Enkät: skrivartics

Alla har väl sina egna ovanor och skrivartics som brukar bli speciellt tydliga framför allt när den första versionen av en text skrivs. Har debutantbloggarna möjligen några sådana tics?

porträtt anna1

Anna Lönnqvist

Har du något skrivar-tics?
Oja! Som om, med ens, knappast, särskilt … osv. Jag har några stycken ord och uttryck som jag får jobba på att ändra och stryka i redigeringsläget. Fast efter den omfattande redigeringen av Tills kärleken skiljer oss tror (hoppas) jag att jag blivit bättre på att undvika en del av mina skrivar-tics redan när jag skriver råmanus.

porträtt oskar1

Oskar Edvinsson

Har du något skrivar-tics?
Ja, alla adverb som finns. Som gillar jag också för mycket. Sedan är jag lite svag för snärtiga avslut, att alltså avsluta en mening/ett stycke med en poäng. Herregud, det finns hur mycket som helst egentligen. Om man lär sig något nytt, och tycker om det man precis har lärt sig – kan vara ett nytt ord, ett nytt sätt att gestalta, etc. – så tenderar jag att överanvända detta.

porträtt johannes2

Johannes Pinter

Har du något skrivar-tics?
Jag fick svart på vitt av min lektör häromveckan vad jag har för tics (och skrev om det här). I ”Vackra kyrkor jag besökt” har t.ex lite för mycket anglicismer, kommatering/semikolon-förvirring här och där, slarvigt användande av ”att” och ”så”, och hattigt användande av ”man/de”.
I början, i mina första noveller, skrev jag ut rätt mycket serietidningsljud som ”bam” och ”pang” och andra kul uttryck. Jag har ibland en tendens att överanvända ordet ”då” när jag ska skriva överraskande scener (men jag använder ordet ”plötsligt” väldigt sparsamt och till speciella tillfällen). Sen använder jag ofta komman före ”och” eller ”men”, och det har jag fattat kan uppfattas fel, men samtidigt säger andra att det är helt okej.

porträtt åsa1

Åsa Asptjärn

Har du något skrivar-tics?
Ja, det blir man pinsamt medveten om då en redaktör har gått igenom ens text. ”Ju” överanvänder jag. ”Gällt” förekommer orimligt ofta. Säkert ordet ”man” också. Usch, det är jobbigt att tänka på…

 

porträtt hanna2

Hanna Höglund

Har du något skrivar-tics?
Måste jag verkligen avslöja det? Då kanske alla stör ihjäl sig på det sen när ni läser boken.

Jag har en enorm förkärlek till stilgreppet zeugma, som innebär att man kombinerar två uttryck som inte alls hör ihop, tex: Hon tog barnet i handen och bussen till centrum/Hon tappade både hakan och boken. Jag behöver inte ens tänka efter, det där zeugmat smyger sig in lite här och var. Detsamma gäller antiteser. De bara sprutar ur mig. Sen gillar jag konjunktiv. Jag tycker det är synd och skam att den svenska konjunktiven håller på att dö ut och försöker därför dra mitt strå till stacken för att den ska få leva kvar. Men jag gjorde en ändring faktiskt i manus, precis före korrektur. En ändring som gjorde lite ont i hjärtat, men som gjorde texten mer begriplig. Jag tog inte bort vore, men jag förenklade meningen lite så att barn har en chans att förstå.

Det här inlägget postades i lördagsenkät. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Enkät: skrivartics

  1. oskaredvinsson skriver:

    Hej, tack för att du läser bloggen. Jag ska försöka svara så gott jag kan, men de andra kan säkert svara bättre än jag och kan fylla i om de har möjlighet. När det gäller adverb så hänger det ihop med en avsaknad av gestaltning. Man brukar säga att en text mår bättre om den inte är så beskrivande, utan istället gestaltar. Ett enkelt exempel på beskrivning: Han sprang fort. En gestaltning kan istället vara: Han vann springtävlingen. Skillnaden är att man in det andra exemplet låter läsaren själv avgöra om ”han” är snabb, eller inte – ibland nästan omedvetet. I slutändan handlar det om att inte skriva läsaren på näsan, det är inte alltid kul att läsa en text där allt beskrivs för dig, läsaren behöver helt enkelt lite utmaning för att uppskatta texten. Adverb och adjektiv tenderar att användas vid beskrivningar, och därför kan det vara bra att kolla dessa för att avgöra om texten mår bättre av en gestaltning istället för beskrivningar som ”han var snäll”, ”hon skämdes”, etc. Det är många gånger bättre att berätta för läsaren om en händelse där ”han” var snäll, eller hur ”hon” beter sig när hon skäms, och sedan låta läsaren avgöra om ”han” är snäll, eller ”hon” skäms. Hoppas du blev klockare på detta lite röriga svar.
    Din andra fråga kan jag bara svara för mig själv. Jag tyckte inte det var så jobbigt, utan inser att både förlag och korrekturläsare är erfarna och duktiga personer med oftast bra omdöme. Det är jätteviktigt att ta åt sig av åsikter när man väl får några, för oftast ligger det något i det. Dessutom kan man tro att man är hur bra som helst på att skriva, för att sedan dissekeras av ett proffs och inse att skrivande är som allt annat, det krävs lång tid och mycket övning för att bli bra.
    Ha det bra och lycka till med skrivandet!

  2. Mönsteråsbloggar´n skriver:

    Tack för en synnerligen intressant blogg som både inspirerar och väcker tankar. Två saker förundrar mig dock. 1. Varifrån kommer aversionerna mot adverb? 2. Jag funderar på hur det känns när lektörer/förlag har synpunkter på innehållet utöver rent språkliga felaktigheter. Personligen skulle jag nog ha svårt att acceptera att andra petar i min text allt för mycket. Nå, det har ni kanske redan skrivit om. Jag har inte hunnit läsa alla gamla inlägg. Men ändå..tack för intressanta inlägg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s