Novellsöndag

Idag är det dags för den fjärde novellen av tio som ni kommer kunna ta del av här på Debutantbloggen på söndagar hela sommaren. Dagens tematik är Efter undergången, och novellen är skriven av Charlotte Norberg. Kommentera gärna i kommentatorsfältet.

Att fly från sitt öde, till någon annans

”Hallå?” Ett tungt, raspande andetag. ”Hallåå?” Uppfordrande, nästan irriterat, men samtidigt flåsande ansträngt.

Flickan håller ut den knallröda kobratelefonen en armlängd från örat och stirrar på den, på de små hål där ljudet av den barska rösten hörs. Tyst som en mus, som håller sig från att pipa av rädsla, ställer hon långsamt ned luren på hyllan i brun fanér och sätter sig på armstödet på kortsidan av soffan som står bakom ryggen på henne i vardagsrum­met.

Det är alldeles tyst i hela lägenheten. Utanför huset skiner solen och rop från barn på lekplatsen skallar mot fönstren. Hon stirrar på telefonen, i tron att den kan få eget liv och sväva fram till hennes öra och tvinga henne att lyssna till rösten som finns inuti den.              Han ringde alltid varje eftermiddag kvart över fyra. Flickan hade hunnit hem från skolan, men hennes mamma hade inte kommit hem från jobbet ännu. Hon var ensam hemma.

Han frågade alltid efter mamman. Det var likadant varje vardag. Varför fortsatte han ringa samma tid? Han ringde andra tider på helg­en, eller så var det flickan som hade annat för sig då och inte märkte när mamman tog samtalen. Helgdagar­na gav i alla fall flickan andrum. Den molande värken i det mörka, djupa hålet i bröstkorgens mitt var av en annan sort när mamman var hemma.

Flickan minns inte längre när det hela började, men att lyfta lur­en varje eftermiddag kom snabbt att bli rutin. I början konvers­erade hon artigt, som mamman lärt henne. Aldrig uttala hur det egent­ligen stod till och alltid svara på tilltal. Samtalen blev en händelse som upp­rep­ades utan eftertanke och snabbt fångades den lilla musen i rov­djur­ets grepp. Det tog flera veckor innan hon insåg att känslan av obehag – som kom med frågorna om vad hon hade på sig och hur hennes trosor såg ut – hade blivit en vana.

En vecka innan sommarlovet kände flickan vidden av det där djupa hålet inombords för första gången. Det var som om en del av henne bodde långt där nere i mörkret och en annan del bodde utanför det, i resten av kroppen.

Det var en måndag kvart över fyra när flickan bestämde sig. Det var inte något planerat, det hände i samma stund som hon hörde sig­nal­en och stirrade på sina bleka fingrar som grep hårt om halsen på den röda kobran. Kvickt lyfte hon upp luren och ställde ned den direkt utan ett pip yttrat. Hon fortsatte göra så i en vecka innan mamman något förbryllad, men samtidigt förargad, frågade om flickan hade märkt att det var något fel på telefonen.

”Han säger att han ringer varje dag, men det klickar bara till”, sa mamman.

Osäker och ordlös såg flickan sin mamma i ögonen, ryckte på axlarna och skakade på huvudet, men det var svårt att hålla tillbaka tårarna som trängde på och ville ut när mamman såg på henne med en blick som tvivlade på att hon sa sanningen. Flickan ville vara stark för sin mamma och visa att hon var en stor tjej som kunde klara sig själv. Flickan tänkte att det måste vara hennes eget fel att han sa de där orden till henne och hon kände på sig att mamman skulle tycka att det var jobbigt att få veta vad som blev sagt. Hon ville inte att mamman skulle sucka tungt och tycka att hon var en börda. Ändå ville flickan berätta och hon ville få förklarat vad det betydde, det som han sa åt henne att göra, för hon förstod inte varför hon skulle klä av sig när hon att han inte kunde se henne. Hon ville säga till sin mamma att det inte var någon idé att hon lyfte på luren, för hon sa aldrig någon­ting längre. Hon lyssnade bara när han stönade, gjorde smackade ljud och uttalade de där orden som ingen annan i flickans närhet tog i sin mun. Hon stod alldeles stilla och tyst och tillät hans ord att plöja en väg in i hennes kropp och in i hennes huvud. Hans samtal karvade fram en motorväg in till hennes själ och hans ord blev till fordon som spydde ut en sur stank längs vägen som förpestade hennes liv och långsamt nötte ned henne.

Det var inte en medveten inre styrka som hade fått henne att sluta ta samtalen. Det var själens omedvetna överlevnadsstrategi som hade övertalat kroppen att agera.

Varje söndag hälsade mamman på honom. När flickan vågade sluta ta hans samtal vägrade hon också följa med på besöken. Han var besviken, sa mamman när hon kom hem och stirrade på det tummade fotot av honom sittandes i deras soffa, med flickan i sitt knä. Det hem­besöket inträffade för flera år sedan, men flickan kunde inte förmå sig själv att se på bilden längre. Hon kunde inte se sitt lilla jag i ögonen. Det var en juldag och minnet av öldoften var fortfarande så påträng­ande verklig och hon kunde känna hans händer på sin lilla mage och sina tunna lår; i hennes ögon blev de stora labbarna till vidriga klor som höll henne fast och hela han blev till ett monster som höll henne fången.

Flickan hann bli tonåring innan han dog. På begravningen grät hon.

”Är du verkligen ledsen?” frågade mamman anklagande och snöt sig. ”Eller gråter du bara för att jag gråter?”

Det var sant, mamman gissade rätt, fast mest av allt grät flickan av lättnad. Nu kunde hon lämna allting bakom sig.

Innan gymnasiet började flyttade hon hem till en kompis. Där fanns inga kobratelefoner och inga fanérhyllor, men däremot föräldrar som var beroende av att grogga.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Novellsöndag

  1. Ethel skriver:

    En stark berättelse, flickans känslor väldigt bra förmedlade till mig som läsare. Jag funderar på varför du har valt att skriva ”flickan” och ”mamman”, istället för att ge flickan ett namn. Om det med det greppet bildas en distans mellan mig som läsare och huvudkaraktären. Jag funderar. Du har förstås medvetet valt en allvetande berättarröst, som ser skeendet på distans.

    • Charlotte skriver:

      Tack för kommentaren! Du är bra på att kommentera (och skriva) Ethel.
      Ja, precis, jag tycker namnlösa personer ibland är mer intressanta och ger något avskalat och distanserat. Det var nog ämnet som gjorde att jag valde bort namnen i det här fallet.
      Temat skulle vara ”att fly från sitt öde”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s