”Det är kört!” utbrister vi drastiskt

Har ni tänkt på att det är enklare att vara negativ än positiv? Det går aldrig är lättare att tänka än det går bra. Att vara pessimistisk blir ett skydd – om vi redan i förskott tror att något kommer att gå dåligt, blir vi inte besvikna när det händer. Samtidigt har vi redan genom den tanken gjort det svårare för oss att lyckas.

Jag var en orienterings- och längdskidåkningsnörd när jag växte upp. Tränade eller tävlade sju dagar i veckan. För att bli bra behövde jag inte bara träna hårt och äta bra, utan också tänka rätt. Det är inte bara en floskel att den mentala inställningen skiljer agnarna från vetet.

För min del handlade den mentala träningen om att sluta snegla på andra. Ett tag var jag var så koncentrerad på hur andra tränade, vilka de tränade tillsammans med och hur de levde på sidan av träningen, att jag tappade fokus på vad jag själv skulle göra, för att jag skulle bli bra.

Det har varit på samma sätt med skrivandet. Jag har inspirerats (och gör fortfarande) av skrivar- och författarbloggar, communities, skrivarträffar och skrivarmingel. Jag har lärt mig nya saker. Jag vet inte om det hade blivit någon debutroman om jag inte hade hängt på en blogg som den här. Men någonstans suddas gränsen mellan inspiration och negativ energi ut och sneglandet på andra har gjort mig stressad. ”Skriver hon si?”, ”säger han så”, ”men då kanske jag också borde …”

Till slut är vi så fokuserade på andra att vi varken skriver, marknadsför eller säljer vår egen bok. Och ganska snabbt blir tankegångarna negativa.

”Det är klart att han blir utgiven som är journalist och har de rätta kontakterna.”
”Inte konstigt att hon får vara med i teve som har en blogg med hundratusentals läsare i veckan.”
”Självklart säljer han bra med den marknadsföringsbudgeten i ryggen.”

Vi hänger moloket med huvudet och inbillar oss att om bara jag haft andra (rätt) förutsättningar hade jag också lyckats. Men nu är det som det är och det kommer aldrig att fungera. ”Det är kört!” utbrister vi drastiskt och bara genom att säga de orden lättar vi lite på trycket. ”Jag behöver inte anstränga mig”, det finns en lättnad i det.

Det är enklare att ge upp och sakta ner på tempot än att lägga i en växel extra när det går tungt.

Men tänk om du skulle lyfta blicken nästa gång det tar emot och se till dina egna förutsättningar. Sluta stirra dig blind på andra och tro på dig själv. Vad skulle du kunna åstadkomma då? Det finns en lockelse i den tanken, erkänn det.

P.S. Uppdatering sent söndagskväll. Stegen är lätta. Blicken hög. Jag har precis deltagit i en nätbokcirkel för Tills kärleken skiljer oss och mött några av mina läsare. Läsare som har förstått boken, som ivrigt velat diskutera den med mig och som haft tusen och en frågor. Tidigare under dagen har jag svajat i självförtroende. Någon som läst Tills kärleken skiljer oss gav den bara en trea i betyg och jag undrar dramatiskt om det är värt att fortsätta skriva. En trea, katastrof! Och snabbt börjar mitt synfält fladdra åt sidorna. Hur går det för alla andra?

Under bokcirkeln återvänder min inre energi. Jag får höra att man ser det jag skriver framför sig som i en film, att jag har ett fint och ledigt språk som flyter, att boken berör och att den är spännande som en deckare fastän det är en relationsroman. Framförallt får jag berätta hur och varför det blev just den romanen som det blev och läsarna nickar samstämmigt där ute på nätet. Kontakt, vi kommunicerar, och känslan är ren och sann glädje! Jag vill fortsätta göra det här för alltid tänker jag. På några sekunder har vinden vänt. Seglen för mig blixtsnabbt framåt och jag tittar inte en enda gång åt de höga vågorna på sidorna.