Det är mitt i den så kallade industrisemestern. Sverige går på halvfart. Gubbarna i fiskdisken på lokala matvarubutiken har inget att göra eftersom alla är bortresta. Vi åker fram och tillbaka genom Sverige. Norrut. Söderut. Utomlands. Och upprepar därefter proceduren igen. Jag möter ett franskt par i kön till toaletten på macken i Örnsköldsvik. ”L’hiver” säger de och huttrar. Det är högsommar och tjugofyra grader ute, men fransmännen tycker att det är kallt som på vintern. Själv njuter jag av värmen, och är övertygad om att jag bodde i ett betydligt varmare land än Sverige i mitt förra liv. När sommaren är som de två senaste veckorna: varm, näst intill het. Då njuter jag. Men när vintern kommer önskar jag av hela mitt hjärta att jag bodde någon annanstans. Ändå gillar jag både Sverige, snö och skidåkning. Det är bara att vintern är för lång, för kall och för mörk.
Sommarnätterna i Norrland är det vackraste jag vet. När solen gått ner över horisonten, men en båge av ljus ligger kvar bakom bergen och lyser upp hela himlen ändå. När insekterna dansar på älven och daggen ligger som en tät vit dimma över prästkragarna på sommarängen. Jag har första parkett till naturens skådespeleri. Förflyttar mig efter väder och vind (och myggstatus), så att jag alltid sitter närmast där det händer. På altanen, i grässluttningen mot älven eller i bastun.
Dagarna vävs in i varandra. Om det är måndag eller lördag spelar ingen roll. Det är semester och då gör vi som vi vill. Fotbolls-vm är slut och vi är hänvisade till varandra och till våra elektroniska prylar. Själv läser och skriver jag. Lite för mycket av bådadera för att familjen ska vara nöjd. Att vara en skrivande själv är inte helt okomplicerat. Det går inte att stänga av skrivandet, men det upptar så mycket av ens tid och tankeverksamhet att det påverkar fler än en själv när man håller på.
Förra veckan deklarerade jag stolt att jag skrivit hundra sidor på nya romanen. Jag har fortfarande inte hunnit mer än hundra sidor av nya romanen, eftersom jag putsar på de befintliga sidorna. Något som jag aldrig brukar göra under pågående skrivprocess – att gå tillbaka och fixa till. Men när jag under en vecka tvingades ta ett steg tillbaka och tänka igenom mitt manus utan dator, fick det följdeffekter. Bra sådana. Som bara krävde att få petas in i manuset. Det var som om karaktärerna blev levande och talade om för mig vad jag skulle göra. Och min huvudkaraktär törs jag inte säga emot. Det är hon alldeles för bestämd för.
Jag brinner för manuset nu. Verkligen glöder. Tänker stort och skimrande, som att det är det bästa jag någonsin har skrivit, och att historien kommer att bli fantastiskt bra. Det är på sätt och vis en farlig känsla eftersom jag alltid brukar vara en aning (läs mycket) pessimistisk till mina texter under tiden jag skriver dem. Har inte alls förmågan att ha distans till det jag författar. Är själv min värsta kritiker. Alltså börjar jag nu undra om något är fel. Om det bra egentligen är jättedåligt, eftersom det annars brukar vara tvärtom, att det dåliga är bra. Rätt absurda tankegångar och jag blir nästan tokig på mig själv för att jag aldrig blir nöjd. Eller så ska jag vara just det. Nöjd. Att jag för en gång skull lyckats prestera text som jag tycker är okej redan från start. Saker kan förändras tänker jag. Så även det här?
Debutantbloggen 
Jag blir både lycklig och inspirerad av din skrivarsommar! Naturen i Norrland, orden som sprutar ur dig, hur du går tillbaka och pillar och gillar. Så ska det vara! Grattis! =)
Håller med Kära syster om att du är mer erfaren nu och därför är processen lite ny. Klart det du skriver är bra!
Tack Hanna! Vad glad jag blir att jag kan inspirera lite. 🙂 Och skönt att få stöttning i min nya process. När man sitter själv på sin kammare och sliter vet man till slut varken ut eller in …
Låter härligt med bra flow! Kan det inte vara så att du efter att ha färdigställt en roman faktiskt kan se lite mer objektivt till din text nu, kanske undermedvetet? Och därmed uppskatta det som blir bra redan från början? För övrigt har jag hört att varje ny berättelse har sin egen skrivprocess. Hört alltså, själv har jag väldigt långt kvar innan jag får författa nytt. Men om det stämmer, är det kanske inte så konstigt om det känns annorlunda med tvåan.
Ps. Brukar åka till Övik en sväng varje sommar, i år blir det inte så. Men du skriver så fint om naturen i Norrland! Nu längtar jag dit ännu mer!
/Anna
Du kanske har rätt: att det faktiskt är så att jag ser på texten mer utifrån den här gången än jag gjorde med förra manuset, och därför kan tycka direkt att det är bra. Jag hoppas det är så! Tack för din kloka insikt. 🙂
Angående skrivprocessen tror jag definitivt att det är så att varje berättelse har sin process. Jag har hört författare som sagt att nu har jag ”hittat mitt sätt att skriva” och blivit stressad och tänkt att så ska det vara. Man hittar sitt sätt som man sedan kör bok efter bok. Men eftersom man utvecklas som författare är det naturligt att även processen förändras.
Kul att jag kan bidra med lite naturskildringar från Norrland. Älskar verkligen det storslagna häruppe.