Efter-semestern-ångesten försöker säga oss någonting

Varje år vid den här tiden händer samma sak – jag känner starkt att något i livet ska förändras. Och med något menar jag inte en liten värdslig sak som att byta gardiner eller överkast. Något stort måste ske. Omvälvande. Som att byta karriärinriktning, flytta långt bort eller byta villan mot en lägenhet i stan och en sommarstuga. Ett blir på så vis två och så mycket bättre?

Det är vanligt att känna så här när semestern och sommaren närmar sig sitt slut – jag vet. Särskilt efter en supersommar som den här, inbillar jag mig att den här sortens funderingar förekommer i betydligt högre grad än i vanliga fall. Man vill hålla fast vid det underbara som varit för alltid, och när det inte går måste något i livet göras om. Tänk om vi skulle flytta till LA ett år? Eller kanske Nya Zeeland? Möjligen skulle jag kunna börja plugga igen på ålderns höst? Inte det? Köpa en hund då? Eller börja jogga och gå på gymmet?

Oavsett om de så kallade experterna säger att det är högst normalt att känna så här och även om jag är medveten om att känslan återkommer vid samma tidpunkt varje år, kan jag inte trycka undan den. Vad är meningen med livet? Frågan landar som en tung boll i magen, och får mig att tappa andan. Det är ungefär som att fundera på ödets vara eller icke vara. Det är svårt för att inte säga omöjligt att komma fram till ett vettigt svar, och det är lätt att sjunka ner i djupa grubblerier som sällan leder någonstans.

Oftast är dock inte tankarna så drastiska. Nej, de är mer åt det lättsamma hållet om än fyllda med allvar bakom. Allt som oftast kretsar de kring boendet och jobbet. Någon dag inte bara vill, utan tänker jag, ha en permanent bostad vid en sjö, en älv eller vid ett hav. Eftersom närheten till vatten får mig att känna mig fri. Någon gång inte bara vill, utan ska jag, kunna styra mina arbetstider helt och hållet själv. Jag ska jobba med något jag älskar, därifrån jag vill, och ändå få betalt för det.

Så kom jag på mig själv i söndagskväll med att varken ha söndags- eller börja-jobba-efter-semestern-ångest. I stället tänkte jag på hösten och allt som ligger framför mig. Att jag nu på söndag 17/8 kommer att delta i Världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm. Kom gärna förbi och säg hej och/eller köp en signerad bok! Att jag ska åka till Bokmässan i Göteborg i egenskap av författare i år. Hoppas vi ses där! Att jag när det här året är slut, om allt vill sig väl, kommer att ha ytterligare ett romanutkast klart.

Alla positiva tankar som flödade ur mig gällde skrivandet, och fick mig att tänka på var jag stod för ett år sedan, och hur mycket mitt liv har förändrats sedan dess. Om jag inte hade tagit efter-semester-ångesten på allvar då, hade jag aldrig skickat in mitt manus till förlag och fått det antaget.

Kanske är det fånigt att vilja förändras bara för att sommaren är slut. Men om vi slappnar av och lyssnar inåt tror jag att efter-semestern-ångesten försöker säga oss någonting. Visst hör du den redan viska om nya möjligheter?

P.S. En dag ska jag bo i en stuga med sjöutsikt. Den dagen får gärna sammanfalla med att jag kan ägna mig heltid åt skrivandet. Då kommer efter-sommaren-ångesten aldrig att drabba mig mer. Eller så är det då den börjar …