Novellsöndag

Idag är det dags för den andra novellen av tio som ni kommer kunna ta del av här på Debutantbloggen på söndagar hela sommaren. Dagens tematik är Antihjälten, och novellen är skriven av Anders Lignell. Kommentera gärna i kommentatorsfältet.

Alter ego

För att skona sig själv hade han förträngt offrens ansikten och begravt dem som ett

avlägset minne. Några av dem hade gått en kvalfull död till mötes – torterats och

förnedrats innan döden kom som en befriare. Med andra hade han gjort processen

kort.

Det var fortfarande behagligt varmt och en blänkande gata av solljus spelade

över vattenytan. Han såg hennes huvud guppa därute bland vågorna, och han

lekte med tanken att ta av sig naken och kasta sig i havet och simma ut till henne.

Det stannade vid tanken och han framkallade istället minnet av deras första möte:

Det var bara en vecka efter beskedet, vid en tidpunkt då han gett upp och

bestämt sig för att det var lika bra att avsluta allt. Han hade för första gången

besökt en av sina kvarterskrogar för att döva ångesten med ett par glas, och

därinne hade han lagt märke till henne direkt.

Kvinnan bakom bardisken var verkligen en skönhet, dessutom begåvad med generösa former

som skulle få vilken man som helst att stirra. Det rågblonda håret ramade in ett hjärtformat

ansikte med varma, bruna ögon som matchade den leende munnen.

Hennes uppenbarelse fick honom att känna sig obekväm och han kände hur

han rodnade, när han insåg hur lätt han gled in i sin låtsasvärld av kurviga kvinnor

och manliga män.

I ett desperat försök att få situationen under kontroll hade han beslutat sig

för att förvandlas till den sorglöse Ted Gordon, mannen som klarar alla situationer

och som gärna förför alla de kvinnor som dyker upp i hans väg. Vad skulle Gordon

ha sagt i hans situation?

”En sexa Bourbon, snygging”, fick han fram.

Klänningen satt klistrad som etiketten på en flaska årgångsvin och hennes intelligenta ögon

avslöjade att hon genomskådat honom. Och varför inte? Det hade ju räddat han liv, vad det nu var

värt.

”Mörk”, sa hon. ”Är det inte du som är Martin Mörk, författaren?”

Gordon försvann diskret från bardisken. Mörk återtog sin identitet. Kanske

hade han glömt hur det var att umgås med människor av kött och blod?

Under många år hade han motvilligt beundrat Ted Gordon, den charmige

agenten som han skickat på hemliga och livsfarliga uppdrag i mer än tio böcker.

En kvinnokarl som hade alla de egenskaper han själv saknade: snygg, orädd, smart

och dessutom rik. Avundsjuka var ett alltför milt ord för det han kände, med tiden

hade han kommit att hata Ted Gordon.

”Jag älskar dina böcker. De är så … vad ska jag säga? … de är så lättlästa.”

Klänningen satt verkligen som gjuten, skinkorna gned sig mot varandra i ömsesidig

beundran när hon tog de två stegen mot hyllan med flaskorna.

Den pinsamma inledningen till trots hade det utvecklat sig till ett trevligt

möte och ytterligare ett par glas. Tiden rann iväg och innan han uppfattade hur

hade baren stängt och de båda stod ute på trottoaren.

”Jag bor runt hörnet”, sa hon. ”Vill du följa med på en kopp te?”

Situationen var ovan. Nästan overklig. Han försökte komma på något vettigt

att säga, men hann inte innan hon förekom honom:

”Det är inte bara agenter som kan ta för sig.”

De hade följts åt till hennes lägenhet, där de tillbringade några timmar vars

like inte ens Ted Gordon fått uppleva under sina fiktiva uppdrag. Och för att göra

en lång historia kort – något som Mörk uppskattade – de blev kära.

En del av honom var glad och stolt att han träffat henne. Den andra delen

av honom var sorgsen. Av någon outgrundlig anledning hade han till slut träffat en

kvinna som överträffade hans drömmar med råge. Bara för att få ha henne under

en alldeles för kort tid.

Beskedet hade inte varit oväntat. Under återbesöket hade han direkt märkt

på läkaren att informationen skulle vara negativ:

”Tyvärr, Martin, behandlingen har inte haft den effekt vi hade hoppats på.”

Resten av samtalet hade förflutit som i en dimma. Det han tydligt kom ihåg

var att han kräktes på patienttoaletten utanför mottagningsrummet.

Mörk betraktade sig själv i spegeln över handfatet, två intensivt blå ögon i ett härjat ansikte

stirrade tillbaka på honom. Det skalliga huvudet var bara ytterligare en bekräftelse på att han

hade hunnit fram till det sista kapitlet.

Där kunde allt ha slutat om det inte vore för det omtumlande mötet på

kvarterskrogen. Han visste verkligen inte om han var lyckligt lottad eller tvärtom.

Vad såg hon hos honom? Hans inre kvaliteter? Han var inte ens säker på att han

hade några sådana.

Han kisade mot solen och kvinnan som så dramatiskt hade förändrat hans

liv, och funderade på om det möjligen var Ted Gordon hon var förälskad i.

Tankarna avbröts av mobilen som ringde i jeansfickan. Displayen avslöjade att det

var hans förläggare. Rösten i andra ändan lät trött.

”Jag har läst ditt manus, Martin.”

”Ja.”

”Det var annorlunda.”

”Jag vet.”

”Kom igen nu, Martin, alla älskar Ted Gordon.”

”Jag har förstått det.”

”Men hur smart är det då att ta livet av honom?”

Han kunde se bilden framför sig: förläggaren bakom bakom travar av olästa

manuskript på sitt stora skrivbord, orolig nu när upplagorna äntligen börjat stiga.

Förläggaren suckade innan han fortsatte:

”Och prostatacancer? Du kunde väl åtminstone låtit honom bli skjuten eller

förgiftad.”

Solen var på väg att försvinna under horisonten, men strålarna från det

brandgula klotet värmde fortfarande i ansiktet. Mörk avslutade samtalet och

stoppade telefonen i fickan. Nere vid klipporna steg hans kvinna upp ur vattnet

med några försiktiga steg på de hala stenarna. Hon svepte badlakanet om sig och

log mot honom.

Snart skulle skymningen falla.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Novellsöndag

  1. Charlotte skriver:

    Ett läckert stycke text, samtidigt som det hela är väldigt sorgligt. Bra gjort! Jag både gillar vändningarna och är kluven till dem. Ett par gånger fann jag mig undrandes var någonstans det utspelades. Sånt tycker jag är klurigt att få till; att påminna om att vi är i ögonblicket, under tiden perspektivet tar en annan vändning eller ser tillbaka på något.

  2. Peter skriver:

    Finf flyt i språket – och i berättandet. Härligt skruvad inledning. Hoppas vi får läsa mer av den här författaren.

  3. Ethel skriver:

    Jag gillar din novell, Anders. Den ger en bitterljuv, vemodig inblick in i Martins liv. Och jag tycker om det romantiska öppna slutet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s