Filmmanus 7: scener och sidohistorier

porträtt johannes2

När du väl fått ordning på manusets övergripande struktur är det dags att ta tag i dess beståndsdelar.

Den här veckan ska jag titta på ett par viktiga saker som du måste veta hur du ska handskas med när du ska planera ditt filmmanus. De flesta författare har säkert redan koll på dem eftersom det är element som förekommer som en naturlig del även i böcker. Men jag tar ändå upp dem, och då ur ett filmmanusskrivande perspektiv – kanske kan du ha nytta av dem även i ditt skönlitterära skrivande.

SCENER

Som jag tog upp i det första filmmanusinlägget så är varje ny scen som ett helt eget kapitel med scenrubrik, actiontext och karaktärsnamn följt av repliker.
I en roman kan man låta två personer samtala i ett rum och sen utan större problem låta dem gå ut och sätta sig i en bil medan samtalet fortsätter.
Så gör man inte i ett filmmanus.
Här är början på samtalet i rummet en scen, och fortsättningen i bilen en annan scen. Anledningen är att det är så mycket praktisk logistik som hänger ihop med en scen på film. Inspelningsplatserna är helt olika, och sker förmodligen olika dagar. Klappan som synkar den filmade bilden med det separat inspelade ljudet behöver scennummer och tagningar för att lätt kunna synkas. När man klipper filmen så är scenerna två vitt skilda delar som klipps separat. Så det gäller att som manusförfattare vara uppmärksam på alla brott i tid eller miljö i historien, för de innebär en ny scen.

Några saker att tänka på för att göra dina scener intressanta:

  • En scen ska byggas upp som en ministory med en början och ett slut.
  • Helst ska den ändra laddning – om den börjar i en positiv anda ska den sluta negativt, eller tvärtom. Om ingen dramatisk förändring har skett så är den nog inte så viktig = ta bort.

Det ska finnas en konflikt. Om två personer är med, så ska den ena vilja veta något, medan den andra inte ska vilja berätta. På så sätt kan man bygga upp en spänning med action och reaction.

SIDOHISTORIER

subplot

Alla historier innehåller sidohistorier som sker parallellt med det stora dramat. Om huvudstoryn är ytan så händer sidohistorierna parallellt och verkar ”under ytan” – ibland får de ytan att krusas, ibland skapar det stora svallvågor. De utvecklas sällan, utan finns främst med för att ge huvudhistorien resonans och protagonisten fler sidor.

Det finns fem områden som oftare än andra brukar kunna vara grogrund för en organisk sidohistoria:

  • Kärlekshistoria
  • Triangeldrama
  • Vänskap
  • Familj
  • Personlig utveckling

De tre främsta syftena med en sidohistoria:
1. Förstärka filmens tema genom att förmedla det på ett annorlunda sätt.

Om en films tema är män som inte förstår sig på kvinnor, och huvudhistorien handlar om en man som inte vågar prata med kvinnor och därför inte mött kärleken, så kan en sidohistoria handla om en annan man som är en mästare på att snacka in sig hos kvinnor, men bara för att få dem i säng. Medan en tredje man vägrar gifta sig med sin fästmö om hon inte börjar bete sig på ett sätt som han vill.
2. Motarbeta huvudhistoriens kontrollerande idé och ge den en ironisk touch.
Säg att du har en kärlekshistoria, där det är för uppenbart att ett par som älskar varandra djupt kommer att få varann. Då kan man addera en sidohistoria om ett annat par där kärleken inte alls går lika smärtfritt, de misslyckas och går kanske till och med skilda vägar. På så sätt har man adderat drama där det egentligen inte finns något drama, lite som trollkarlens vänstra hand som viftar medan den högra handen fejkar magi.
3. Ett medel för att göra huvudhistorien mer komplicerad.
En polis undersöker en serie mord. Alla spår tyder på att en viss kvinna har utfört dem. Då är det perfekt att låta polisen bli besatt förälskad i kvinnan.

Tänk på:
En sidohistoria får inte bara finnas för sin egen skull, den måste tillföra huvudhistorien någonting.
Vad en sidohistoria absolut inte får göra är att predika exakt samma tema som huvudhistorien eller sluta på samma sätt, då fyller den ingen funktion och kan med fördel tas bort.

Advertisements

Om Johannes Pinter

Författare, filmmanusförfattare, regissör, filmklippare. Det är roligt att vara en kreativ människa med flera strängar på lyran!
Det här inlägget postades i filmmanus, Johannes Pinter. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Filmmanus 7: scener och sidohistorier

  1. Ingrid skriver:

    Det var verkligen en kortfattad och intressant information. Länkte mina ”skrivartankar” i en ny riktning.

    • Johannes Pinter skriver:

      Jo, tanken är inte att skriva en avhandling i varje ”kapitel”. Jag vill ge en översikt och lite konkret hjälp på traven för de som är intresserade av att ge sig på filmmanusskrivande. Vill man förkovra sig så finns böcker och webbsidor där man kan gräva ner sig djupare i ämnet 🙂

  2. Eva skriver:

    Jag följer dina filmmanustips med stort intresse. Mycket går ju att applicera på bokmanus. Vad är svårast? Att få sin bok publicerad eller sitt filmmanus bli en film? Jag har hört att 1-3 procent av alla manus som kommer till förlagen blir publicerade. Antar att chansen inom film är ännu mindre.
    I dag, när du skrev om medel för att göra huvudhistorien mer komplicerad, satte du i gång en ny stor omvälvande tanke i mig och nu har jag kanske löst ett stort problem i ett av mina manus.. Tack!

    • Johannes Pinter skriver:

      Roligt Eva, att mina tips kommer till sådan konkret nytta! Vad glad jag blir. Hoppas såklart få höra mer senare ifall det funkade!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s