Krutonger till ceasarsallad

 porträtt åsa1”Vill du har krutonger till din ceasarsallad?” Hon ler mot mig. Jag stirrar tomt tillbaka. Läpparna formas men inga ord kommer ut. ”Dressing?” fortsätter hon på sjungande göteborgska. Min haka faller. Men så återfår jag fattningen och får ur mig ett hest: ”Ja.” Jag grips av panik och tänker att hon kanske inte hörde för hon har inte gjort någon ansats att plocka fram varken krutonger eller dressing. ”JA!” säger jag och nu blir det som ett gällt skri. Som ett sårat djur, far det genom mitt huvud. Hennes leende försvinner och hon rafsar snabbt fram en liten påse krutonger och en burk dressing och lägger det tillsammans med ceasarsalladen i pappersbagen som står mellan oss på disken. Jag tar sömngångaraktigt påsen och börjar gå mot det väntande tåget på perrong 14.

Jag har talat om min bok för ett antal högstadieelever i Göteborg. Jag berättade, läste högt, de frågade, jag svarade, sedan frågade jag om de hade fler frågor, de var tysta, jag sa något, deras lärare ställde en fråga och ja..ni fattar. Ett ganska typiskt författarbesök på skola. Eller kanske lite skakigare för det var första gången för mig.

Joråsåatteee..

Joråsåatteee..

 

Det var roligt, det var givande och på det stora hela helt fantastiskt. För så är det ju att möta dem man skriver för. När det sakta går upp för en att en hel del av dem faktiskt har läst. Några har tyckt om. En del undrar hur det gick sedan. Mindblowing på många sätt.

Jag sjunker ner i tågsätet. Med darrande händer plockar jag upp plastlådan med ceasarsallad. Eller snarare; en plastlåda med några blad isbergssallad, en centimetertjock gurkskiva, EN cocktailtomat, kycklingbitar och bacon. För ännu är det ingen ceasarsallad, icke utan KRUTONGER OCH DRESSING. Detta: att hon undrade om jag ville ha krutonger. Att man ens ställer frågan? Hur tänker man? Hur ser man ut i huvudet?

Som jag hade oroat mig inför detta besök. Då hör det till att jag talat, sjungit och även dansat inför större grupper tidigare. Jag borde inte vara nervös men det är jag. För detta är något helt annat.  Att läsa högt ur min bok framför personer som jag faktiskt har skrivit den för. Att som författare möta sina läsare. Detta har jag gruvat mig för och såhär i efterhand så är det lite som att fråga om någon vill ha krutonger till sin ceasarsallad.

För svaret är så enkelt: varför beställer man annars ceasarsallad?

Varför skriver man?

Uppäten sallad på tåggolv.

Uppäten sallad på tåggolv.

P.S Jag ger salladen en tvåa.

Advertisements

Om asptjarn

Jag skriver. Både bok och sketcher. Emellanåt pluggar jag.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Krutonger till ceasarsallad

  1. Ethel skriver:

    Det låter precis som klyschan som ju inte är så dum ”skräckblandad förtjusning”! Håller med om att det var underbart skrivet och roligt.

    Försökte högt för mig själv säga ”dressing” på sjungande göteborska och lyckades, tycker jag själv, efter några försök. Så nu förstår jag hur det lät :-).

    • asptjarn skriver:

      Tack! Ja skräckblandad förtjusning var ordet!

      ”Kruttångggäärr” kan man också roa sig med att säga.
      Åsa

  2. Kära Syster skriver:

    Å vad bra gjort! Jag fruktar lite för sådana här högst eventuella och ytterst framtida uppdrag. Tror nämligen att jag skulle hantera det på exakt samma vis som du (så himla skönt att du är en motpol till alla som bloggar om hur f a n t a s t i s k t det är att stå framför en högstadieklass!) Fast du verkar ha klarat det galant! Och nu är det väl bara att vant kasta dig på tåget nästa gång frågan kommer?

    /Anna

    • asptjarn skriver:

      Jag vill återigen poängtera att det faktiskt var just fantastiskt att möta dem. Men inte, vad ska man säga, befriat från oro och nervositet. Och som du säger, om tillfälle dyker upp så kommer det att kännas betydligt lättare att sätta sig på tåget.

  3. Hanna Höglund skriver:

    Uuunderbart skrivet! Stornjuter härborta. Och jag känner tvärtemot från Oskar: det är ju det HÄR jag vill! Prata om läsande och skrivande med ungdomarna själva. Men… så står jag också i klassrum hela dagarna som det är, fast nu pratar jag källhänvisningar och styckeindelning.

    Av nyfikenhet: hur uppstod uppdraget? Och varför sa du inte till att du var i stan? =)

    • asptjarn skriver:

      Uppdraget kom sig av att Vetenskapsfestivalen ju går av stapeln i Göteborg och att man där velat ha inslag av läsning och läsfrämjande. Det var via mitt förlag. Att jag inte sagt att jag var i stan kom sig av allmän förvirring, tidsbrist och annat i den stilen. Jag tror att du har en oerhörd tillgång av att du känner sådan lust att tala med ungdomar om läsning. Det behövs och det ÄR fantastiskt. Även om det inte framgår ovan så var jag överväldigad av glädje och ödmjukhet över att ha fått träffa dessa ungdomar och att somliga läst och tyckt om och andra lyssnade på mig och vad jag hade att säga. Det är fantastiskt inspirerande.

  4. oskaredvinsson skriver:

    Fy fan vilken ångest jag fick. Jag vill inte göra det du beskriver… Jag vill ju skriva för att få vara ensam, för bövelen 🙂 För att slippa jobbiga sociala kontakter. Hoppas jag inte blir lika framgångsrik som du.

    • asptjarn skriver:

      Det kan du ha! Trodde du att du skulle få plocka russinen ur kakan och att din begåvning skulle befria dig från det samhälle vi andra är förvisade till ;).NeHe du!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s