Filmmanus 6: storystrukturen

porträtt johannes2

Den här veckan ska vi titta på hur man strukturerar upp sitt manus i tre akter, och hur man prickar in dramatiska toppar med jämna mellanrum för att hålla publikens intresse på topp.

För fem veckor sedan tog jag upp hur man formaterar texten när man skriver ett filmmanus.

För fyra veckor sedan handlade det om hur man ”snitslar upp den bana” som ens hjälte ska ta sig igenom som är filmen, baserat på Chris Voglers The Heroes journey.

Den här veckan ska jag lägga fokus på själva historien. Det kommer jag göra med en numera klassisk treaktsstruktur som myntades av den amerikanske dramaturgen Syd Field (1935-2011) i boken ”Screenplay – the foundation of screenwriting” från 1979. Kort sagt så formulerade han en mall där en långfilms story byggs upp och skruvas till med hjälp av tre akter och ett antal dramatiska punkter (se bilden nedan).

Som jag nämnt så finns det egentligen inga formler för garanterad succé. Men denna struktur är inte skapad för att i första hand generera blockbusters, den är en formel för att skapa en gediget storybygge, att ge manusförfattaren ett skelett att hänga upp sin historia på.
En historia blir dock inte bättre än sitt innehåll – det är upp till manusförfattaren att ha en bra/gripande/underhållande historia. Har man det, och sen lyckas strukturera upp den enligt dessa tre akter, så får man en gedigen film som har större chans att hålla publikens intresse vid liv till sista ruta.

Någonting som kan vara knepigt för många författare är att planera detaljer och skapa struktur innan man börjar skriva. Jag känner en hel del människor som är vana vid att inte förplanera alls, utan låta storyn komma till sig under skrivprocessen. Jag är inte man att bedöma om det är en bättre eller sämre sätt att arbeta än något annat, alla ska såklart arbeta på det sätt som fungerar bäst för just dem.
Men när det kommer till att strukturera filmmanus så kan man inte bara köra på känsla. Då behövs förarbete.

Säg att du har en himla bra historia som i detta nu existerar som bokmanus, eller som finns som grovt planerad outline. Hur ska du göra?

En bok är i runda slängar nånstans mellan 250-400 sidor. Ett långfilmsmanus bör landa mellan 90 och 120 glesa A4-sidor. Det säger sig självt att det inte går att få in 400 boksidor på 100 filmmanussidor. Så det allra första du måste göra är att slänga ut bokmanuset genom fönstret!
Du måste helt enkelt lämna boktänket, och istället ta dig in i historiens nakna kärna. Skala bort bokens kött tills bara skelettet finns kvar:

Du har din protagonist.
Han ställs inför ett dilemma.
Han måste lösa detta dilemma.
På vägen träffar han kanske en kvinna som han blir förälskad i.
Det finns en antagonist som vill stoppa protagonisten från att lyckas med sin mission.
Men till slut lyckas han och allt löser sig till det bästa.

Sen är det bara att börja bygga. Placera in historiens olika händelser på passande platser i paradigmet.

Subplottar (bihistorier) bör bantas ner så att de bara tar så mycket plats som de behöver för att få huvudstoryn att rulla framåt (om de inte fyller någon praktisk funktion för historien tas de bort helt). En kärleks-bihistoria kan inte förmedlas med en massa scener, utan den bör representeras av en eller ett par nyckelscener. Ett vanligt grepp i amerikanska komedier är kärlekscollaget, där huvudpersonen gör en massa kul saker tillsammans med sin tilltänkta, ackompanjerat av studsig musik. Nu är det inte rätt väg att gå om du skriver en thriller, men du förstår hur jag menar.

Vad som är viktigt är att ha de där viktiga dramatiska vändpunkterna på plats. Det kommer vi till nu, när vi ska titta på Syd Fields treaktsstruktur. 

3akt paradigm

Vi börjar med de större penseldragen: akterna.
Om du vill följa Syd Fields paradigm (och det vill du såklart eftersom du läst ända hit) så ska manuset delas upp i tre delar: AKT 1 som är 25% av speltiden, AKT 2 som är 50%, och AKT 3 som är 25%.

I AKT 1/Setup, grundar du din historia, presenterar protagonist och spelplats, filmens konflikt kickar igång.
I AKT 2/Konfrontation, som längdmässigt är halva filmens längd, drar protagonisten ut på äventyr, lierar sig med vänner, går i clinch med motståndare, möter större och större motstånd och hamnar längre och längre ner i skiten. Dock ska du se till att växla motgångar med medgångar, då och då ska protagonisten verka klara biffen, men då stöter han på ett ännu större problem.
I AKT 3/Upplösning, filmens sista fjärdedel, når historien sitt klimax. Protagonisten ställs inför ett sista stort slag mot antagonisten, förlorar/dör nästan, men lyckas till slut vinna alltihop.

Härnäst ser vi på de två stora brytpunkterna som är utmarkerade i paradigmet.

Vändpunkt 1, som ligger mellan akt 1 och 2, sker en viktig händelse som gör att protagonisten bara måste anta äventyret, eftersom det inte längre finns något alternativ.
I ”Fight club” sprängs huvudpersonens lägenhet, han träffar Tyler Durden på en bar, de slåss och the Fight club är född. I ”Pans labyrint” leds flickan Ofelia till labyrinten och möter Faunen för första gången. I ”Se7en” finner de ordet ”Gluttony” (frosseri) bakom den fete mannens kylskåp, poliserna kommer de på att de har med en seriemördare att göra.

Vändpunkt 2, som ligger mellan akt 2 och 3, sker ännu en överraskande och viktig händelse som spinner iväg storyn i ännu en ny riktning som leder till det stora slutslaget.
I ”Ghostbusters” stänger den nitiske kontrollanten av spökjägarnas  maskiner så att alla spöken kommer fria och flyr ut i New York. I ”Fargo” blir protagonistens svärfar, som skulle betala lösensumma för sin dotter, dödad av en av kidnapparna, vilket leder till ond bråd död för alla. I första ”Harry Potter”-filmen har Dumbledore blivit bortlurad från skolan, och Harry och hans vänner måste själva försöka hitta stenen.

Man kan säga att hela historien roterar kring de två vändpunkterna, så viktiga är de. Akt 1 ska utmynna i vändpunkt 1, och akt 2 ska utmynna i vändpunkt 2. Deras syfte är att kasta iväg storyn i en helt ny och för publiken oväntad riktning. Vändpunkterna skapar ett intresse, får publiken att undra vad sjutton som kommer hända närnäst, hur tusan ska protagonisten lösa det här?

Förutom de två vändpunkterna finns ytterligare två punkter som spelar stor roll för historien: det som på engelska heter ”Inciting incident” (som jag valt att översätta med ”triggande händelse”) och ”Mittpunkten”.

Inciting incident/Triggande händelse sker tidigt i filmen, någonstans halvvägs in i den första akten. Som manusgurun Robert McKee säger: ”Because of the inciting incident, the climax had to happen”. Det är den händelse som sparkar igång allting, som hela filmens existens bygger på, som är det som måste lösas – och löses – i filmens slut.
I ”ET” blir ET lämnad ensam på jorden när rymdskeppet flyger iväg. I ”Hajen” äter hajen upp sitt första offer. I ”Falling down” får D-fens nog, lämnar sin bil och börjar sin ödesvandring genom staden.

Mittpunkten, kallas ibland också ”reversal of fortune” eller ”the mid-act climax”. Den är extremt viktig eftersom den skakar liv i den långa andra akten, som annars kan gå i stå. Många manusförfattare brukar våndas över att manusets mittenhalva blir som en ospännande tennismatch där protagonist och antagonist turas om att slå på bollen. Vid mittpunkten kan således något överraskande hända som kastar om förutsättningarna för historien och protagonisten, och ger filmen nytt liv som räcker fram till den andra vändpunkten.
I ”Psycho” blir Marion knivhuggen till döds av Norman Bates i den berömda duschscenen. I ”Star wars” blir Millennium falcon, med alla hjältar ombord, indragen i Dödsstjärnan. I ”Taxi driver” köper Travis Bickle vapen efter att ha mött ett antal motgångar.

Det finns fler dramaturgiska punkter i ett manus, men då pratar vi överkurs. Som novis på filmmanus är det en pers bara att få bukt med de punkter som tagits upp hittills. Fokusera på de här, så har du kommit en bra bit på vägen!

Advertisements

Om Johannes Pinter

Författare, filmmanusförfattare, regissör, filmklippare. Det är roligt att vara en kreativ människa med flera strängar på lyran!
Det här inlägget postades i filmmanus, Johannes Pinter. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Filmmanus 6: storystrukturen

  1. P.M. Wilson skriver:

    Spännande jag letade precis efter det här. Perfekt för mig som älskar film men som nu skriver en bok.

  2. Ethel skriver:

    Intressant! Tar till mig, fast jag tänker bok :-).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s