Ingen omläsare

porträtt åsa1Nu ska jag älta den heteronormativa kärnfamiljsdrömmen igen. Varför gör jag det? Antagligen för att jag är initiativlös, fantasilös och helt beroende av yttre tvång (läs tjatiga barn) för att få tummarna loss.

Vad jag vill komma till är att jag läser bra barnböcker för tredje omgången (jag vet att jag redan har tjatat om att jag har fått repetera Sveriges insjöar och yada yada). Faktum är att jag kanske inte hade läst muminböckerna igen om inte yngste sonen kommit dragande med två av dem häromkvällen. Jag är inte mycket av en omläsare jag nämligen.

Kanske för att den bästa bok jag någonsin läst (Harriet spion av Louise Fitzhugh) inte var den bästa bok jag någonsin läst efter en omläsning. Kanske är för att jag vill behålla den rusigt lyckliga känslan av att en bok aldrig någonsin får ta slut fast jag inte kan låta bli att plocka upp den så fort jag får en chans. Jag vill behålla känslan och kunna säga att ”den boken är så bra!” för alltid.

Ibland är en bok fantastisk för att man läste den just precis när man gjorde det. För att stjärnorna stod i en perfekt linje i zodiaken. För att det var nymåne. För att det nyss hade regnat. För att man var nykär eller nydumpad eller hade kört på en tenta för tredje gången. Då var just d-e-n boken det bästa som kunde hända.

Den bok jag läst flest gånger är Herman Hesses Stäppvargen och det berodde endast på att jag läste den, inte fattade, glömde och läste igen och då var det som om jag aldrig hade läst den förut. Jag fattade fortfarande inte.

Kanske är det bara för att jag är slapp.

Dock, vissa böcker tål att läsas om och om igen. Farlig midsommar är en sådan.  Poetisk, trolsk och rolig. Och att läsa den tillsammans med någon. För tredje gången. Det är vackert.

Hur är det med er? Läser ni om?

Annonser

Om asptjarn

Jag skriver. Både bok och sketcher. Emellanåt pluggar jag.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Ingen omläsare

  1. Katrin Höglund skriver:

    Åå, intressant! Jag äääälskar att läsa om böcker! Ibland skäms jag lite för det och kan även känna att alla omläsningar sker på bekostnad av att läsa nya böcker. Men det är bara så ibland att vissa tillfällen i livet kräver den sortens avkoppling som omläsning skänker. Lusten överfaller mig att läsa just exakt d e n boken igen, för det är den sortens vila jag behöver eller det humöret jag är på. Jag har en hel drös med böcker som jag läser om och om igen, och många av dessa titlar är inget jag skulle skryta med här direkt. De är ganska pinsamma. Lilla huset på prärien, typ. Men de måste läsas sisådär en gång om året, trots att jag kan dem utantill.

    Omläsningen kan även till stor del bero på att jag älskar språk och gillar att njuta av språkliga formuleringar om och om igen. Det går riktigt långsamt när jag läser. Böckerna jag läser av detta skäl är inte riktigt lika pinsamma som de jag läser när jag läser om för att vegetera. Ett tredje skäl till omläsning tillskriver jag mitt hysteriska dåliga minne. Det är som att jag läser boken för första gången. Mycket nöjsamt.

  2. Kära Syster skriver:

    Bra inlägg, det här jag jag också tänkt mycket på, tajmingen för om en bok upplevs som bra eller dålig. Och jag håller med, jag läser väldigt sällan om böcker, för om de är bra vill jag hålla dem så i minnet, är de dåliga finns det ju ingen vits att läsa om… Men mest av allt försöker jag välja bok med omsorg, att varje bok ska landa i rätt tid, bli den uppmuntran, tröst eller verklighetsflykt som behövs när man plockar upp den och börjar läsa. Det är då böckerna kommer till sin fulla rätt, tänker jag. Så alla dessa böcker jag skaffar av nya författare (däribland ett gäng debutantbloggare…) ligger ofta länge olästa i hyllan. Inte sällan ett år eller mer. Dels för att jag läser sakta, hinner inte många böcker på ett år. Men också för att jag inte vill stressläsa och med det riskera att inte tycka så mycket om boken som jag skulle kunna göra. De behöver mogna och invänta sin tur, få en plats, ha sin tid…

    /Anna

    • asptjarn skriver:

      Så fint förhållande du har till böcker. Jag förstår också meningen med det då jag själv har ett antal böcker i bokhyllan som jag kastat mig över men som förblivit olästa då det liksom inte riktigt stämde. Startsträckan att åter plocka upp en påbörjad men inte utläst bok blir så mycket längre.
      Åsa

  3. Ping: Börjar bli trött på mig själv | manuskt

  4. Manuskt skriver:

    Sällan, men just barnböckerna får ju ett andra varv när man gärna vill läsa dem man gillar för sina egna barn. Och eftersom jag är på barn nummer ett när det gäller kapitelböckerna än så länge så var det ju ett tag sedan jag läste Häxorna, och Stora Vänliga Jätten och Mio min MIo och Ronja och… Ja, det har blivit ganska mycket Roald Dahl och Astrid Lindgren än så länge. Och några Olsson / Jacobsson plus en miljard Martin Widmark, men just dem har jag ju inte läst förut.

    Just nu har jag och sonen börjat på den första Harry Potter-boken. Det är riktigt kul, nu när jag ser ”planteringarna” som jag ju inte hade en aning om första gången jag läste (tex att Sirius Black nämns redan i första kapitlet), när de var nya. (Däremot är det lite tristare att läsa dem på svenska, men det får man ta när sonen skrattar sig dubbel åt att Dumbledore har ett ärr under vänstra knät som är en perfekt karta över Londons T-bana). Det som jag tycker är synd, och som jag i högsta grad är medskyldig till, är att sonen redan har så bra koll. Han har spelat spelet, lagt pusslet, gått på kalaset (men inte sett filmerna. Där gäller böckerna först) och har redan koll på vem Voldemort är, vem som kommer visa sig vara ond respektive god osv. Känns som en stor del av överraskningsmomentet är borta även för honom, trots att det är första gången han ”läser”. Men så är det kanske med böcker som har några år på nacken.

    Får se om jag tycker det är lika kul när det blir lillasysters tur att höra alla. Kanske jag och maken får byta, så att han får läsa de jag läst nu och tvärt om. Då får jag läsa Gummi-Tarzan för henne 🙂

    För det mesta funkar det bra att läsa om sina favorit-barnböcker, tycker jag. Men ibland hajar man till. Ofta är böckerna betydligt blodigare än jag mindes. Och faktiskt så fuskar jag om vissa saker. Jag har reagerat på hur väldigt ofta det ”blonda” framställs som lyckat (snäll, klok, söt) i äldre barnböcker, och det mörkhåriga som sämre (elak, trumpen, ogin). Sånt försöker jag dämpa. Och Farmor i Häxorna behövde INTE låta som en man för att någon skulle kunna tro att hon var polismästare.

    Ursäkta ordsprutandet, blev ett helt inlägg. Skyller på att jag är sjuk och uttråkad 😉

    • asptjarn skriver:

      Ja, håller med om problematiken med att läsa Harry Potter. Deras upplevelse kan inte bli densamma med alla förkunskaper. Läser just nu ettan tillsammans med sonen och håller med om den extra dimensionen när man ser alla planteringar.
      Min äldsta dotter läste Harry Potter simultant som de kom ut, vilket ju är häftigt när man tänker på det. Ungefär som att ha sett Star Wars filmerna när de kom.
      🙂

  5. oskaredvinsson skriver:

    Nej, jag gillar inte att läsa om heller. Dels på grund av det du nämner, vill inte bli besviken, dels för att då hinner jag ju inte läsa allt det där jag inte hunnit läsa ännu. STAD-serien av Fågelström fick mig att vilja skriva, tänk om en omläsning får mig att vilja sluta…

    • asptjarn skriver:

      Ja, precis, att man liksom:”det är ingen mening jag skriver om jag inte skriver så här bra.”
      Åsa

  6. Ethel skriver:

    Nej, väldigt sällan. Diktsamlingar återkommer jag till förstås.

    Den första vuxenboken jag läste, i tolvårsåldern och som jag tog från mina föräldrars bokhylla var Hack i häl på hustrun. Den titeln har jag aldrig glömt (det är dessutom det enda jag kommer ihåg från boken). Jag köpte den faktiskt häromdagen på ett antikvariat. Så nu ska den läsas om :-). Spännande. Kanske är en urdålig deckare.

  7. Linda skriver:

    OM jag läser om! Väldigt mycket.

    Vissa böcker har jag läst återkommande nästan varje eller vartannat år av mitt liv. God natt Mr Tom av Michelle Magorian är en sådan bok (efter att min mamma läste den högt för mig och min bror någon gång när vi var sex, sju år). Jag tror den måste vara något av det bästa som någonsin skrivits.. Sagan om Ringen – trilogin likaså, runt jultid. Och så förstås en massa böcker av Niel Gaiman och Dianna Wynne Jones. Och andra.

    Eh, ja, jag läser mest fantasy och ungdomsböcker nu för tiden.

    Men det har förstås funnits en hel del besvikelser. Ganska mycket ungdomsfantasy blir ju plötsligt jättedålig någon gång efter tjugoårsåldern. Lysande litteratur förvandlas plötsligt till skräp, förvånande nog. Men faktum är att jag hellre vill läsa om en bok och känna att jag vet hur den är ”på riktigt”, även om den är dålig. Det finns alltid nya böcker som är fantastiska, så den där härliga känslan av att älska en bok är ju inte förlorad, den återkommer, bara med andra böcker. Det är som kärlekar. När de är slut, när de inte håller längre, då är det ingen idé att hålla fast vid drömmen om vad som en gång var. Det är bara att gå vidare, mot nya upplevelser och nya underbara böcker!

    /Linda

    • asptjarn skriver:

      Klokt resonerat! Såg en tweet häromdagen: ”Don’t force yourself to commit to an author or a book. Reading is not about mental worship”. Tänkte på den när jag läste din kommentar. Man kan hamna i det där, att man liksom är skyldig att älska en författare och dennes verk fast man egentligen har gått vidare. Intressant..
      Åsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s