Novellsöndag

Idag är det dags för den tredje novellen av tio som ni kommer kunna ta del av här på Debutantbloggen på söndagar hela sommaren. Dagens tematik är Att fly från sitt öde, och novellen är skriven av Anna Hansson. Kommentera gärna i kommentatorsfältet.

Agnes sneglade oroligt på väckarklockan som stod på sängbordet på hans sida.

23.58.

Hon svalde hårt. Han skulle komma snart, det visste hon. Han kom alltid samma tid. Han hade alltid varit punktlig, aldrig sen till något. Och varför skulle det ha ändrats nu, bara för att han hade förändrats?

Hon drog täcket mot hakan och försökte andas lugnt. Egentligen borde hon ha somnat för länge sedan. Om hon låg och sov när han kom kanske han skulle låta henne vara? Kanske skulle han lämna henne ifred? Om så bara för en natt.

23.59.

Hon ville blunda men vågade inte. Hon var rädd för vad som skulle hända om hon inte såg honom, om hon inte höll koll på honom. Om hon inte övervakade allting han gjorde. Vem visste vad han skulle kunna ta sig till. Hade han ens några gränser längre?

00.00.

Hon höll andan. Vid varje litet ljud som hördes ryckte hon till. Vid varje litet knakande i det gamla trähuset ilade det till i hela kroppen. Hjärtat slog snabbare och snabbare. Munnen kändes torr, handflatorna fuktiga. Hon gjorde sig redo, förberedde sig mentalt på vad som skulle komma att hända. Sinnena skärptes och hon kunde höra armbandsuret som låg i jeansfickan ticka så högt att det kändes som om huvudet snart skulle explodera.

00.01

När klockans siffor ändrades blev hon förvånad. Var det något fel på klockan? Inbillade hon sig bara att den hade slagit om? Han hade aldrig varit sen tidigare, alltid kommit precis då klockan slog tolv.

Det regnade ute, var det därför? Brydde man sig ens om vädret i hans tillstånd?

00.02

Hon började slappna av. Kanske skulle han inte dyka upp i natt. Kanske hade han äntligen förstått att hon inte var intresserad. Hon andades lugnare, la sig tillrätta. Såg fram emot att för första gången på flera veckor få sova ostörd en natt.

00.03

Hon ryckte till. Hon hoppades att det hon hörde var en gren som slog mot rutan, men kände allt för väl igen ljudet av hans pekfinger som knackade mot fönsterrutan. Först svagt, sedan hårdare och hårdare.

– Kom inte in, ropade hon.

Hon hade läst att det skulle fungera, att det skulle få honom att lugna ner sig. Att de förstod mer än vad man kunde ana, de som var som han. Det stämde inte.

Snart knackade han så hårt att fönsterrutan skakade, och hon såg hans skugga genom de nedfällda persiennerna.

– Jag har ångrat mig, ropade hon. Jag vill inte längre.

Hon ångrade sig, åh vad hon ångrade sig. Hon tyckte att det var det sämsta beslutet hon någon gång tagit. Men det hade verkat som en bra idé, då. En romantisk idé. En idé ingen egentligen trodde att det skulle bli något av, åtminstone inte hon.

De var nyförlovade, ville inte leva en dag utan varandra. Utan dig är livet inte värt att leva, sa de. Den av oss som dör först kommer tillbaka och hämtar den andra, sa de. De skålade i champagne i solnedgången, skar sig i tummarna och blandade blodet, skrev sina namn på ett papper som de eldade upp över lågan från ett värmeljus.

De levde lyckliga i många år, och sedan inte lyckliga alls i många fler.

00.04

Han försvann från fönstret. Hon slappnade av i några sekunder, tills hon hörde hur det knarrade till i trappan. Han var inne i huset. Han hade tagit sig in, trots att hon bränt salvia vid ytterdörren. Han hade kommit för att hämta henne, precis som de kommit överens om, precis som han försökt göra varenda natt sedan han dog. Varenda natt sedan han drunknade i havet vid deras sommarstuga. Det fanns ingen återvändo, det visste hon. Men hon ville inte spendera evigheten tillsammans med honom. Tolv år fick räcka. Nu ville hon vara ifred.

00.05

Hon såg hans skugga uppenbara sig i dörröppningen. Kände lukten av saltvatten och tång. Snabbt tände hon lampan och sträckte sig mot burken med sömnpiller som hon fått utskriven efter olyckan. Burken som stått oöppnad, för att hon inte velat somna, inte vågat somna. Burken som stått oöppnad för att hon förstått vad hon skulle behöva göra. Hon svalde en efter en och sköljde ner med vattnet som hon haft stående på sängbordet sedan hon bestämde sig. Bestämde sig för att ta saken i egna händer om han kom för nära.

00 06

Hon såg hur han kom närmare och närmare, hur skuggan av honom med släpande steg gick mot henne. Hon svalde en hel näve tabletter. Han sträckte ut sina händer mot henne, tog tag runt hennes hals och klämde åt. Hon kände hur hon försvann bort. Hon hörde hans hjärtskärande skrik, när han insåg att det var för sent. När han insåg att han skulle få tillbringa evigheten ensam.

 

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Novellsöndag

  1. Ethel skriver:

    Du låter spänningen anas i början för att sen pö om pö stegras. Hann också tänka en del :-). Snyggt.

  2. Kära Syster skriver:

    Shit vilken story! Den börjar helt vanligt men drar snabbt iväg åt det oväntade vilket jag älskar. Rysningar i slutet. Snyggt!

    /Anna

  3. Anna Hansson skriver:

    Tack Elise! Och tack Anna! 🙂 Jag är jätteglad att den kom med!

  4. Elise Lohjelm skriver:

    Bra skrivet Anna 🙂

  5. annahelgesson skriver:

    Hej Anna!
    Vad roligt att din novell kom med! Jag tyckte den var riktigt spännande. Hann att tänka både det ena och det andra innan sanningen uppdagades… Bravo!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s