Novellsöndag

Idag är det dags för den sjätte novellen av tio som ni kommer kunna ta del av här på Debutantbloggen på söndagar hela sommaren. Dagens tematik är Att fly från sitt öde, och novellen är skriven av Ingrid Fasser-Olsson. Kommentera gärna i kommentatorsfältet.

Nora hade fått en oväntad inbjudan av sin vän Emma till en vernissage som Emma hade organiserat tillsammans med en konstnär som hon arbetade för.

Eftersom Nora och jag redan bestämt att träffas den dagen frågade hon mig om jag hade lust att följa med henne dit.

Konstnären hade bjudit in några personer till sin vernissage. Han var ett original som alla i vår lilla stad kände till. Hans skurrila utseende väckte uppmärksamhet när han enstaka gånger visade sig ute. Han hade alltid samma luggslitne, svarta kläder på sig. Det en gång becksvarta håret och skägget hade skiftat till grått, men de argsinte ögonen var fortfarande desamma, liksom hans avvisande kroppsspråk som utstrålades ur hans magra, haltande gestalt.

Tidigare i sitt liv hade han varit en berömd person. Hans säregna konstverk av skräckfigurer i gråtoner och svart som mestadels föreställde död och skräck, hade uppmärksammats inom science fiction och horrorfilmer världen över, men han hade aldrig blivit riktigt accepterad som konstnär. Särskilt inte av andra konstnärer i sitt eget land.

Han hade blivit en enstöring. Hans enda nära förtrogna var Emma, som var hans alltiallo.

Hon hade ursprungligen varit hans sekreterare och med åren som gått, hade hon övertagit alla hans åliggande till en rejäl lön. Han ville uteslutande ha tid för sitt måleri och sina skulpturer.

Nora väntade på mig utanför konstnärens hus. Vi gick granskande uppför en lång, knarrande trappa med bisarra skulpturer på trappsteg och avsatser och skräckinjagande tavlor längs väggarna. Samtidigt som det gav ett intryck av ett skräckkabinett, var det mycket fascinerande konstverk.

Konstnären klädd i sina sedvanliga svarta kläder, satt vid ett bord tillsammans med ett antal andra personer. Emma reste sig upp och mötte oss med ett brett leende, först till oss sedan vänd mot konstnären, presenterade hon oss för honom, att vi var i en gemensam konstförening och att vi ofta besökte vernissager och utställningar tillsammans.

Konstnären hälsade på mig med en lömsk blick och ett kallt och fuktigt handslag.

En köldrysning gick genom min kropp och jag började ångra att jag följt med dit, men för mig hade det varit ett enastående tillfälle att få uppleva hans konst.

Vid bordet satt några välkända personer från vår stad, som jag kände igen. Ett stadsråd, en advokat, en läkare, en konstkritiker, vid fönstret stod ortens journalist och sysslade med sin kamera. Min granne som var polischef i staden vinkade glatt och igenkännande till mig och inbjöd mig att sitta bredvid honom, vilket lättade min sinnesstämning.

Det bjöds på vin och tilltugg. Det var en uppsluppen stämning. Alla gick runt och tittade på konstföremålen och småpratade skämtsamt med varandra.

Emma kom ut ifrån köket, där hon tillrätt en bricka med nya läckerheter för gästerna. Plötsligt började hon ängsligt se sig omkring, sträckte på halsen och tittade sökande åt alla håll. Jag märkte att det var konstnären som fattades i rummet och att det var honom hon sökte.

Hon gick fram och knackade på en dörr, tryckte ner handtaget, men dörren var låst. Emma bultade häftigt på dörren och skrek förtvivlat:

”Vad gör du därinne?”

Alla hade nu vänt sin uppmärksamhet mot Emma och den stängda dörren.

”Jag befarar det värsta!” skrek Emma vänd mot gästerna. Redan vid förberedelserna till vernissagen blev jag förvånad över hans plötsliga sinnesändring av att bjuda in gäster.”

Poliskommissarien bad Emma att gå åt sidan, sedan sparkade han in dörren.

Konstnären satt på en stol mitt i den stora ateljén, som var fyllt av hans egen monstersamling av död och skräck på väggarna. Omgivningen var nedsprutad av rött blod, vilket var rummets enda färgklick. Revolvern med ljuddämparen höll han fortfarande krampaktigt i sin hand.

Hela rummet med den blödande mannen i stolen var ett enda stort konstverk.

Emma skrek med hjärtskärande röst:

”Jag visste att det skulle hända något idag, men inte detta!”

Situationen var grotesk och som ett teaterstycke i en konsthall. Nora tog Emma i sina armar och lugnade ner henne.

Förutom skräcken och vämjelsen jag kände, gick en våg full av beundran igenom mig, när jag tänkte på hur han planerat och inscenerat allt perfekt. Det var pur konst och teater.

Alla stod som paralyserade i dörröppningen. Polisen uppmanade oss att inte gå in i rummet. Tillsammans med läkaren skulle han göra en grundlig undersökning. Fotografen ställde sig på tröskeln och tog bilder.

Konstnären hade efterlämnat ett brev, som legat synligt på ett litet bord som såg ut som ormar som ringlade sig uppåt. I käken satt ett brev som advokaten med siktlig avsky försiktigt tog bort och sprätte upp. I brevet förklarade konstnären att han inte hade velat lämna allt arbete åt Emma och att det fanns ett testament vars summa skulle räcka mer än väl till henne livet ut. Detta som tack för stödet hon gett honom och hans konst genom åren.

Hans alster skulle bevaras i hans hus som ett museum och allt skulle doneras till staden.

Han hade valt ut alla inbjudna deltagare på förhand för att kunna förverkliga detta besluta

Advokaten läste vidare ur konstnärens brev:

”Jag bär på en obotlig sjukdom, som länge härjat i min kropp likt figurerna jag målat. Jag har burit döden inom mig i hela mitt liv. I min konst. I mitt skapande. Nu är min önskan att fly från mitt öde, till ett förhoppningsvis färgsprakande universum.”

Dramat fortsatte ut i offentligheten och fick stor publicitet världen över. Han upphöjdes som kultfigur. Konstintresserade från hela världen strömmade till vår lilla stad för att skåda den säregna konsten, som snart blev mycket populär och imiterad av andra konstnärer.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Novellsöndag

  1. Inger skriver:

    Intressant och oväntat. Lycka till!

    • Ingrid skriver:

      Tack för kommentaren och lyckönskningen.
      Debutantbloggen har hjälpt till att våga prova på.
      Detta var min första offentliga novell, så nu kanske man vågar på sig mer?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s