Klyschigt värre

porträtt åsa1 Den här sommaren jobbar jag på en tredje klassens sylta som kock/servitris/diskplockare.

Hoho… Syltan=mitt hem. Kul va? Jag kom på det när jag tog en tallrik med rester av havregrynsgröt på sonens rum och på väg mot köket (en mycket kort sträcka) med van hand svepte med mig tre glas samt en grön blomformad plastallrik från IKEA. Jag tänkte att det var en kul inledning på veckans blogginlägg.

Sedan tänkte jag igen. Hur många sommarkrönikor/blogginlägg genom årtiondena måste inte ha inletts med just detta? Det är en klyscha. För att det är sant. (Vilket också är en klyscha). Ännu ett tankevarv och jag kom fram till att det är okej att använda sig av en klyscha om man är medveten om det. Detta: ”men jag är medveten om det” är också det en klyscha och något som kan ursäkta snart sagt allt från cykelstöld, skattesmitning och mansgrisighet i största allmänhet. Dock finns det en viss sanning i det. Toleransen från omgivningen blir något högre om personen i fråga åtminstone vet om att denne är en skitstövel, med det lilla tillägget att personen också förväntas jobba lite med att förändra sig. Medvetenheten gör det lite mer uthärdligt.

Jag klyschar på. Livet är en klyscha, i den meningen att det mesta som händer en har hänt rätt så många gånger förut i olika konstellationer och varianter. Åtminstone om man delar ungefär samma livsvillkor och befinner sig i ungefär samma del av världen. Man hör det hela tiden. När folk gör som man brukar göra.

”Åkte hon in till BB och födde barn? Gud så klyschigt!”

”Har han köpt hund? Ameh guuud så klyschigt!”

”Äter de mat? På tallrikar? Klyschigt.”

De flesta filmer bygger på klichéer. Det vet alla som genomlidit åtminstone en manusskrivarkurs. Det finns, vad är det?…sju historier som berättas om och om igen. Pojke möter flicka, problem uppstår, det löser sig. Hopplöst geni/looser får sparken, meteor hotar att krossa jorden, geni/looser får tillbaka jobbet men nu som timanställd och räddar världen. Och fem till i den stilen.

Jag tänker på det när jag kollar ”My so called life” med sonen. Ni kommer ihåg den serien va? Sent nittital, med Claire Danes spelar Angela Chase som tar sig igenom high school hopplöst förälskad i Jordan Catalano. Hursomhelst så händer det saker, sägs repliker, tänks tankar och man sitter där och känner ”Precis så tänkte man”. Och detta måste ha sagts och gjorts tusen gånger tidigare, men aldrig så här och aldrig så bra. Mamman säger att Angela måste städa sitt rum och i nästa sekund mumlar hon, nästan för sig själv, ”Tror du att jag drömde om att bli den här tjatiga mamman.” En kliché. Som blir verklighet. För så blir man.

TV-serie som är precis hur bra som helst.

TV-serie som är precis hur bra som helst.

Så när du sitter vid din dator och funderar på din idé och den lilla rösten i ditt huvud säger: ”Jaa, fast är inte det där lite klyschigt?” Strunta i det. Allt är klyschigt. Allt har hänt och kommer att hända igen och igen.

P.S. Min favorit klyscha: ”Happy to hear that nothing worked out and everything got worse”, som ju mer är en travesti på en klyscha. En klyscha som är medveten om sin klyschighet.

Om asptjarn

Jag skriver. Både bok och sketcher. Emellanåt pluggar jag.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Klyschigt värre

  1. Kära Syster skriver:

    Skönt att du vänder på steken och byter perspektiv på klyschorna!

    /Anna

  2. Roligt inlägg, då livet är lite sådär lagom klyschigt och stereotypt 🙂 Har förresten läst din härliga bok om Emmanuel nu och kan bara tacka för den mycket roande läsningen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s