess har mycket vatten flutit. Jag fick faktiskt en bästsäljare med ”Anhörig” 2004 – skriven med ett blödande hjärta. Based on a true story. Och sen har det rullat på. Just i dag har jag satt punkt efter prologen i en ny bok om barnmorskan Cecilia Lund, del 7 kommer ut 18:e juni och heter ”Blodssystrar”. Går man in på min wikipediasida hittar man en jättelång räcka böcker, de är nu över 40, både fackböcker och småbarnsböcker och ungdomsböcker och vuxenromaner. Vuxenromanerna är snart elva (tretton om jag räknar in de två som aldrig blivit publicerade). Det är så många miljoner tecken i dem, det är helt galet.

Blev drömmen sann? Är jag nöjd? Hur känns det?

Lite overkligt, får jag lov att säga. Böckerna är mina pappersbarn jag skickat ut i världen. I varje bok finns en bit av mig själv. Det är fortfarande lika häftigt att hålla en nytryckt bok i handen, dofta på de pinfärska pärmarna, bläddra bland sidorna. Över 400 blad fyllda med bokstäver som jag sammanställt till meningar som bildar en berättelse.

Det finaste med att skriva böcker är ändå äventyret. Att aldrig veta exakt vad som ska hända. Visst är det en mikroskopisk chans att boken blir en kassasuccé eller en film, men skriver man böcker finns där alltid hopp, drömmen hålls levande. En bok kan alltid öppna oväntade dörrar. Ett författarskap kan livet ut bjuda på överraskningar. Det är kul att hitta sin bok på en dammig mack i Amarillo, Texas. Härligt möta någon som skilt sig från ett kasst äktenskap tack vare nåt man skrivit. Intressant att se att en bilderbok man gjort ligger i receptionen på familjehotellet på Sicilien.

Den första kärleken är fantastisk. Första gången hjärtat krossades svider värst. Bröllop och begravningar minns man med glädje och sorg. När man håller sina nyfödda barn i famnen är det en revolution som inte liknar någon annan.

Men Det Första Samtalet Från Bokförlaget matchas inte av något annat man är med om.

Det här inlägget postades i Författarliv, Gästbloggare. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Gästbloggare: Katerina Janouch

  1. Katrin Höglund skriver:

    Ååå vad roligt det var att läsa detta. Tack!

  2. Kära Syster skriver:

    Å vilken inblick! Tack så mycket!

    /Anna

  3. Tack för underhållande läsning med stor igenkänningsfaktor. Alla dessa drömmar och förhoppningar som när oss … Jag kommer nog aldrig att tröttna på att läsa/höra om författares utgivningsresor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s