Novellsöndag

Idag är det dags för den första novellen av tio som ni kommer kunna ta del av här på Debutantbloggen på söndagar hela sommaren. Dagens tematik är Efter undergången, och novellen är skriven av Alvinda M Hall. Kommentera gärna i kommentatorsfältet.

Och intet är längre till av det som har varit. Askan ligger gråsvart och jämn. Klagoskriken har tystnat, bränderna har slocknat, fåglarna flyger inte längre.

En gång var jorden täckt av vatten, då väntade han vaggande på det eviga havet. Nu finns inte någon ark, inga människor, inga djur. Bara en ensam osalig vandrare sätter fotspår efter fotspår i askan, len som sammet mellan tårna. Avtryck i dödsskuggans dal. Tystnaden är tät, ett och annat avskalat naket sticker upp här och där. Former som skuggor av minnen om något oklart som en gång var. Nu är intet längre.

Vandraren kröker sig samman när hungerns kramper river igenom muskler och organ. Faller samman på marken. Över axlarna hänger rester av en kappa. Ena näven i fickan håller hårt om en skrynklig påse. Vandraren tar sig för, handen grå av aska. Stödjer sin magra kropp, reser sig långsamt och darrande. Fortsätter ännu en tid. Han visste en gång vad han hade som mål. Kände sin plats och sitt uppdrag. Nu vandrar han ensam och vet intet mer. Bara fingrarna kröker sig om påsen.

Vandraren hör sig själv leva. Dunka, dunka, blod som pumpas runt motvilligt och segt. Andas, lyfta fot, andas, lyfta fot. Ögonen är torra, de sista tårarna föll i någon svunnen urtid.

Ingen tanke finns längre kvar. Döden, befriaren har hämtat allt och alla. Intet blad, intet kryp, intet vindpust. Bara ett hjärtas sista tunga slag. En kropp som andas tungt. Luften står stilla och svider och bränner utsida och insida. Tidens sista sandkorn rinner ut.

Ännu fortsätter benen att lyfta sig från marken, men om kort ligger Vandraren hopkrupen och skakar som den enda rörelsen i alltet. Handen runt den skrynkliga påsen, hårt knuten. Det är så torrt, så stilla.

Vandraren rör sin lediga hand, rotar med stela fingrar i askan. Då återvänder till honom en sista gnista av liv, ett jordens sista krafttag. Han reser sig på knä. Släpper taget om den värdefulla påsen och gräver med bägge händer. Ner under täcket av aska, ner i den torra jorden, bökar fram et litet stycke jord och drar ur den ena fickan fram en skrynklig påse. Skälvande händer häller ut innehållet. Skuffar över lite torr jord. Vandraren andas ut en sista gång och blir ett med landskapet.

Sedan kommer regnet.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Novellsöndag

  1. Charlotte skriver:

    Jag gillar texten starkt, den är enkel och vacker samtidigt som den är svår och hemsk. Något poetisk skulle jag också kalla den. Talar/skriver du egentligen på…norska? Då är ju en text på svenska ännu mer imponerande. 🙂 Fortsätt skriva!
    Jag håller med Ethel om det där med påsen i slutet. Sedan hakade jag upp mig på ordet ”intet”, vilket är ett ord jag verkligen uppskattar, men här återkom det litet för ofta.
    Ett par andra saker jag fastnade vid är: ”Tystnaden är tät, ett och annat avskalat naket sticker upp här och där.” Där känns det inte som att första och andra delen av meningen egentligen hör ihop.
    ”Vandraren tar sig för, handen grå av aska.” Tar sig för…magen kanske? 🙂

    • Alvinda skriver:

      Tack. Tja, bägge delar. Jag har bott största delen av mitt liv i Norge och bor nu i Arvika, men norskan hänger sig kvar. 🙂 Dina råd är konkreta och logiska, jag ler och bockar, Nickar och niger. Eh, Tackar och bockar. 😉

  2. Kära Syster skriver:

    Imponerande hur du lyckas använda så stora ord utan att det blir svulstigt. De abrupta meningarna väger upp. Snyggt! Hade gärna sett ett ordentligt gestaltat parti i andra halvan som fick exemplifiera och förtydliga och därmed ”styra” lite över läsaren för att säkerställa att läsaren är på rätt spår när slutet kommer. Som är rätt fantastiskt. Tack för att du delar med dig av ditt skrivaruniversum! Ser fram emot att läsa fler texter av dig!

    /Anna

    • alvinda skriver:

      Jag ska läsa igen och tänka på det. Det var en ide jag hade att texten skulle passa in på en A4 sida. Men lite mer gestaltning kunde nog gå i alla fall. 😉

  3. Gunilla skriver:

    Starkt, suggestivt, målande. Det abrupta sista orden som ger ett hopp om nytt liv, som stark kontrast till resten av innehållet….fortsätt att skriva du!

  4. Ethel skriver:

    Mycket vacker text. På något subtilt sätt svävande, fast starka och lugna ord, trots dramatiken i scenen. En jätteliten detalj, kanske, ändock viktig, tycker jag (som inte är någon expert). På slutet:

    ”…drar ur den ena fickan fram en skrynklig påse. Skälvande händer…”

    Läsaren har under textens gång förstått att påsen inte är bara ”en påse”, utan att den innehåller något, t.ex. frön som mannen lyckats bevara. Alltså, lika med att läsaren känner till påsen sen tidigare. Svårt att förklara. Men ett förslag, även för att ordet ”påse” inte upprepas:

    ”… och drar till sist upp den ur fickan. Skälvande händer häller ut innehållet”.

    Nå’t sånt :-).

  5. vindalv skriver:

    Min förste publiserte tekst. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s