Jag har konstrat och försökt göra mig till

Det sägs att det är svårare att skriva den andra boken än den första. När du skriver debutromanen har du ingen annan press än från dig själv. Du kan harva runt med boken under åratal innan den blir utgiven. Recensenterna ser oftast med blidare, snällare, ögon på en debutant än en redan etablerad författare. Om du får bra reaktioner från marknaden, om boken säljer, är det en bonus.

Allt det positiva som en debutroman innebär kan, om det vill sig illa, omformas till stress och negativ energi med bok nummer två. Du måste leva upp till din debutroman, och din andra roman bör hålla minsta samma nivå och kvalitet som din första, helst bättre. Du förväntas ha börjat lära dig hantverket (att lära sig skriva är ett livsprojekt), men framförallt har du (förhoppningsvis) fått en läsarkrets som väntar på nästa bok och som tar för givet att den är så bra att den är väl värd att vänta på. Det går att få skrivkramp för mindre!

Som ni redan har fått ta del av på debutantbloggen, har jag experimenterat en del med mitt skrivande, efter att debutromanen kom ut. Först var det inte givet vad jag skulle skriva nästa roman om. Jag började på flera historier, sökte mig fram, innan jag hittade rätt. Även skrivtekniskt har jag laborerat, med ett annat tempus (nutid) och med andra författarröster än jag använde i Tills kärleken skiljer oss. Jag fick för mig att jag borde skriva på ett annat sätt än i debutromanen. Svårare. Finare. Som om det nödvändigtvis skulle bli bättre om jag krånglade till det. ”Jag kan det här nu – dags att ta nästa steg!”

Efter flera månader av konstrande där jag på alla möjliga sätt försökt göra mig till, är jag nu mer eller mindre tillbaka på ruta ett. Roman nummer två skrivs precis som debutromanen i dåtid, och jag tror att berättarrösten är snarlik den som jag hade i min första roman – att jag har hittat min ton. Med det inte sagt att jag inte har förbättrats skrivtekniskt, det hoppas jag att jag gör varje gång jag skriver, men Anna-rösten, den finns där.

Likväl finns tvivlen där med tvåan och det är lätt att förfalla till navelskåderi. Att dissekera sitt skrivande och att ifrågasätta det. Att tänka att den första romanen var en lyckoträff. ”Jag vet att jag kan få ur mig text, men bra sådan?”

Samtidigt är det mycket som är enklare med bok nummer två, vilket är lätt att glömma bort när man känner pressen från andra att prestera. Saker som inte lyfts fram när det i dramatiska ordalag, med rynkade ögonbryn och med viskande röster, pratas om tvåan som om den vore något skrämmande. Mina ord infinner sig på ett annat sätt, jag får fortare flyt i skrivet. Jag har en lång period av redigering i ryggen. Under bearbetningen av Tills kärleken skiljer oss lärde jag mig mer om skrivande, än några skrivarkurser eller skrivhandböcker i världen kan åstadkomma, vilket ger enorm trygghet. Framförallt kan jag med bok nummer två lita mer på mig själv. Jag har ett synopsis som jag tillåter mig att avvika från, och även om jag just nu (ca 1/3 in i nya romanen) har ett stort antal trådar och konflikter att förhålla mig till, säger magkänslan att jag kommer att få ihop storyn som jag vill. Visst, det är upp till bevis, men det gäller att vända den svåra andra boken till något bra, där det viktigaste är att jag har fått en bok utgiven och därmed har en bas att stå på.

Påminn mig om det här när jag tvivlar om en månad eller så. Eller förresten behövs inte en månad, redan nu undrar jag vem jag försöker övertyga – er eller mig själv? Kanske är det så enkelt att tvivlet alltid kommer att finnas där oavsett om jag skriver min första, min andra, min tredje eller min hundrade bok. Det kommer bara att anta olika former och te sig på olika sätt. Möjligen är det i stället så att om jag aldrig tvivlar, bör jag vara rädd. Om jag aldrig ifrågasätter det jag gör, blir jag heller aldrig bra. Jag kör på den tesen – tills tvivlet slår till nästa gång.