Bergochdalbanans slut

IMG_4952Nu öppnar jag ett nytt dokument. Dags att skriva blogginlägget som ska gå upp 00:01 inatt. Dokumentet jag just lämnat – LjusSomVaritDolt-arbex – står inför mysteriets stora upplösning. Mina favoritkapitel väntar och jag väljer att ta paus.

Jag står alltså inför det faktiska slutet av min slutredigering och de sista veckorna har varit en bergodalbana av sällan skådad magnitud och det är inte utan att jag känner mig både yr och mätt på åkandet.

Jag har tyckt att boken är skräp. Jag har trott att jag aldrig skulle hinna bli klar. Jag har varit livrädd för att inte få boken tillräckligt bra, så att läsare och jag själv skulle bli besvikna. Jag har lyst upp och sprattlat av lycka. Jag har studsat, lyckosuckat och njutit av Liannes underbara resa. Jag har ältat mina förestående förändringar med alfaläsarna och plågat dem tills mina frågor står dem upp i halsen (ursäkta snälla ni, men jag är snart klar nu!) och jag har gnällt och varit rätt jobbig. Jag har rådfrågat min tioåriga redaktör här hemma när jag varit riktigt osäker på detaljnivå och fått ovärderlig input. Jag har kämpat målmedvetet i motvind och så här tolv år senare börjar jag sympatisera med de där författarna på twitter som skrev häromdan att de mest av allt ville tacka sig själva i Författarens tack, för utan författaren hade det definitivt inte blivit någon bok.

Men för att vara åtminstone lite matnyttig, tänkte jag säga vad jag gjort allra mest under denna sista vända:

  • Tagit bort överflödig anföring
  • Tagit bort onödiga fraser och verbkonstruktioner
  • Tagit bort adverb (ja, faktiskt, det fanns några kvar sen förra varvet)
  • Tagit bort förklaringar på det som redan framgått
  • Bytt ut många ”frågade” mot ”sa”
  • Strukit några skälvande ”nu”
  • Flyttat fundament (alltså börjat med adverbial istället för subjekt, till exempel.)

Ordpilleri, alltså. Här och var har jag stött på ett småproblem i gestaltningen i något avsnitt, skrivit upp problemet på listan och plöjt vidare. Då och då har jag återvänt till listan, åtgärdat problemet och strukit det från listan igen.

Listan börjar bli väldigt, väldigt kort nu. Bara två punkter kvar och en av dem är att skriva författarens tack.

Deadline är på söndag. Korrekturläsning nästa vecka. Vid midsommar ska boken gå till tryck.

Jag började skriva den här boken för tolv år sedan. Jag älskar den, men jag rekommenderar inte att ni läser den hundra gånger på ett halvår. Då kan det bli tjatigt. En gång om året är ganska perfekt.

Och boken är i sig ganska perfekt den med just nu. Min mamma frågade mig förra veckan varför jag inte bara slutade pilla. Var den inte klar redan förra året?

Men nu är den nog det. Skruvarna har skruvats åt och taket förtätats. Trådarna har vävts så tajt som det bara går och börjar likna ett säkerhetsbälte mer än en väv. Närmare 20 000 överflödiga ord har jag tagit bort från ett manus av Sagan om ringen-längd och det är jag galet stolt över med tanke på att jag i princip bara strukit två scener i sin helhet.

Neil Gaiman sa det så bra i intervjun med Jessica Gedin när han var här i helgen: Skillnaden på att skriva för barn och skriva för vuxna är att när man skriver för vuxna kan man lämna kvar alla tråkiga bitar. Han jämför de första kapitlen i en bok med mätstickan som används på nöjesfält för att se om ett barn är stort nog att åka en bergochdalbana: klarar barnet av att ta sig igenom de första kapitlen så klarar barnet av att läsa boken.

I den andan har jag skurit och trimmat, samtidigt som jag nogsamt bygger upp för bok två som kommer ut nästa sommar.

Men ni skulle sett mig idag när jag redigerat i timmar i sträck och Lianne äntligen anländer till platsen som är scen för skådespelets slut. Jag var så lättad! Nu är du här! ropade jag. Jag ville kliva in i texten och avslöja allting för henne, berätta inte bara hur den här boken slutar, utan allt som kommer hända henne under de tjugo år som följer.

Istället ställde jag mig tyst i skuggan och bara njöt av att se hur hon upptäcker skönhet och magi som jag skapat bara åt henne.

IMG_5618

”Lianne” ur bokvideon som filmades förra veckan.

För den som vill ha mer redigeringsinspiration rekommenderar jag starkt Astrid Lindgrens fantastiska refusbrev till Barbro Lindgren, om någon missat det. Tänk om förlagen gjorde så, Johannes?

*klickar på tidsinställ inlägg och återvänder till manus* En hårresande upplösning väntar.

Det här inlägget postades i Hanna Höglund, Ljus som varit dolt, Redigering. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Bergochdalbanans slut

  1. Ping: Alla sorters tack | Debutantbloggen

  2. oskaredvinsson skriver:

    Du verkar dissekerat din text in i minsta detalj. Fantastiskt. Ska bli spännande att se slutresultatet. Avundas din kunskap, men ska inte fälla några tårar utan bita ihop och följa ditt exempel 🙂

    • Hanna Höglund skriver:

      Tack! Jag hoppas att resultatet är därefter. När jag hade satt punkt så att säga, kände jag mig faktiskt lugn. ”Nu kan jag inte göra mer. Jag tycker om vad det har blivit.” Den känslan höll tyvärr inte i såg så länge och jag är på sätt och vis glad att jag har deadline och inte kan fortsätta pilla i oändlighet. Enough is enough. Tolv år får liksom räcka.

      • oskaredvinsson skriver:

        Hehe, ja, 12 år får banne mig räcka! Känner igen mig, man måste släppa taget någon gång. Folk blir faktiskt förvånade när jag säger att jag skrivit på boken i 3-4 år. Hur mycket tid har de själva egentligen, börjar man ju undra. Följer med spänning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s