”Är det okej?” Hon ler lite svagt mot mig genom glasrutan. Jag vänder mig mot skärmen och tittar. Nej, tänker jag, det är inte okej. Men jag nickar. ”Absolut. Toppen!”
Jag har ordnat nytt pass. Innan jag gick till polisenspassfixarställe och satt och väntade i fyrtiofemminuter samtidigt som jag stresskollade på twitter, kände efter så att id-kortet låg lättåtkomligt i fickan var tredje minut och till slut reste mig när det var ett nummer kvar och förblev stående i cirka sju minuter innan det plingade och jag fick panik-irra mig fram till rätt lucka, innan allt detta hade jag sminkat mig. För att vara till min fördel på passfotot. Det hjälpte inte. Jag ser ut som om jag senast sågs i en sliten folkvagn på autobahn strax utanför Stuttgart cirka 1976.
Och jag kan inte riktigt förstå det. Jag kan inte förstå hur min självbild, alltså min bild av mitt utseende så som det framträder i mitt huvud kan förvandlas till detta…skämt. Och varför berättar jag det för er? Ni som förhoppningsvis aldrig kommer att behöva se mitt passfoto, och det menar jag verkligen för när ens passfoto visas offentligt så är det aldrig vad man kallar good news.
Jo, för jag tänker så här: är det inte sådär med texten som ligger och skvalpar i huvudet? Den är inte helt sammanhängande, kanske bara fragment ibland, textrader, enstaka citat som man tänker sig ska sättas ihop till en flödande text som bildar en fresk av ord som ska sättas ihop till något som kanske kan bli en historia. Men det är vackert, roligt och fängslande och helt underbart.
Tills man sätter sig. Vid datorn. Och börjar skriva. Det blir något helt annat.
En förvrängd variant av det där som har skvalpat runt i huvudet. Inte som ett glossigt färgfoto i ett magasin utan mer som ett grynigt passfoto. På en vägkrog. Strax utanför Stuttgart.
Och då tänker jag mig att man inte nöjer sig och säger ”Tack” och ”toppen” utan att man blir sittande och nöter, raderar och skriver om. Att det får ta tid. Att skrivande handlar om det. För om man ska orka sitta där alla timmar som krävs så måste man veta att man kan åstadkomma något som i alla fall är en igenkännbar variant av det där man har i huvudet. Och att man inte nöjer sig med mindre.
Hoppas ni aldrig får se mitt passfoto.
Debutantbloggen 
Klockrent, både passet och skrivandet. Vissa avsnitt ramlar ur huvudet och ser ut som de ska, men många gör det inte och då sitter man där och photoshopar tills bilderna stämmer överens med varandra. Tid och tålamod. Tid och tålamod.
GillaGilla
Precis så är det! Man är aldrig nöjd. Fick ett positivt refus idag som gjorde att jag deppade ihop totalt! De sa att enda anledningen till att de tackade nej var för att det PÅMINDE lite grann om ett annat verk! Men i meningarna innan sa de att det var unikt och att det var liiiite åt samma håll som det kända verket. Att det föll på en sådan grej hade jag aldrig trott! Känner mig så ledsen och vet inte hur jag ska tänka nu. Ska jag slänga manuset och starta om på något nytt?
GillaGilla
Neej, vad jobbigt. Jag känner verkligen med dig! Skicka in till fler! Du har ju hittat en ton, ett språk som fungerar och det där med att det påminner om ett annat verk hmmm. Det är ju lite godtyckligt. Men vad som än händer så vet att du att du kan producera något som håller hela vägen, den känslan måste du hålla fast vid!
GillaGilla
E x a k t det här tänker jag på jättemycket just nu, eftersom jag är i full färd att låta andra läsa mitt manus och komma med synpunkter. Och jag v e t ju liksom att det inte alls ser ut på pappret som det gör i mitt huvud.
Tack för snyggt inlägg!
/Anna
GillaGilla
Tack! 🙂
GillaGilla
Och bra att du har folk som kan ge respons. De kan ju hjälpa dig att nå hela vägen fram. Om det nu inte visar sig att du redan gjort det!
GillaGilla
Haha! Känner verkligen igen mig. I allt.
Jag är ofta extremt rädd när jag fått en idé och sätter mig ner vid datorn för att skriva ner berättelsen. Tänk om det inte funkar! Tänk om det inte blir någon historia av min idé. Tänk om jag får lägga ner. Jag ryser.
Jag jobbar på Volvo som konsult och första dagen fick jag ta ett kort för att ha på passerkortet. Det är hemskt! Jag ser ut som en vettskrämd blek gammal kvinna, minst tjugofem år äldre än jag. Jag ser alltid till att fotot är vänt neråt/inåt när jag lägger det någonstans eller har det hängande.
GillaGilla
Ja, herregud! Små id-kort och liknande är verkligen min sämsta gren. När man inte känner igen sig. Överhuvudtaget. Och ett passerkort som man ska ha med sig dagligen…nä fram för tumavtryck och ögonlinsavläsare 🙂
GillaGilla