Jag trodde att jag var klar med Tills kärleken skiljer oss. Och då menar jag i aspekten skrivande. Boken lever som tur var – beställs och hänger med på olika listor hos nätbokhandlarna som jag följer, och är dessutom utlånad på diverse bibliotek. Nya recensioner dyker upp med jämna mellanrum.
När jag skrev min debutroman planerade jag aldrig en serie, utan det skulle bli en fristående roman. Tills kärleken skiljer oss har ett slut som står för sig självt, som inte kräver någon uppföljare och som jag dessutom är mycket nöjd med. Trots att jag tycker om min huvudperson, Susanna, har det känts som om vi är klara med varandra.
Sedan Tills kärleken skiljer oss släpptes, har jag funderat och skrivit på min nya romanidé. En helt ny berättelse. Ändå har jag inte kunnat släppa tanken på en av bikaraktärerna i min debutroman. Inte kunnat låta bli att fundera på vad som händer henne sedan, när boken tar slut.
Gång på gång har jag intalat mig att hon liksom resten av min debutroman ska få vila i frid, och har motat bort funderingarna på att skriva om hennes liv. Men tankarna på L har fortsatt mala i bakhuvudet utan att jag kunnat göra någonting åt dem. För varje dag som gått har hennes historia framträtt allt tydligare för mig. Jag har försökt kämpa emot, men ni vet tillfället när karaktärerna börjar tala till oss och får eget liv? Till slut stod L i egen hög person framför mig och krävde att få sin historia berättad, och vem var jag att säga nej?
Som det ser ut nu kommer det att bli en fristående uppföljare på Tills kärleken skiljer oss där jag berättar om Linns liv. Linn som jag fick ett extra gott öga till i min debutroman och i många aspekter är betydligt mer lik mig själv än Susanna.
Vad menas då med en fristående uppföljare? I mitt fall kommer romanen att kunna läsas separat, men som med de flesta fristående uppföljare har läsaren ett mervärde av att ha läst den första romanen.
När man får den idén, som brinner i en och som vägrar släppa taget om en, som envist klamrar sig fast i ens tankar dag efter dag, är det bara att kapitulera och greppa tag i den. Då om inte förr vet man att man är på rätt spår. Och vad gör man inte när ens nya huvudperson pockar på uppmärksamhet? Jag ropar hurra och ställer till med skrivfest.
P.S. Nu kör vi så det ryker med skrivandet under sista skälvande #skrivjuli-veckan. Därefter blir det #skrivaugusti eller varför inte #skrivsommar och #skrivhöst? Huvudsaken är att vi skriver, eller hur?
Debutantbloggen 
Pingback: Den snåriga vägen till bok två | Debutantbloggen
Pingback: Jag har konstrat och försökt göra mig till | Debutantbloggen
Har sett att din bok blir rosad över allt. Så kul! Har inte läst den, nu måste jag!
Tack! Ja, är verkligen tacksam över recensionerna jag fått. Vad roligt att du vill läsa. 🙂
Häftigt med den insikten, att en bok kräver att bli skriven, att en karaktär kräver att bli skriven om! Och att den har en koppling till en redan väldigt omtyckt bok är ju bara ett plus! Go with the flow!
Tack Johannes! Ja, den här karaktären gick helt enkelt inte att motstå och det känns så rätt att skriva om henne! 🙂