En selfie och en hashtagg så är bokbordet igång

En selfie och en hashtagg så är världens längsta bokbord igång. Förlaget står precis utanför varuhuset Pub och det är lätt att hitta dit. Med ett fast tag om termosmuggen och signeringspennan ser jag Drottninggatan långsamt fyllas med besökare. Söndagstempot är slående, först vid lunchtid kommer bokbordet i gång på allvar. Kvällen innan skvallrade om att det är kräftskivornas tid. Sociala medier svämmade över av bilder på öl, nubbe och lördagsnatt som övergick i söndagsmorgon.

Vid bokbordet bredvid står kollegor från ett annat förlag och en trogen debutantbloggsläsare (ping Anna @karasyster). Erfarenheter och planer utbyts. Kaffe dricks. Regnet som faller fjäderlätt mot axlarna ersätts närapå omärkligt av en klarblå fond. Höghusen runtomkring skymmer visserligen solen, och försätter oss i skugga, men om jag blickar upp ser jag den molnfria himlen som inger hopp om bättre tider.

Bokbordet gästas av de mest olika personligheter. Folk som vill prata, men om allt annat än böcker. Andra som inte vill prata alls, men är där för böckernas skull. Människor som vet vilken bok de letar efter och köper den direkt. De flesta strosar planlöst. Det gäller att ligga på men inte för mycket. Känna efter när det går att fånga någons intresse. Tills kärleken skiljer oss. Vad handlar den om egentligen? Säljpitchen får bättre klang ju fler gånger jag kör den.

Det blir många intressanta möten. Jag får höra att titeln på min bok är genial och mångfacetterad. En gullig läsare vill bli fotograferad tillsammans med mig. En annan vill ha en särskild sorts dedikation. En person tror att hon kanske har läst boken förut, men är inte säker, och köper den ändå. Plötsligt sticker ett välbekant ansikte in under bokbordstaket. Men är det inte …? Jo: min debutantbloggskollega Johannes, och det är första gången vi ses IRL. Glädjen!

Ordberoende Förlags bokbord innan Stockholm har vaknat till liv

Jag får en matpaus och passar på att kika bland andra förlags bord och tänker på vilken fantastisk möjlighet det här är för författare och läsare att mötas på ett okonventionellt och avslappnat sätt. Samtalen blir kravlösa och nära. Pitchen blir inledningen till ibland långa och rent av förtroliga diskussioner.

Mellan pratstunderna med förbipasserande dyker jag in i sociala medier och lägger ut nytt material. Det är tydligt att den här sortens aktivitet fångar intresse. Kommentarer och gillande ökar vartefter dagen lider. Det tycks dock inte vara samma besökare på nätet och i verkligheten. Kanske är det kräftskivorna dagen innan som spökar? Kung på natten och kung på dagen gäller inte nu.

Och så, precis innan dagen är slut, tittar en kvinna i sina bästa år förbi montern. Hon skakar entusiastiskt på huvudet:

”Hej.”
Jag nickar och ler.
”Tjena.”
”Hej”, säger hon återigen.
Jag, lite tvekande nu:
”Hej hej …”
”Hej”, fortsätter hon nästan påstridigt och spänner blicken i mig.
Det var då ett evigt hejande tänker jag, och vänder mig om för att se om hon pratar med någon annan. Men nej, det är tomt bakom ryggen. Jag skrattar ihåligt.
”Ja hallå …”
Hon rycker på axlarna.
”Kom gärna förbi och säg hej.”
Jag kopplar fortfarande inte. Ja?
”Du skrev så på Twitter”, säger hon. ”Kom gärna förbi och säg hej. Så nu gör jag det. Säger hej.”
Budskapet når slutligen fram och mungiporna åker upp.
”Hej!” säger jag med ett leende. ”Och välkommen.”