Fingrarna dansade disco

porträtt anna1Det finns bra dagar och så finns det dagar som i går. När bilen var inne på verkstan och det visade sig att den gula lampan som lyst försynt på displayen i veckor var ett megastort fel. Ni vet, typen av haveri ”du måste byta ut hela motorn och hosta upp så mycket slantar att du får magknip och inte kan sova på veckor, för att få det fixat”.

Chocken efter samtalet från den visserligen tillmötesgående och trevliga mannen på verkstan, där han upplyst mig om min bils öde, hann knappt lägga sig innan nästa olycksbringande samtal kom. Dottern hade insjuknat på förskolan. Bara att lämna allt och dra iväg för att hämta. Så var det med den jobbdagen.

Stressen lade sig som ett hårt tryck över axlarna, och väl hemma försökte jag balansera tvååringen med mejlen som fortsatte strömma in trots att jag vårdade barn. Alla som har sjuka ungar vet hur lätt det är att snyta, trösta, ordna mat och dricka, hjälpa till med toalettbestyr, badda på febrig panna och däremellan knattra så fort på tangentbordet att man knappt hinner se vad man skriver. Får man inte magont då så vet jag inte.

Men så hände det sig sent på eftermiddagen att dottern slumrade till. Efter att jag fått iväg ytterligare några mejl bestämde jag mig för att öppna råmanuset, den fristående uppföljaren på ”Tills kärleken skiljer oss” där bikaraktären Linn nu är huvudkaraktär.

Synopsis för scenen jag skulle påbörja var klart. Jag visste exakt vad jag skulle skriva. Ändå slogs jag som så många gånger förut av hur svårt det är. Fastän jag vet vad jag vill berätta, även om jag vet exakt vilka känslor som kapitlet ska väcka an, är det ett svårt hantverk att få ur mig orden som jag vill. Och svårare blir det! Jag har läst att om du kan lite grann om ett ämne har du fortfarande åsikten att det är lätt att praktisera, men så fort du lär dig mer och borrar dig djupare ner, förstår du hur mycket mer du har att lära. Så är det för mig med skrivandet. Och trots att jag vet att jag fortfarande lär mig, att jag aldrig kommer att bli fullärd inom det här, och även om jag inbillar mig att jag successivt blir bättre, är det många gånger tungt att sitta ensam och traggla med orden. Då är det en tröst att läsa Simonas eminenta blogginlägg från i somras och få bekräftat att även etablerade författare känner likadant. ”Det är svårt att skriva och om det är lätt gör du fel.”

Sålunda använder jag numera det här nästan som ett mantra varje gång jag kör fast: ”Det är svårt och annars gör jag fel. Det är skitsvårt och hade det inte varit det hade vem som helst kunnat spotta ur sig en roman.” Det hjälper mig åtminstone tillfälligt att gaska upp mig.

Men ibland måste man förstås få något tillbaka från skrivandet för att orka. Man måste ha vind i seglen och i alla fall för en stund flyta ovanpå. Så var det efter den inledande träliga stunden i går. Fingrarna dansade disco på tangenterna. Orden lyfte och infogade sig där de skulle på skärmen. När jag skrivit klart kapitlet hade jag passerat den andra vändpunkten på exakt det stället jag siktat på, och blev nästan tårögd . Nu har jag bara 20 000 ord kvar innan råmanuset är klart. Inte så bara, men väl värt att fira en dag som den här.

Hur gick det med bilen då? Den är fortfarande kvar på verkstan och slutnotan törs jag inte tänka på. Under tiden som jag väntar på besked fortsätter jag att mumla ”skriva är svårt” med förhoppningen att orden snart ska flyga igen.

Om Anna Lönnqvist

I am a Swedish feelgood writer. My first novel "Tills kärleken skiljer oss" was published in 2014. The sequel "Tjugo år till dig" was released in June 2016.
Det här inlägget postades i Anna Lönnqvist, Skrivprocessen, Tills kärleken skiljer oss, Uppföljare. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Fingrarna dansade disco

  1. Ethel skriver:

    Härligt att veta att man aldrig kan bli fullärd i skrivandets konst. Då blir det aldrig tråkigt, även om det då och då (ofta) känns vääldigt svårt att få till det :-). Men underbart roligt är det alltid ändå.

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Precis! Det är det som får en att fortsätta ändå. Viljan att bli bättre och att det finns så mycket mer att lära. Svårt många gånger, men inte alls tråkigt. 🙂

  2. ehardenborg skriver:

    Härligt att få det där flytet i skrivandet, om så bara för en stund. Kul att du har kommit så långt med nummer två!
    Kram Emmelie

    • Anna Lönnqvist skriver:

      Ja, det krävs flyt emellanåt. Så man förstår varför man håller på med det här. 😉 Känns bra att ha kommit så långt med tvåan. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s