Det är den dåliga enprocenten vi fastnar vid

porträtt anna1Jag har hört andra författare prata om detta – att en dålig recension kan ta udden av många bra – men när det händer en själv är det som om tiden står stilla.

Det har gått en och en halv månader sedan boksläppet och i stället för att googla boken tiotalet gånger per dag, slinter fingrarna bara några gånger per vecka på tangentbordet. Det relativt nya fenomenet bokbloggar är en fantastisk grej. Som debutant, särskilt på ett mindre förlag, går det inte att räkna med att de största tidningarna ska recensera ens bok, vilket är förståeligt efter att ha läst Lotta Olssons generösa inlägg om arbetet som kulturrecensent på DN. Knappt ens de mindre. Då finns bloggarna där! Jag har redan fått så många fina recensioner av bokbloggare att jag vid flera tillfällen varit tårögd. De som har förstått kärnan, essensen, i boken och vad den egentligen handlar om. Som berömmer driv och tempo och säger att jag har ett fantastiskt språk. Som hoppas att boken blir översatt till engelska eftersom jag är en minst lika bra feelgoodförfattare som mina anglosaxiska författarkollegor. En sådan sak kan nästan stiga en åt huvudet.

Men en dag när jag googlar Tills kärleken skiljer oss händer det förstås. Det oundvikliga. Det som säkerligen händer alla författare någon gång. Men kanske är första sågningen speciell, jag vet inte, men när jag får syn på den – stannar jag upp, stelnar, och tiden står förstås inte still, det gör den aldrig, men jag är blixtstilla. Kan nästan inte andas. Jag förstår direkt att det är en dålig recension. Personen river och sliter i intrigen och i karaktärerna. Skär sönder Tills kärleken skiljer oss bit för bit. Maler ner den tills det knappt finns något kvar, och jag tänker hela tiden att jag ska sluta läsa, men det kan jag förstås inte när jag väl har börjat.

Orden blixtrar framför ögonen, och jag blinkar febrilt med ögonlocken, men till slut kan jag inte hålla mig längre och börjar storgråta. Kanske överreagerar jag, men det är känslosamt att ge ut en bok, och den här recensionen blir på något sätt den utlösande faktorn som får mig att släppa ut all spänning som jag burit på de senaste månaderna. Jag gråter av tacksamhet, av glädje, av ynnest att jag får göra det här, men mest bölar jag ändå av ilska och sorg över sågningen jag precis har fått. Jag snyftar bestämt till min man att jag ska sluta skriva. Det är jag med ens tvärsäker på. ”Det är inte värt det”, hulkar jag, ”aldrig någonsin, att må så här.” Alla fina omdömen ryker all världens väg och det enda som vibrerar i kroppen är denna dåliga.

Dagen efter har jag lugnat mig något. Jag ska nog fortsätta skriva i alla fall. Men visst är det konstigt att om vi får höra nittionio procent bra saker och en procent dåliga, är det oftast enprocenten som vi fastnar vid. Och det gäller inte bara böcker och recensioner, utan allt här i livet. Förbaskat sorgligt, eller hur? Och definitivt dags att göra något åt. Jag (ska försöka) börja nu.

Advertisements

Om Anna Lönnqvist

I am a Swedish feelgood writer. My first novel "Tills kärleken skiljer oss" was published in 2014. The sequel "Tjugo år till dig" was released in June 2016.
Det här inlägget postades i Anna Lönnqvist, Debut, Recensioner, Tills kärleken skiljer oss. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Det är den dåliga enprocenten vi fastnar vid

  1. Ping: Utan Jennys sågning hade det inte blivit någon TKSO | Debutantbloggen

  2. Johannes Pinter skriver:

    Usch vad jobbigt det är med dåliga recensioner! Har fått några stycken under min filmskapar-tid, och det tar alltid lika hårt (och jag kan efter många år fortfarande hysa agg till vissa recensenter som givit ens baby en extra orättvis och lustfylld nedsabling – det är sant!). Men man får bara lära sig att det är en del av skapandet.
    Jag väljer att se dem som eunucker: de vet jättebra hur det ska göras, men de kan banne mig inte göra det själv – poor them!

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Ja, det är verkligen jobbigt när ens baby sablas ned, men som du säger också en del av skapandet. Och rätt sorts kritik kan hjälpa en att bli bättre. Antar att man får se det så. 🙂

  3. Anna skriver:

    Jag förstår dig! Mitt första manus är just nu hos förlag och jag är inte direkt nervös inför att bli refuserad. Det händer ju de allra, allra flesta. Förstår dock att det känns riktigt tungt att få negativa recensioner. Tror att vi är många som måste lära oss att tro mer på positiv respons och inte tro att den negativa har rätt och de positiva har fel. Jag ser mycket fram emot att läsa din bok!

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Vad kul att du vill läsa min bok! Ja, det är så lätt att lyssna mer på negativ feedback än positiv, men antar att det är fråga om inställning, och att lära sig tänka annorlunda och nytt.

      Lycka till med ditt manus! Hoppas det går vägen och annars är det på’t igen bara och inte ge upp. *Håller tummarna.*

  4. Hanna Höglund skriver:

    Usch och fy, säger jag. Kan folk inte vara lite finkänsliga och förstå att boken har kommit till under stort arbete och med mycket själ? Inte? Vi får väl bli bättre på att ta det då, men jag lovar att jag kommer att reagera precis som du gjorde. Håll fast i dina många och fantastiska läsarrekationer istället, så gott du kan! Tänk att du redan fått så många.

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Ja, det gäller nog att vara lite hårdhudad när man håller på med det här, men det är svårt eftersom man lägger ner själ, hjärta och mängder med tid på det, som du också skriver. Kanske något man lär sig så småningom, att distansera sig lite … Och så gäller det förstås att vara oändligt tacksam över den positiva responsen. Det är jag verkligen!

  5. Johan Lindback skriver:

    Sågningar är någonting som kommer att hända alla författare förr eller senare. När man läser en sågning ska man dock ha i åtanke att man, sågningen till trots, faktiskt har lyckats passera över den skyhöga tröskel som det innebär att bli utgiven. Att läsa en sågning är ett bevis på att man faktiskt har lyckats med något, man har lyckats bli utgiven! Tänk så istället 🙂

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Det är så sant det du säger. Att ens ”få bli sågad”, innebär trots allt att man kommit en bra bit på väg. Och konstigt det där att man aldrig blir riktigt nöjd och kan luta sig tillbaka och njuta lite, utan istället ska haka upp sig över de få saker som är dåliga. Definitivt något jag måste jobba på. 🙂

  6. Kära Syster skriver:

    Jag tänker att så länge man känner så starkt för det man skrivit att det gör fysiskt ont när någon sågar i det, då ska man fortsätta skriva.

    /Anna

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Det har du verkligen rätt i. För det är precis så, när någon skär i det som ligger en nära gör det ont. Och sen får man lära sig att skilja på användbar kritik och kritik för att personen helt enkelt inte gillar och har en annan smak. Men det är lättare sagt än gjort …

  7. Det finns dåliga recensioner som är konstruktiva och som man faktiskt kan lära sig en hel del av och så finns det dåliga recensioner som handlar om att läsaren helt enkelt inte tyckt om berättelsen man skrivit. Jag brukar ta den första sorten i beaktande även om det svider, medan jag hoppas att de som skrivit den andra sorten ska hitta en bok som de gillar bättre.

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Det är helt sant! Självklart finns det bra dålig kritik om den är konstruktiv, och som kan hjälpa en att bli bättre. Den här recensionen var mer av den senare sorten, och kanske bör man då intala sig, som du skriver, att det finns mängder av andra böcker de kan läsa i stället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s