Den stora lektörslakten

porträtt johannes2

Usch och ångest och fyfanihelvete.

Det är nog lika bra att lägga ner de vackra kyrkorna, tänkte jag när jag i veckan fick min lektörs utlåtande på manuset till ”Vackra kyrkor jag besökt”.

Hej Johannes! Tack för att jag har fått läsa ditt manus. Här är min respons. Den är relativt omfattande och hård.”

Så började det elva sidor långa responsbrevet från min lektör Karin Tidbeck. Karin är en författare som jag hyser väldigt stor respekt för efter den briljanta romanen ”Amatka” och novellsamlingen ”Vem är Arvid Pekon?” (som översattes till engelska under titeln ”Jagannath” och vann internationella fantastiskpriser under 2012-13).

Jag hade hoppats få ett brev där det stod typ ”Tack för ett fantastiskt manus. Det är några småjusteringar som behöver göras, i övrigt är texten helt felfri”.
Men tji fick jag.
Elva sidor.
Fulla av åsikter om saker som behöver rättas till för att boken ska bli bättre.
Och dessutom hela det satans manuset fullt av blyertsrättningar.

När jag började tänka klart igen kändes det som om jag fått en rak höger och däckat på stället.
Hur kan ett manus med så mycket saker att justera vara nåt att ha överhuvudtaget? Finns det NÅNTING av värde som gör att den kan motivera sin plats i bokhandelns hyllor?

När jag började bläddra igenom de elva responssidorna igen så lade sig den värsta svallvågen av ångest, och en viss spirande förtröstan tog dess plats. För jag upptäckte att jag mellan raderna kunde utläsa att själva grunden faktiskt inte var så fasligt dålig. Att helheten inte var så ohjälpligt urkass som jag först tolkat in.

Texten har ett engagemang och framåtdriv hela vägen igenom berättelsen, med starka bilder och stämningar. Den dramatiska strukturen fungerar som helhet, med väl avvägda actionsekvenser varvade med lågmälda partier som ger läsaren andrum. Jag som läsare uppskattar också att berättelsen inte är för lång – ingen seg startsträcka eller gäspframkallande efterspel.”

Så skrev Karin längre ner på förstasidan.
Och jag kände att det kanske inte var så mycket av slakt ändå.

VK lektör1

A slice of lektörskommentarer

Vad bestod då kritiken av?

Jag är inte van vid att få mina texter lektörslästa, men jag gissar att upplägget såg ut som många andra lektörsutlåtanden. Det var ett antal områden där saker inte fungerade, behövde tas bort eller justeras: Struktur. Handling. Världsbygge. Persongestaltning. Stilistik. Språk. Och på slutet lite blandade kommentarer kring allmänna saker för mig som författare att tänka på.

Det mesta låter jag stanna mellan Karin och mig/förlaget. Men några grejer som jag kan nämna är:

  • Språkmässigt finns det en del informativa passager som behöver ses över, som i nuvarande form bromsar upp och kan kännas lite för tungrodda. Ibland hoppar jag i tempus och perspektiv. Lite för mycket anglicismer. Och det finns vissa tics som jag måste lära mig av med (kommatering/semikolon-förvirring här och där; slarvigt användande av ”att” och ”så”; hattigt användande av ”man/de”).
  • Några större frågor kring de olika väsen som Valdemar möter.
  • Det manliga persongalleriet funkar bra, men det är lite sämre med det torftiga kvinnliga ditot. Den största kvinnliga karaktären (svenska kyrkans representant som hela tiden följer med ute på fältet) är i nuvarande skick lite för mycket en kvinnlig mjäkig schablon.
    Tack säger jag! Det var såklart inte min mening att ha för få och för schabloniga kvinnliga karaktärer, det bara föll sig så när jag skrev (sa han skamset). Jag är så glad att Karin observerade detta. Det kommer att ändras! Här kan jag avslöja att jag redan nu har planer på att göra henne till en lika mycket monster-asskicking badass som herrarna i gruppen – låt vara att hon som kontrast fortfarande klär sig och är väldigt kvinnlig till utseende och sätt. Lite Ellen Ripley/Alexia Tarabotti style.

Det finns mycket mer. Men det tar på krafterna att erkänna sina brister, så jag slutar där.

Nu när jag läst igenom kommentarerna för hundrade gången så har ångest och förtvivlan förbytts till lust och drivkraft.
Jag trodde först att jag inte skulle orka med om kritiken var för hård. Men jag har ändrat mig.
För det är ju så att det är bättre att den kommer nu än när boken väl är tryckt och färdig och ute i handeln. Då har man ingen möjlighet att ändra nånting.
Hur kämpigt det än känns (jag var ju klar med boken!) så är det bara att kavla upp ärmarna och ta itu med de tusen justeringarna. Jag kommer göra det med ett leende. För varenda justering jag gör så blir boken snäppet bättre.
Läsaren kommer inte märka skillnaden eftersom hon inte sett hur texten såg ut innan. Men hon kommer att känna det. Och det är så jag vill att det ska var.
Jag ställer höga krav på böcker jag läser – såklart ska läsarna kunna ställa samma krav på min bok!

Advertisements

Om Johannes Pinter

Författare, filmmanusförfattare, regissör, filmklippare. Det är roligt att vara en kreativ människa med flera strängar på lyran!
Det här inlägget postades i Johannes Pinter, Lektör, Vackra kyrkor jag besökt. Bokmärk permalänken.

23 kommentarer till Den stora lektörslakten

  1. Ping: Resan mot Vackra kyrkor 2.0 | Debutantbloggen

  2. Ping: Utan Jennys sågning hade det inte blivit någon TKSO | Debutantbloggen

  3. Ping: Enkät: skrivartics | Debutantbloggen

  4. Hanna Höglund skriver:

    Jag är jätteglad att alla skriver så smarta och peppande grejer för då kan jag kosta på mig att säga: stackare. Förstår att det sved ordentligt en stund, och det måste det få göra. För övrigt håller jag med alla andra. Go!

    • Johannes Pinter skriver:

      Tack Hanna, det behövdes 🙂 Svedan är som solbränna, det är jobbigt ett litet tag medan det är rött och svider, men sen övergår det till en fin vacker solbränna som man kan stoltsera med! Glad midsommar alla bloggare och läsare!

  5. Johan Lindback skriver:

    När man får hårda lektörsomdömen ska man alltid tänka på att lektören bara påpekar de brister och problem som läsarna själva kommer att upptäcka i nästa skede. Och då är det ju faktiskt bättre att _en_ lektör hittar felen än att hundratals läsare hittar felen istället.
    Det kan kännas hårt, men förhoppningsvis utvecklas man så pass mycket att man inte upprepar samma misstag i nästa manus. Och då är det ju faktiskt värt det.

    • Johannes Pinter skriver:

      Klok aspekt på det hela: bättre att en ser alla felen, än att jättemånga gör det! Och som du säger så borde man bli åtminstone lite bättre manus för manus.

  6. skymningssang skriver:

    Sedan får man inte glömma bort hur fantastiskt det är att någon har lagt ner så mycket tid och fördjupat sig så mycket i din text – dessutom med syfte att få den bättre!

  7. Johannes Pinter skriver:

    Åh! Upptäckte just ett litet hjärta mitt i texten; Karin har gjort små hjärtan här och där vid saker som hon gillar extra mycket! Det är pepp det, mitt i all kritiken!

  8. Carola skriver:

    Att ta kritik är en träningssak. Det är lätt att bara se det negativa till en början men efter betänketid och särskilt som i mitt fall, när jag genomförde ändringarna insåg hur mycket starkare och bättre texten blev – då var det en enorm kick. Min lektör gav mig rådet att ändra berättarperspektivet från första till tredje. Motståndet var stort länge (mest pga av manusets omfattning) men jag litade ändå till fullo på hennes argument och jag ångrar inte en sekund att jag gjorde som hon sa.

    • Johannes Pinter skriver:

      Wow, från första till tredje person är ett väldigt stort ingrepp! All heder åt att du inte struntade i det trots att det kändes motigt. Och din känsla efteråt förstärker det jag också tror – har man gett sig in i lektörsgrottan så kan man inte backa ut igen. Det är bara att brottas med björnen tills man har den på rygg!

  9. Charlotte skriver:

    Hej Johannes! Mäkta intressant att läsa om ditt arbete. Jag sitter också med ett lektörsutlåtande från fröken Tidbeck (en kvinna jag f ö högaktar) och även om jag väl inte alls spelar i samma liga som du, så undrar jag: hur mycket tid beräknar du lägga ned på att arbeta med ändringarna?

    Trevlig midsommar!

    • Johannes Pinter skriver:

      Hej Charlotte. Grattis till att ha fått jobba med Karin! Till att börja med: vi kanske mycket väl spelar i samma liga du och jag 🙂 Sen: vet faktiskt inte hur mycket tid jag kommer lägga ner på ändringarna. Tills jag är klar antar jag 😉 Hur mycket det är vet jag inte. Kanske kan vara ett ämne för kommande inlägg.

      • Charlotte skriver:

        Haha, det svaret var liksom givet, men jag tänkte mer: har du någon plan? Jag gissar att du har NÅGON form av begränsning. Två månader? Heltid eller deltid? T o m sista oktober ska allt vara färdigt och då ska jag jobba med det tio timmar i veckan? Eller: Jag gör det när jag får tid och tillfälle och det får ta den tid det tar, även om det tar ett år? Typ så.

        • Johannes Pinter skriver:

          Jo, nån gång i augusti måste jag bli klar. Och hellre tidigare än senare. Jag kommer att försöka gå upp tidigt och arbeta förmiddagar med ändringarna. Skulle det behövas får jag väl snika till mig ännu mer tid nån kväll här och där.
          Det roliga med detta till skillnad från att skriva nytt är att man vet nästan exakt vad man ska skriva här, texten har en tydlig plan (även om man så klart måste tänka till här och där för att få till det).

  10. oskaredvinsson skriver:

    Gött Johannes! Det gäller att ta tag i det. För varje justering blir det en bättre bok OCH du blir en skickligare författare. Det går aldrig att bli fullärd!

    • Johannes Pinter skriver:

      Så är det Oskar. Det vore i och för sig rätt coolt att vara helt fullärd, så att man liksom kunde skriva utan att det blev några fel. Men tills man kommer dit får man bita i det sura äpplet och anlita duktiga lektörer istället 😉

  11. Ping: Mannen som överlevde manusslakten | Brita's Holiday Village

  12. Ethel skriver:

    Förstår att det blev en chock först. För mig funkar det alltid så med kritik. Jag måste få distans, känna in, sen kan jag ta itu med det. Och inse att kritiken var berättigad.

    • Johannes Pinter skriver:

      Precis. Att få distans är nog nyckelordet – att inte låta den första känslan styra. Och att försöka inse att man inte bemästrar det hela till fullo. När man skrivit typ 10 böcker kan jag tänka mig att lektörsutlåtandena blir betydligt snällare och mindre i omfång. Men tills dess är det bara att bita i det sura äpplet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s