Filmmanus 1: formatering

porträtt johannes2

Jag har arbetat hela mitt vuxna liv inom film- och tevebranschen, som regissör, klippare, fotograf.
Och filmmanusförfattare.
Filmmanus var mitt skrivmedium innan jag började med prosa (som jag skriver lite om här).

Förutom en bunt egenhändigt producerade kortfilmer, så har jag bland annat arbetat med manuset till Roslund & Hellströms thriller ”Odjuret” för SVT; actionfilmen ”Skills” som jag själv regisserade; den amerikanska filmen ”Pathfinder” som var en remake av norska ”Vägvisaren”; en norsk skräckteveserie kallad ”Riggen” (som dock aldrig lämnade manusstadiet); ca tio drafts (arbetsversioner) av thrillern ”Accident man” (efter en egen originalidé) åt ett svenskt produktionsbolag som inte heller den blev av; och nu senast en episod i den kommande episodskräcklångfilmen ”Faust 2.0” (både manus och regi) som kommer på bio och video i höst.

Under ett antal år hade jag en manager och en agent i Los Angeles efter att jag regisserat rysaren ”Sleepwalker” år 2000. Tillsammans med min gode vän och dåvarande parhäst Johan Brännström (som skrev ”Sleepwalker”) åkte jag över ett antal gånger till Hollywood för att gå på möten och sälja in oss att arbeta på olika produktioner.
Dock blev ingenting av i slutänden, så med tiden avvecklade jag managern och agenten och Hollywooddrömmarna.

Men manusskrivandet har jag kvar i ryggmärgen. Under sommaren har jag därför tänkt skriva en serie inlägg som fokuserar på det där med att skriva filmmanus.
Jag vet att det finns många författare där ute som skulle vilja prova på att omvandla sina romantexter till filmmanus, men som inte riktigt vet hur eller i vilken ände de ska börja. Förhoppningsvis kan de få en liten kick i baken och få kontroll över sin filmmanusdröm under hösten.

Rutinerade filmmakare kanske inte kommer att lära sig så mycket av dessa inlägg, men det är inte meningen heller – tanken är att dessa ”lektioner” är för de romanskrivande människor som ännu inte har så mycket insikter i filmmanusskrivande.

Det finns vissa likheter och en hel del skillnader mellan att skriva en roman och att skriva ett filmmanus.

Båda är såklart baserade på en välturnerad intrig och intressanta karaktärer.
Gestaltning är en oerhört viktig ingrediens, på film dock snäppet viktigare, då du där helst inte bör förmedla exempelvis viktiga karaktärsdrag genom att låta någon säga det, utan det måste visas i bild.
Texten i en roman är tänkt att läsas av alla de människor som köper boken, medan ett filmmanus egentligen bara är ett mellansteg i produktionen och inte ska läsas av någon annan än de som jobbar för att filmen ska hamna på duken eller teveskärmen.

Den allra största skillnaden är såklart bilderna: medan du med en bok kan måla upp bilder för folks inre, så ska filmmanustexten på papperet omvandlas till bilder. Detta gör att vissa saker helt enkelt diskvalificeras i ett filmmanus: du kan inte förmedla en karaktärs tankar, eftersom man inte kan film vad folk tänker.
Visst, man kan ha en voiceover, men det är inte att föredra, om man inte gör de som en smart eller tematisk berättarkomponent (noir-thrillers brukar t.ex ha den desillusionerad deckarens trötta röst på ljudspåret).
Oftast brukar dock en voiceover vara en slapp lösning av en filmmakare som inte kom på hur han skulle förmedla infon ”filmiskt”.
”Filmiskt” är för övrigt en term som kommer att förekomma här då och då: att berätta ”filmiskt” betyder att man förmedlar en sak på ett visuellt sätt, på ett sätt som gör att publiken kan ”läsa” syftet med en bild eller hur en scen läggs upp utan att det förtydligas med kompletterande faktainfo i röst eller grafisk text.

Vad som är betydligt lättare på film är att det visuella inte behöver beskrivas när det väl hamnar på duken. I en bok har du inga andra hjälpmedel att beskriva en plats eller sak än dina ord. I ett manus kan du inte lägga en sida på att beskriva detta, utan det gäller att hitta en kort och snärtig information eftersom det på filmduken omedelbart kan ses av publiken.
Som okänd filmmanusförfattare vars verk ska läsas kritiskt av potentiella producenter har du här en nackdel gentemot exempelvis en känd filmare som skriver sina egna manus och redan har kontakt med en producent: du måste med få ord skapa rätt stämning och beskriva det som syns så att producenten inges rätt känsla. Den kände filmaren kan antyda känslor och stilar, eftersom producenten vet hur han tänker utifrån tidigare alster.

Längden på en roman brukar variera mellan 250 och 400 sidor. Ett filmmanus är mellan 90 och 120 sidor, där man kalkylerar en sida per minut. Så det går onekligen snabbare att skriva ett filmmanus.
Men det är ju vedertaget att ju färre ord en text har, desto tyngre väger varje ord. Du måste alltså vara kort och koncis och väldigt precis när du skriver ett filmmanus, något som kräver viss rutin, men övning ger som bekant färdighet.

En grundläggande del av filmmanusskrivandet är formateringen.

Filmmanustexten flödar inte bara på som i en roman, det finns vissa upplysningar som behöver sprängas in kring scenerna. Manuset ska som sagt inte läsas av någon annan än de som arbetar med filmen, så det kan innehålla en massa fakta och ha en formatering som skulle störa den vane romanläsarens läsrytm.
Exempelvis behövs det upplysas om vilken plats en scen utspelas, om det är utomhus eller inomhus och när på dygnet det är. I en romantext flätas såna saker in i texten, medan man på film omedelbart kan se i bild var och när personerna är, vilket gör att man upplyser om det i torra fakta i scentextens inledning.

Hur formateras ett filmmanus då? I filmbranschen används vissa speciella program som har formateringarna förinställda. Den som inte har ett sådant program måste kanske använda sig av Word, vilket också funkar bra.

Här är en skärmdump från manuset ”Accident man” som jag arbetade på för fem år sedan. Här finns alla de beståndsdelar som behöver vara med för att manuset ska vara komplett.

filmmanus formatering

Låt oss gå igenom delarna uppifrån och ner:

Scenrubrik – berättar fakta om tidpunkt och plats för scenen. Den här scenen utspelar sig inomhus (INT står för interiör), i ett krematorium, dagtid.

Övergång – används sällan eftersom det ofta klipps till en ny scen. Det är en teknisk beskrivning, dvs att man med manuset säger åt filmmakarna hur man ska gå in i en scen, i det här fallet att man tonar upp från svart. Brukar inte alltid uppskattas av filmmakarna – ofta löses såna saker under klippningen, där man kan känna om en toning stämmer överens med tempo och stämning i scenflödet, eller om ett rakt klipp passar bättre. Därför kan man gott strunta i att ha såna här anvisningar om man inte har en genial tanke med det.

Action – har ingenting med filmens genre att göra, inte heller är det nödvändigt att det händer en massa (det kan lika gärna vara beskrivningen av en person som ligger i en säng). Det är ”brödtexten”, scenens händelsebeskrivning. Det kan vara bra att då och då ”lufta” actiontexten med att göra nya stycken – tänk på det som att du ”klipper upp” filmen genom att göra ett nytt stycke när något nytt sker. Ett filmmanus består till allra största del av action.

Karaktär – namnet på den karaktär som säger repliken

Tekniskt förtydligande – används inte heller speciellt ofta. O.C. i det här fallet betyder ”Off Camera”, dvs att personen som säger repliken inte syns i bild när han säger den. Såna här saker ska heller inte läggas med om det inte finns ett syfte med det, eftersom även såna saker brukar lösa sig i klippningen – först där bestämmer man om man vill låta den talande personen ligga i bild eller om man ska ligga på den som lyssnar. I just det här fallet är min tanke att personen som talar inte ska vara i bild, eftersom jag vill att publiken inte ska lämna  huvudpersonens känsla.

Replik – det som karaktären säger

Parentes – används heller inte så ofta, eftersom det anses vara en anvisning hur man tycker att en skådespelare ska säga sin replik. Det brukar sällan uppskattas av skådespelarna, som själva eller tillsammans med regissören vill komma fram till vilken sinnesstämning som gäller i scenen, och därmed hur repliken ska sägas.

Om man tittar på exemplet ovan så ser man att de olika raderna börjar på olika avstånd från vänstermarginalen.
Det är en förinställd inställning i det program (Final draft) som jag brukar använda. Om man ska skriva i Word har jag dock testat mig fram till följande inställningar för att få manuset att likna ett ”riktigt” filmmanus (jag använder PC, så Mac-människor får leta upp motsvarande inställningar på sin dator):

  • Använd typsnitt Courier New, storlek 11 p.
  • Välj radavstånd 1,5, och 0 (noll) som avstånd vid Retur.
  • Ställ in tabbarna (under Sidlayout > Stycke, klicka på knappen ”tabbar…”) på standardavstånd 1 cm.
  • Väl sen dessa tabblägen för de olika elementen: tabbläge ”o” för både scenrubrik och action, ”5” för karaktär, ”4” för parentes, ”3” för replik och ”10” för övergång. Alternativt kan man specialdesigna egna tabbar för exakta dessa punkter.
  • För att det ska bli så luftigt som filmmanus brukar vara så kan man göra en extra blankrad före och efter scenrubriken och före och efter varje replik.

Scennummer är bra att ha såklart, men eftersom man brukar lägga till och ta bort scener lika ofta i filmmanus som när man skriver vanliga manus, så är mitt förslag att vänta med numreringen tills man är nästan klar och allting sitter där man vet att det ska vara.

Lycka till!

Om Johannes Pinter

Författare, filmmanusförfattare, regissör, filmklippare. Det är roligt att vara en kreativ människa med flera strängar på lyran!
Det här inlägget postades i filmmanus, Johannes Pinter. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Filmmanus 1: formatering

  1. Mattias skriver:

    Tack! Mycket intressant och dessutom fullt av matnyttig konkretion. Detta ska studeras och studeras igen. Mina berättelser startar ofta i bilder och dialogfragment. Ska bli spännande att testa filmmanusformen.

  2. Tommy Söderberg skriver:

    Mycket intressant inlägg!

  3. oskaredvinsson skriver:

    Sådär ja, då var man redo för att skriva ett filmmanus. Hyffsat genomgång av ämnet får man säga. Gillar att Faust ska komma ut på video i höst, lite lagom omodernt sådär 😉

    • Johannes Pinter skriver:

      Ja, bara tuta och kör Oskar!
      Och Faust-myten blir aldrig omodern – den behöver bara kläs i en modernare kostym än sitt original 🙂

      • oskaredvinsson skriver:

        Hehe, det var inte så jag menade. Reagerade bara på att den ska komma ut på ”video”, för mig är video VHS, är tveksam till att ni ska ge ut den på VHS. Men det kan vara min terminologi som ställer till det. Gillar det skarpt om ni faktiskt ska ge ut på VHS, ett bortglömt medium, som jag sett mycket bra på. Men jag tror inte det, eller?

        • Johannes Pinter skriver:

          Med vinylskivans revival vore det kanske en kul idé med VHS 🙂 Jag använde mest främst uttrycket ”video” eftersom det blev för långt att skriva både DVD och Bluray. Men nu har jag skrivit långt mer än det i detta svaret, så i det långa loppet förlorade jag många nedslag på mitt val 🙂

        • oskaredvinsson skriver:

          Men det var roligt så länge det varade 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s