Perfektionisten sa att det inte dög

porträtt anna1När jag skriver råmanus, det vill säga första utkastet på en bok, försöker jag så gott det går att skriva på utan att gå tillbaka och ändra. Jag vill få ur mig historien fort – rädd att den inte ska komma på pränt om jag stoppar flödet och börjar redigera. Vissa justeringar gör jag redan i det här stadiet förstås. Det allra, allra, första utkastet av texten, är lite för grovt och obearbetat även för ett råmanus. Min skrivprocess under den här perioden ser ut ungefär så här:

1. Innan jag börjar skriva ett kapitel skissar jag på syfte, vilka personer som ska vara med, miljö och de stora dragen av handlingen – särskilt hur kapitlet ska börja och sluta
2. Sedan skriver jag hela kapitlet rakt igenom utan att ändra – det primära i det här skedet är att få ur mig texten
3. Slutligen går jag igenom kapitlet en gång till och lägger till gestaltningar, miljöbeskrivningar och personbeskrivningar. Men eftersom jag fortfarande är i råmanusläge behöver inte kapitlet vara tipptopp. Finliret får vänta tills jag redigerar.

Även första kapitlet har följt ovanstående process. Fram till nu. När jag påbörjade min nya roman för två veckor sedan fann jag att ytterligare en punkt ville smyga sig in i min skrivformel. Jag kunde inte lämna ifrån mig första kapitlet innan det var perfekt, och fastnade i redigeringsläget, det som varit mitt ”big no-no” under råmanusskrivandet. Alla som skriver vet att en text aldrig blir fullkomlig. Det finns alltid något att ändra. Även när boken går till tryck sitter man och våndas över ändringar man borde ha gjort. Det är därför det finns skarpa deadlines, annars blir en bok aldrig klar. Men nu befann jag mig alltså i ett stadie där jag inte nöjde mig, utan petade i ord och flyttade meningar och kommatecken fram och tillbaka. Ungefär så som jag jobbade på slutet med Tills kärleken skiljer oss, med den skillnaden att jag var precis i början av mitt första utkast på nya boken.

Jag var i en återvändsgränd, där jag inte kom vidare, och samtidigt som jag våndades över det och sa till mig själv: ”Du är i råmanusläge nu – kom igen – avsluta och skriv nästa kapitel”, sa en annan röst inom mig att jag inte kunde göra det innan känslan var rätt. Varje gång jag öppnade romandokumentet blev ångesten värre och tankarna gick ungefär så här: Kommer jag någonsin att ta mig ur det här tillståndet? Kommer det att ta flera år att skriva nästa roman eftersom jag kommer att ha redigerat sönder den innan jag nästan inte har hunnit börja? Kommer jag överhuvudtaget att få ur mig historien om jag petar i detaljer på rad ett? Jag var riktigt omskakad. Så här brukar det inte vara.

Men så en dag släppte det. Jag läste för femtioelfte gången igenom första kapitlet och fann mig själv nicka och le. Jamen, det här är riktigt bra. Det här är mer än okej, det här får duga! Kapitel två, here I come!

Ändå var det med skälvande händer som jag tog mig an nästa kapitel genom att följa punkterna ett till tre ovan. Bara tanken på att min skrivprocess var rubbad och att kapitel ett-incidenten skulle upprepas gav mig magont. Men nu rullade det på igen. Jag skrev kapitel två utan att borra ner mig i detaljer och kapitel tre följde på samma sätt med av bara farten.

Så vad hände egentligen när jag började skriva? Vad kan jag lära mig av det här? Jag tror det finns flera anledningar. Det halvårslånga redigerandet av Tills kärleken skiljer oss har definitivt satt spår i mitt skrivande. Det är annorlunda att redigera än att skriva nytt och jag var fortfarande i redigeringsmode när jag tog mig an den nya romanen. Inte särskilt konstigt, och det tog längre tid att ställa om till ”nyläge” än jag förväntat mig. Men det kan också vara så att min skrivformel är på väg att förändras på riktigt. Även om jag följde den nästan till punkt och pricka i kapitel två och tre, kan den mycket möjligt ta en avstickare igen i något av de kommande kapitlen. Direkt jag tror att jag vet ”så här skriver jag”, förändras det, och när nya romanen är klar kan min skrivprocess se helt annorlunda ut än den gör idag.

Sedan var det också en sak till. På senare tid har jag märkt att intressanta och fängslande börjor är a och o för att jag ska fortsätta läsa en bok. Det första kapitlet sätter tonen för hela boken och ger en känsla för vad som ska komma. Om det doesn’t do it for me så vill jag inte vända blad. Jag tänkte på det här när jag skrev min början. Åh, vad jag tänkte på det och alla lysande första sidor som finns. Prestationsångesten grep in, och vad jag än skrev sa perfektionisten på axeln att det inte dög. Vem som helst kan få skrivkramp efter det.

Vilka stigar min skrivprocess än tar vet jag en sak: tjusningen med att skriva är att jag ständigt utvecklas och lär mig nya saker. Det finns inte mycket annat i livet som slår det.

Advertisements

Om Anna Lönnqvist

I am a Swedish feelgood writer. My first novel "Tills kärleken skiljer oss" was published in 2014. The sequel "Tjugo år till dig" was released in June 2016.
Det här inlägget postades i Anna Lönnqvist, Skrivprocessen, Tills kärleken skiljer oss. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Perfektionisten sa att det inte dög

  1. Intressant att läsa om din skrivprocess! Låter rimligt att låta första kapitlet ta mer tid.

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Tack! Det är förstås en balans, men för mig är det viktigt att få rätt känsla från början. 🙂

  2. När jag gick en manuskurs hade vi max 20 sidor per varannan vecka och då redigerade jag alltid innan inlämning, medan jag också skrivit allt på en gång utan att gå tillbaka. Tycker båda sätten är bra, och speciellt att direkt få feedback på vad man skrivit var lyxigt 🙂

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Feedback är alltid jättebra och lyxigt. 🙂 Och håller med, båda sätten fungerar, det är olika skrivsätt helt enkelt. Antingen tar man längre tid på sig att skriva första utkastet i en redigerad version eller så skriver man på och redigerar allt efteråt. Spännande med din kurs!

  3. Johannes Pinter skriver:

    Jag tror att det är ganska vanligt att man petar med första kapitlet. Det är där man sätter stil och språk mm för den kommande boken, och det SKA man inte bara passera lättvindligt. Så jag tycker det låter som att du gjorde rätt med ditt petande!

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Tack! Som du säger är det viktigt att skapa rätt känsla och sätta stilen redan från början. Första kapitlet kräver lite extra av en, så är det bara. Samtidigt som man någon gång måste våga gå vidare och säga ”det här är good enough”. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s