Klar för gott-ångest

IMG_4952En debuterande författare har per definition aldrig tidigare lämnat en text ifrån sig för att aldrig peta i den igen. Det är en ny upplevelse.

I vanliga fall när jag är klar med redigering ska texten skrivas ut och skickas till förlag eller läsas av betaläsare. Kanske tänker jag låta texten vila i två månader innan jag läser den igen och då, med färska ögon, kan godkänna min egen text för att skicka till förlag.

Inte konstigt då att min överväldigande känsla just nu är att jag vill låta texten vila. Jag är ju för nersyltad. Jag vill ha distans för att godkänna och bli lugn. Veta att jag gjort allt jag kan.

Men sådan lyx finns inte. Boken går till tryck. Korrekturläsningen måste ske före tryck. Jag måste släppa texten.

M å s t e  s l ä p p a  t e x t e n.

Aldrig visste jag att det var så svårt. Ogörligt nästan.

Jag frågade min tioåring om hon verkligen tycker att första boken är bra och inte bara tvåan, trean och fyran. Ja, den är bra, sa hon. Men är du verkligen säker på det? sa jag. Hon gav mig tonårsblicken och sa: Jag tänker faktiskt inte prata med dig om du ska vara så där negativ.

Det är rart. Det borde lindra. Men det gör inte det.

Allt jag kan tänka på är att människor som jag respekterar ska läsa den här boken nu. Det sker redan. De har stöttat och lyssnat på mig utan att ha en aning om de gillar boken eller inte och nu ska de läsa. Bilda sig en uppfattning.

Jag tror aldrig jag gjort något läskigare i mitt liv.

Jag vände mig till alfaläsarna och sa att jag börjar tro att det här med att ge ut en bok inte var en så smart idé trots allt. Kanske skulle det vara bättre om jag gav ut en bättre bok. Stormande sa de emot: säg inte så om boken vi älskar! Precis som min dotter alltså. Och ändå blir jag inte lugn.

Det är bara klar för gott-ångest, sa ena alfaläsaren. Du vet att man kan redigera sönder böcker också, eller hur?

Jo. Jag vet. Och när jag tog mig genom listan på sista småfixet, älskade jag boken. Förundrades över hur tajt den ändå är i all sin längd. Det är ju början på ett epos, en upptakt. Ingenting är slut när boken slutar, även om slutet är det bästa av allt. Spelreglerna har förändrats och Lianne blickar ut mot en okänd men spännande framtid. Världen är presenterad och karaktärerna har fått sina startpositioner. I tvåan kommer de alla vara ett par år äldre och därmed möta större motstånd och faror.

Boken är bra. Den ÄR det. Men jag var inte beredd på hur svårt det är att sätta punkt. För första gången förstår jag vad som menas med det folk säger, att böcker aldrig blir klara. Jag har aldrig hållit med om det förut, för jag har alltid känt mig klar när jag skickar till förlag – men då har jag ju alltid vetat att en redigeringsfas väntar före utgivning.

Fast jag har gjort allting rätt. Använt betaläsares respons och omskrivningar igen och igen, använt redaktör och redigeringshandböcker och gått igenom varje scen, varje stycke, varje mening, fras och ord. Jag kan inte göra mer. Jag borde nog inte göra mer heller. Men känner jag mig klar? Nej. Jag känner som Will i About a boy när han säger ”I knew that the song would not last forever. I knew it, but I could not feel it.” Jag vet det, men jag kan inte känna det.

Trots dessa känslor kommer jag ändå lämna över texten till korrektur. Alla vet att det är förbjudet att ändra något när boken gått till korrektur, för då smyger man bara in fler fel som ingen korrläser. Mina händer är alltså bakbundna och jag är dömd till att vara berättelsens åskådare för resten av livet. Vad folk kommer att säga om den tolvåriga Lianne kan jag inte längre påverka.

Anledningen till att jag brer på om detta är att jag var oförberedd. Trots samtal med författarvänner, trots års läsning på Debutantbloggen. Jag hade ändå inte fattat. Därför reser jag en extra varningsflagga för er, så ni ska veta när det blir er tur. Klar för gott-ångest kommer man inte runt.

Men det finns hopp. När ni läser detta är jag inte hemma. Jag har lämnat manus till korrektur och rest utomlands med min man. Släppt taget om både bok, barn, hem och jobb. Och jag vet att när jag kommer hem igen kommer där finnas pepp från betaläsare som fått förhandsläsa slutversionen och den tanken ger mod redan nu i förväg.

Uppdatering: Om ni vill veta hur jag kände när jag verkligen satt punkt och skickat till korr (och inte bara dagarna innan, när det här inlägget skrevs) så kan ni kika här.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Klar för gott-ångest

  1. oskaredvinsson skriver:

    Hehe, det är bara att släppa taget, inte mycket att göra. Blev för en stund sedan livrädd att jag avslutat Klubb Hjärta med en mening som är klockren kliché (kom inte riktigt ihåg), men som tur var så hade jag inte det. Men om jag hade det, så hade jag inte kunnat göra något åt det… Nu var jag elak mot dig, men jag lovar att känslan av att få boken i sin hand gör att alla tvivlen försvinner, det är trots att därför vi skriver, för att nå ut och bara sitta och slippa på detaljer.

  2. Johannes Pinter skriver:

    Usch, den där splittrade känslan. När man väl får släppa. Men samtidigt bara vill justera en liiiten grej till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s