Novellsöndag

Idag är det dags för den femte novellen av tio som ni kommer kunna ta del av här på Debutantbloggen på söndagar hela sommaren. Dagens tematik är Kvinnan av börd, mannen av folket, och novellen är skriven av Ethel Hedström Nilsson. Kommentera gärna i kommentatorsfältet.

En liten fågel viskade.             

– Vill du dansa?

Klara hade sett honom direkt hon klev in i rotundans dunkel. På andra sidan, intill dansgolvet tillverkat av breda oljade träplankor, stod han. Mörkbrunt hår, klippt för att se lagom flikigt och oklippt ut. Precis som the Beatles. Hår över öronen, nuddade axlarna och lång lugg som rörde vid ögonfransarna. Han var klädd i vita Lee-jeans och en svart sammetskavaj som räckte ner på halva låret.

Lördag och skoldans i Köpings Folkets Park. Den nionde september 1967, en vecka efter det att Sverige gick över till högertrafik. Hon hade precis börjat i första ring på gymnasiet. Ett popband som hette Bobo & the Bobos spelade. Sångaren var jättesnygg i sitt blonda hårsvall och blå lysande ögon. Hon och Gittan hade fått skjuts in till stan av Gittans mamma. Vädret var svalt septemberljummet och den tomatröda Mercedesen var nercabbad. Hon var nästan för fräck, iklädd sin nya dräkt. En kortkort kycklinggul kjol och en gul och vitrandig jacka, av märket Courrèges, inköpt på NK i Stockholm. Hon och föräldrarna hade varit på shoppingbesök hos moster Greta som bodde på Östermalm.

Öfvre Östermalm, som hennes pappa sa.

Pappa blinkade med ena ögat, tog fram plånboken ur kavajens innerficka och la sedlarna på disken.

Deras ögon möttes. Hans fylliga läppar drogs upp i ett blekt smil. Hon tog ett steg mot honom. Drog in hans kroppsdoft. En blandning av Barnängens barntvål och varm hud. Lätt fattade han hennes vänstra hand och la sin högra runt hennes midja. De tog ett par osäkra steg, i otakt. Med ett par små extrasteg lyckades hon någorlunda komma in i hans rytm. Hon kikade upp mot hans ansikte. Såg en bit av en svart yvig polisong och en solbränd kind.

– Ska vi gå ut och svalka oss? frågade han.

De två obligatoriska danserna var slut. Två tryckare på raken. Bandet var bra, musikerna var fantastiska på att plagiera Animals Bring It On Home To Me och Tages Sleep Little Girl.

Hon kollade efter Gittan bland alla dansande par. Fanns ingenstans. Hans hand slöt tätt om hennes. Hon hade tänkt torka av sin svettiga handflata mot kjoltyget, men hann inte. Med gungande steg började han gå mot utgången.

– Förresten, jag vet inte ens vad du heter? sa han när de slagit sig ner på en vitlackerad parksoffa under ett par ännu lummiga hängbjörkar.

– Klara.

– Klara? Det var ett ovanligt namn. Ett ovanligt fint namn, la han till. Jag heter Henrik.

– Tack. Alltså, för att du tycker om mitt namn.

– Jag har sett dig. Du går på Karlbergskolan.

– Ja, sa hon och slängde en hastig blick på honom.

Hon kände inte igen honom. Underligt. Han skulle lysa rakt genom vilken ogenomtränglig folksamling som helst.

– Jag vet att din pappa är bruksdisponent på Kohlswa Jernverk.

– Du visste du alltså vad jag hette? Hur kunde du veta?

Återigen kastade hon en blick på honom. Oregelbundna röda fläckar spirade på hans höga kindknotor.

– Du känner väl till uttrycket; en liten fågel viskade, sa han och pekade på sitt ena öra.

– Vem?

– Det säger jag inte. Men jag erkänner mitt brott, sa han och höll upp bägge armarna som om hon hotat honom med pistol, jag står för det jag gjort.

– Jag förlåter dig, sa hon och log. Vad sysslar din pappa med då?

– Pappa är svetsare på Volvo och min mamma jobbar extra i kassan på Konsum. Han har en gammal Volvo PV från 1951 som han har svetsat och reparerat själv och som jag får köra ibland.

– Har du körkort?

– Precis fått det, sa han och knyckte på nacken, får jag bjuda damen på en tur någon dag? fortsatte han i en överdrivet mallig ton.

Henrik vände sig helt mot henne, böjde sig ner och placerade sina läppar mot hennes. En mjuk, mullig värme pilade genom magen. Musklerna drog ihop sig. Han drog hennes kropp närmre sin, satte sina händer så att hennes bakhuvud vilade i hans handflator.

– Jag tror jag är förälskad, sa hon till sin mamma dagen efter, eller… jag vet.

Hennes mamma satt med Svenska Dagbladet uppslagen framför sig, klädd i en gnistrande vit sidenblus och med vartenda hårstrå redan på rätt plats. Klara satte sig ner vid köksbordet. En djup tallrik var framdukad åt henne till brädden fylld med fil och corn flakes. Hon strödde kanel över och såg samtidigt hur Fido smet under köksbordet och la sig över hennes nakna tår.

– Så roligt Klara, vem är den lycklige ynglingen?

Mamma såg upp från morgontidningen och spärrade upp ögonen och veckade pannan.

– Han heter Henrik, sa hon och tog en mun fil.

Det knastrade om majsflingorna.

– Ser han bra ut?

– Jätte.

– Vad gör han? sa hon och vände blad i tidningen.

– Han går på gymnasiet. Andra ring.

– Jag hoppas han har rätt bakgrund. Bra familj.

– Rätt bakgrund?

– Du känner till pappas inställning.

Det gjorde ont i nacken, hon drog med fingrarna över halsen, sträckte huvudet bakåt. Kyla spred sig som ringlande snokar ner över ryggraden. Vad var det Henrik hade sagt, svetsare?

– Var är pappa? frågade hon.

Läpparna hade stelnat och satt fast mot tänderna.

– Han är på golfbanan. Men Klara berätta nu. Du vet hur nyfiken jag är, sa hon, vek ihop tidningen och reste sig upp.

Hon tog tag i sin stora frukostkopp med mönster av rosaröda rosor och med ett skrammel satte hon ner den i diskmaskinen. Ellie skulle inte komma förrän måndag morgon och ordna med hushållsgöromålen.

– Det är ingen idé.

– Men min kära lilla Klara, varför det?

Mamma hade vänt sig om och stod och lutade sig mot den skinande diskbänken.

– Hans pappa är en vanlig simpel arbetare. Och själv har han planer på att bli lärare, sa hon utan att titta på mamma.

– Men.

– Jag vet, sa hon och höll upp högra handen i luften, du behöver inte säga något mer. Jag vet.

– Vi får se vad pappa har att säga i saken när han kommer hem. Nu ska jag gå ut med Fido. Han behöver motion. Kom nu Fido. Komsi, komsi.

 

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Novellsöndag

  1. Ethel skriver:

    Tack Charlotte! Delvis självupplevt :-).

  2. Charlotte skriver:

    Fint Ethel. Verkar nästan självupplevt…? 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s